arbetsmarknadspolitik, sysselsättningspolitik, det allmännas åtgärder för upprätthållandet av full sysselsättning. Uppfattningen att samhället är skyldigt att motarbeta arbetslöshet och lindra dess verkningar växte sig allt starkare under 1900-talets första decennier. Grunden till en finländsk a. lades under depressionsåren på 1930-t. med dess massarbetslöshet. Då arbetslöshetsförsäkringen i Finland inte hade blivit lika utbredd som i många andra länder, gick man härvid in för den s.k. arbetslinjen, som innebar att särskilda nödhjälps- eller reservarbeten anordnades för dem som utan egen förskyllan hade blivit arbetslösa.
Utgående från den gamla fattigvårdslagstiftningens principer ansåg man ursprungligen att a. var en uppgift för kommunerna, men då denna på många håll visade sig övermäktig var staten tvungen att träda emellan. På 1950-t. inträffade en väsentlig förändring i a. såtillvida, att man vid bekämpandet av arbetslösheten alltmer övergick till preventiva åtgärder. De nya riktlinjerna för a. utlades i 1956 års sysselsättningslag, som även överförde huvudansvaret för sysselsättningens upprätthållande från kommunerna till staten. Sistnämnda princip har bibehållits i all senare hithörande lagstiftning.
I 1987 års sysselsättningslag stadgas att staten bör främja en hög och jämn efterfrågan på arbetskraft genom allmänna ekonomisk-politiska och andra åtgärder så att full sysselsättning skall uppnås. Efter hand har de arbetstillfällen som anordnas av det allmänna fått en allt större konjunkturstimulerande betydelse; sedan 1971 är staten, kommunerna och samkommunerna skyldiga att tidsbestämma sina investeringar så, att de kan bidra till utjämningen av såväl konjunktur- som tillfälliga säsongväxlingar.
Om arbetssökande inte har kunnat sysselsättas genom arbetskraftsservice, skall staten eller den kommun där vederbörande har sin hemort försöka att med hjälp av sysselsättningsanslag ordna en möjlighet till arbete som motsvarar hans/hennes arbetsförmåga. Kommunerna är skyldiga att ordna möjlighet till arbete för högst två procent på årsnivå av den yrkesverksamma befolkningen; för resten ansvarar staten. Arbetskrafts- och näringscentralerna (TE- centraler) kan bevilja investeringsunderstöd av sysselsättningsmedel och sysselsättningsfrämjande projektstöd (högst 3-åriga) till kommuner, samkommuner och andra sammanslutningar samt stiftelser. Dessa kan även erhålla sysselsättningsstöd i egenskap av arbetsgivare. Koordinerande och övervakande myndighet är arbetsministeriet. (P. Tiainen, Employment and welfare in Finland in the years 1860-2030: with application to European employment strategy, 1999)
Utgående från den gamla fattigvårdslagstiftningens principer ansåg man ursprungligen att a. var en uppgift för kommunerna, men då denna på många håll visade sig övermäktig var staten tvungen att träda emellan. På 1950-t. inträffade en väsentlig förändring i a. såtillvida, att man vid bekämpandet av arbetslösheten alltmer övergick till preventiva åtgärder. De nya riktlinjerna för a. utlades i 1956 års sysselsättningslag, som även överförde huvudansvaret för sysselsättningens upprätthållande från kommunerna till staten. Sistnämnda princip har bibehållits i all senare hithörande lagstiftning.
I 1987 års sysselsättningslag stadgas att staten bör främja en hög och jämn efterfrågan på arbetskraft genom allmänna ekonomisk-politiska och andra åtgärder så att full sysselsättning skall uppnås. Efter hand har de arbetstillfällen som anordnas av det allmänna fått en allt större konjunkturstimulerande betydelse; sedan 1971 är staten, kommunerna och samkommunerna skyldiga att tidsbestämma sina investeringar så, att de kan bidra till utjämningen av såväl konjunktur- som tillfälliga säsongväxlingar.
Om arbetssökande inte har kunnat sysselsättas genom arbetskraftsservice, skall staten eller den kommun där vederbörande har sin hemort försöka att med hjälp av sysselsättningsanslag ordna en möjlighet till arbete som motsvarar hans/hennes arbetsförmåga. Kommunerna är skyldiga att ordna möjlighet till arbete för högst två procent på årsnivå av den yrkesverksamma befolkningen; för resten ansvarar staten. Arbetskrafts- och näringscentralerna (TE- centraler) kan bevilja investeringsunderstöd av sysselsättningsmedel och sysselsättningsfrämjande projektstöd (högst 3-åriga) till kommuner, samkommuner och andra sammanslutningar samt stiftelser. Dessa kan även erhålla sysselsättningsstöd i egenskap av arbetsgivare. Koordinerande och övervakande myndighet är arbetsministeriet. (P. Tiainen, Employment and welfare in Finland in the years 1860-2030: with application to European employment strategy, 1999)