Jägerhorn, Johan ( Jan) Anders (f. 8/4 1757 Helsinge, d. 6/3 1825 Borgå), militär, bror till Fredrik Adolf Jägerhorn. Han var i yngre år kungasinnad och deltog aktivt i Valhallaordens verksamhet på Sveaborg. I mitten av 1780-talet blev han dock anhängare till G.M. Sprengtporten och dennes separatistiska rörelse. Under kriget 1788-90 anslöt Jägerhorn sig till officersoppositionen; Liikalanoten, som han personligen överlämnade till Katarina II, var väsentligen hans verk.
Förslaget om Finlands lösgörande från Sverige omfattades inte av majoriteten av Anjalamännen, och Jägerhorn måste i november 1788 fly till Ryssland. Han uppehöll sig senare bl.a. i Hamburg och var kort före sekelskiftet inblandad i konspirationer mellan fransmän och irländare, vilka ledde till upproret på Irland 1798. För sin andel i detta häktades Jägerhorn av de engelska myndigheterna och hölls 1799-1801 fängslad i Towern. Efter några år i Hamburg och Holstein återvände han till hemlandet, där han deltog i Borgå lantdag 1809 och spelade en framträdande roll vid utformningen av Finlands författning. Jägerhorn har av en tidigare finsknationell historieskrivning felaktigt framställts som en förgrundsfigur i en finländsk självständighetsrörelse. Hans agerande kan främst ses som ett uttryck för adelsoppositionen mot Gustav III. (B. Lesch, J.A. J., 1941)
Förslaget om Finlands lösgörande från Sverige omfattades inte av majoriteten av Anjalamännen, och Jägerhorn måste i november 1788 fly till Ryssland. Han uppehöll sig senare bl.a. i Hamburg och var kort före sekelskiftet inblandad i konspirationer mellan fransmän och irländare, vilka ledde till upproret på Irland 1798. För sin andel i detta häktades Jägerhorn av de engelska myndigheterna och hölls 1799-1801 fängslad i Towern. Efter några år i Hamburg och Holstein återvände han till hemlandet, där han deltog i Borgå lantdag 1809 och spelade en framträdande roll vid utformningen av Finlands författning. Jägerhorn har av en tidigare finsknationell historieskrivning felaktigt framställts som en förgrundsfigur i en finländsk självständighetsrörelse. Hans agerande kan främst ses som ett uttryck för adelsoppositionen mot Gustav III. (B. Lesch, J.A. J., 1941)