arbetarskydd, sammanfattande benämning på åtgärder som avser att skydda arbetstagarna mot olycksfall i arbetet, yrkessjukdomar och andra olägenheter för arbetstagarnas hälsa på arbetsplatsen. I vidsträckt bemärkelse omfattar a. även företagshälsovård, bestämmelser om arbetstidsbegränsning, vissa minimiåldersgränser för de anställda o. dyl.
I den nu gällande arbetarskyddslagstiftningen ingår arbetarskyddslagen av 2002, lagen om tillsynen över a. (1973), strålningsskyddslagen (1991), lagen om unga arbetstagare (1993), förordningen om skydd för unga arbetstagare (1986), lagen om företagshälsovård (2001), m.fl. lagar och förordningar. Lagen om arbetarskyddsförvaltningen (1993) reglerar tillsynen av a.
Arbetarskyddsförvaltningen underlyder social- och hälsovårdsministeriet. För den regionala handledningen och inspektionen av a. är landet indelat i arbetarskyddsdistrikt med en arbetarskyddsbyrå i varje distrikt. Varje distrikt har en distriktschef och ett tillräckligt antal arbetarskyddsinspektörer. En särskild arbetarskyddsfond med uppgift att understöda forskning och utbildning på området inrättades genom lag 1979.
På arbetsplatserna skall arbetsgivare och arbetstagare gemensamt organisera skyddsarbetet. Arbetsgivaren skall på varje arbetsställe tillsätta en arbetarskyddschef, medan arbetstagarna på ett arbetsställe där minst tio arbetstagare arbetar regelbundet bland sig skall utse en arbetarskyddsfullmäktig. På arbetsställen med minst 20 arbetstagare skall inrättas en arbetarskyddskommission med företrädare för arbetsgivaren, arbetarna och funktionärerna.
För att behandla principiellt viktiga frågor inom a. och för att koordinera och främja detta arbetar en arbetarskyddsdelegation, i vilken bl.a. de viktigaste arbetsmarknadsorganisationerna är representerade. Inom arbetarskyddsdistrikten behandlas motsvarande ärenden i arbetarskyddsnämnder. För främjandet av a. har arbetsmarknadsorganisationerna bildat ett gemensamt organ, Arbetarskyddscentralen (Työturvallisuuskeskus, Hfrs, gr. 1970).
De äldsta stadgandena om a. i Finland ingick i den förordning om skydd för arbetare i de industriella yrkena som utfärdades 1889. Den anlade närmast principiella synpunkter på a., varför mera detaljerade bestämmelser måste utfärdas i flera förordningar på 1910-t., som i sin tur upphävdes genom modernare lagstiftning under decennierna mellan världskrigen. Sin första allmänna skyddsförordning fick Finland 1914 i förordningen angående skydd mot yrkesfara. För att kontrollera arbetarskyddslagstiftningens efterlevnad inrättades 1927 en yrkesinspektion, som på 1970-t. ersattes av en ny arbetarskyddsförvaltning, vars myndigheter på olika nivåer tillförsäkrats möjligheter att tillgripa effektiva tvångsåtgärder mot tredskande arbetsgivare. (H. Hoskola, Sata vuotta työsuojelua Suomessa, 1989)
I den nu gällande arbetarskyddslagstiftningen ingår arbetarskyddslagen av 2002, lagen om tillsynen över a. (1973), strålningsskyddslagen (1991), lagen om unga arbetstagare (1993), förordningen om skydd för unga arbetstagare (1986), lagen om företagshälsovård (2001), m.fl. lagar och förordningar. Lagen om arbetarskyddsförvaltningen (1993) reglerar tillsynen av a.
Arbetarskyddsförvaltningen underlyder social- och hälsovårdsministeriet. För den regionala handledningen och inspektionen av a. är landet indelat i arbetarskyddsdistrikt med en arbetarskyddsbyrå i varje distrikt. Varje distrikt har en distriktschef och ett tillräckligt antal arbetarskyddsinspektörer. En särskild arbetarskyddsfond med uppgift att understöda forskning och utbildning på området inrättades genom lag 1979.
På arbetsplatserna skall arbetsgivare och arbetstagare gemensamt organisera skyddsarbetet. Arbetsgivaren skall på varje arbetsställe tillsätta en arbetarskyddschef, medan arbetstagarna på ett arbetsställe där minst tio arbetstagare arbetar regelbundet bland sig skall utse en arbetarskyddsfullmäktig. På arbetsställen med minst 20 arbetstagare skall inrättas en arbetarskyddskommission med företrädare för arbetsgivaren, arbetarna och funktionärerna.
För att behandla principiellt viktiga frågor inom a. och för att koordinera och främja detta arbetar en arbetarskyddsdelegation, i vilken bl.a. de viktigaste arbetsmarknadsorganisationerna är representerade. Inom arbetarskyddsdistrikten behandlas motsvarande ärenden i arbetarskyddsnämnder. För främjandet av a. har arbetsmarknadsorganisationerna bildat ett gemensamt organ, Arbetarskyddscentralen (Työturvallisuuskeskus, Hfrs, gr. 1970).
De äldsta stadgandena om a. i Finland ingick i den förordning om skydd för arbetare i de industriella yrkena som utfärdades 1889. Den anlade närmast principiella synpunkter på a., varför mera detaljerade bestämmelser måste utfärdas i flera förordningar på 1910-t., som i sin tur upphävdes genom modernare lagstiftning under decennierna mellan världskrigen. Sin första allmänna skyddsförordning fick Finland 1914 i förordningen angående skydd mot yrkesfara. För att kontrollera arbetarskyddslagstiftningens efterlevnad inrättades 1927 en yrkesinspektion, som på 1970-t. ersattes av en ny arbetarskyddsförvaltning, vars myndigheter på olika nivåer tillförsäkrats möjligheter att tillgripa effektiva tvångsåtgärder mot tredskande arbetsgivare. (H. Hoskola, Sata vuotta työsuojelua Suomessa, 1989)