backhoppning, idrottsgren, utvecklad i Norge och på 1880-t. introducerad i Finland, där den senare nått en betydande utbredning; antalet hoppbackar i landet av något format var 2001 127. De största backarna, i vilka hopp på 100 m eller över är möjliga, finns bl.a. på Rukatunturi i Kuusamo, Puijo i Kuopio, Laajavuori i Jyväskylä, Vuokatti i Sotkamo och Salpausselkä i Lahtis. B. administreras på riksplanet av Suomen hiihtoliitto (skidsport).
Den första backhoppningstävlingen i Finland arrangerades på nordsidan av Skatudden i Hfrs, där även den första egentliga hoppbacken byggdes 1905 i Alphyddan (en temporär backe fanns 1902-05). I denna backe påbörjades följande år Finlands internationella tävlingsutbyte, som långa tider dominerades av norrmän och svenskar. Finländska mästerskap i b. noteras sedan 1914.
Ett nytt skede i b:s historia i Finland inleddes 1923, då den första "storbacken" invigdes i Lahtis, som detroniserade Hfrs som b:s centrum i landet, men som snart för många år framåt fick konkurrens av Kuopio om denna värdighet. Ett tredje centrum för b. blev från 1928 Ounasvaara.
Finländsk b. uppnådde redan på 1940-t. internationell standard. Den första finländska VM-segern togs 1941 i Cortina av Paavo Vierto (1915-41), men tävlingarna förklarades senare inofficiella (bl.a. p.g.a. att Norge inte deltog). Det var dock först ett stycke in på 1950-t. som de finländska backhopparna med VM-segraren i Falun 1954, Matti Pietikäinen (1927-67), i spetsen fick sitt egentliga genombrott. Väsentlig andel i framgångarna hade den senare av alla andra backhopparnationer antagna s.k. aerodynamiska stilen. Den hade utvecklats av den finländska backtränaren Lasse Johansson (f. 1921) och innebar såväl betydande förändringar i hopptekniken som en höjning av hoppens estetiska värde. Pietikäinen, den aerodynamiska stilens introduktör i internationella sammanhang, sekunderades i Falun av Veikko Heinonen (f. 1934), som tog silvret. Till det framgångsrika finländska backhoppargardet i början av 1950-t. hörde även Tauno Luiro (1932-55), som 1951 i Oberstdorf gjorde världens dittills längsta stående hopp, 139 m. (Detta rekord slogs först 1961.)
En av de mest framträdande tidiga företrädarna för den aerodynamiska stilen var Aulis Kallakorpi (f. 1929), som 1956 blev OS-silvermedaljör i Cortina, slagen endast av en annan finländare, Antti Hyvärinen (f. 1932). Den finländska dubbelsegern upprepades i Lahtis-VM 1958, då Juhani Kärkinen (f. 1935) segrade och Ensio Hyytiä (f. 1938) blev tvåa. I Squaw Valley-OS 1960 erövrades silvermedaljen av Niilo Halonen (f. 1940), som 1962 placerade sig på 3:e plats i VM i Zakopane. Den finländska dominansen inom b. nådde sin höjdpunkt under vinterolympiaden i Innsbruck 1964, då Veikko Kankkonen vann guld i lilla backen och silver i stora backen.
Därefter följde en period av nedgång för finländsk b. Den första guldmedaljen i VM-sammanhang på halvtannat decennium erövrades 1978 av Tapio Räisänen (f. 1949), som segrade i stora backen i Lahtis. En ny guldålder inleddes på 1980-t. med bl.a. Jouko Törmänen (f. 1954) och Jari Puikkonen (f. 1959) som vann guld- resp. bronsmedalj i OS i stora backen i Lake Placid 1980. Puikkonen blev 1981 världsmästare i skidflygning i Oberstdorf och erövrade senare flera VM- och OS-medaljer för att 1989 kröna sin tävlingskarriär med VM-seger i stora backen i Lahtis. Den dominerande finländska backhoppargestalten under detta decennium var Matti Nykänen, alla tiders framgångsrikaste hoppare dittills, som vann bl.a. fyra OS- och fem VM-guldmedaljer. Efter honom följde Toni Nieminen (f. 1975), som tog guldet i stora backen vid OS i Albertville 1992 och därtill brons i lilla backen samt guld i lagtävlingen. Medlem av det segrande finländska laget detta år var även Ari-Pekka Nikkola (f. 1969); han hade ingått i detta redan vid VM i Oberstdorf 1987 och OS i Calgary 1988 samt upprepade bravaden vid VM-tävlingarna i Thunder Bay i Canada 1995 och Trondheim i Norge 1997. Segern i lilla backen i Trondheim hemfördes av Janne Ahonen (f. 1977), medan Jani Soininen (f. 1972) vann guld i lilla backen vid OS i Nagano 1998 och silver i stora backen. Vid OS i Salt Lake City 2002 gick bronset i stora backen till Matti Hautamäki (f. 1981), som blev VM- silvermedaljör i Val di Fiemme 2003. Den sistnämnde och Janne Ahonen ingick i det finländska laget i lagbacke i Salt Lake City, som tog silvret i stora backen. Också i Val di Fiemme blev det finländsk seger, åter med Ahonen och Hautamäki i laget.
En finländsk uppfinning, den s.k. spedeslungan (Pasanen, Spede), antogs 1978 av Internationella skidförbundet (FIS) som officiell farttagningsanordning vid b. Den nådde dock aldrig någon vidsträckt utbredning. (P. Tiilikainen/P. Noponen, Uljaat mäkikotkamme, 1967)
Den första backhoppningstävlingen i Finland arrangerades på nordsidan av Skatudden i Hfrs, där även den första egentliga hoppbacken byggdes 1905 i Alphyddan (en temporär backe fanns 1902-05). I denna backe påbörjades följande år Finlands internationella tävlingsutbyte, som långa tider dominerades av norrmän och svenskar. Finländska mästerskap i b. noteras sedan 1914.
Ett nytt skede i b:s historia i Finland inleddes 1923, då den första "storbacken" invigdes i Lahtis, som detroniserade Hfrs som b:s centrum i landet, men som snart för många år framåt fick konkurrens av Kuopio om denna värdighet. Ett tredje centrum för b. blev från 1928 Ounasvaara.
Finländsk b. uppnådde redan på 1940-t. internationell standard. Den första finländska VM-segern togs 1941 i Cortina av Paavo Vierto (1915-41), men tävlingarna förklarades senare inofficiella (bl.a. p.g.a. att Norge inte deltog). Det var dock först ett stycke in på 1950-t. som de finländska backhopparna med VM-segraren i Falun 1954, Matti Pietikäinen (1927-67), i spetsen fick sitt egentliga genombrott. Väsentlig andel i framgångarna hade den senare av alla andra backhopparnationer antagna s.k. aerodynamiska stilen. Den hade utvecklats av den finländska backtränaren Lasse Johansson (f. 1921) och innebar såväl betydande förändringar i hopptekniken som en höjning av hoppens estetiska värde. Pietikäinen, den aerodynamiska stilens introduktör i internationella sammanhang, sekunderades i Falun av Veikko Heinonen (f. 1934), som tog silvret. Till det framgångsrika finländska backhoppargardet i början av 1950-t. hörde även Tauno Luiro (1932-55), som 1951 i Oberstdorf gjorde världens dittills längsta stående hopp, 139 m. (Detta rekord slogs först 1961.)
En av de mest framträdande tidiga företrädarna för den aerodynamiska stilen var Aulis Kallakorpi (f. 1929), som 1956 blev OS-silvermedaljör i Cortina, slagen endast av en annan finländare, Antti Hyvärinen (f. 1932). Den finländska dubbelsegern upprepades i Lahtis-VM 1958, då Juhani Kärkinen (f. 1935) segrade och Ensio Hyytiä (f. 1938) blev tvåa. I Squaw Valley-OS 1960 erövrades silvermedaljen av Niilo Halonen (f. 1940), som 1962 placerade sig på 3:e plats i VM i Zakopane. Den finländska dominansen inom b. nådde sin höjdpunkt under vinterolympiaden i Innsbruck 1964, då Veikko Kankkonen vann guld i lilla backen och silver i stora backen.
Därefter följde en period av nedgång för finländsk b. Den första guldmedaljen i VM-sammanhang på halvtannat decennium erövrades 1978 av Tapio Räisänen (f. 1949), som segrade i stora backen i Lahtis. En ny guldålder inleddes på 1980-t. med bl.a. Jouko Törmänen (f. 1954) och Jari Puikkonen (f. 1959) som vann guld- resp. bronsmedalj i OS i stora backen i Lake Placid 1980. Puikkonen blev 1981 världsmästare i skidflygning i Oberstdorf och erövrade senare flera VM- och OS-medaljer för att 1989 kröna sin tävlingskarriär med VM-seger i stora backen i Lahtis. Den dominerande finländska backhoppargestalten under detta decennium var Matti Nykänen, alla tiders framgångsrikaste hoppare dittills, som vann bl.a. fyra OS- och fem VM-guldmedaljer. Efter honom följde Toni Nieminen (f. 1975), som tog guldet i stora backen vid OS i Albertville 1992 och därtill brons i lilla backen samt guld i lagtävlingen. Medlem av det segrande finländska laget detta år var även Ari-Pekka Nikkola (f. 1969); han hade ingått i detta redan vid VM i Oberstdorf 1987 och OS i Calgary 1988 samt upprepade bravaden vid VM-tävlingarna i Thunder Bay i Canada 1995 och Trondheim i Norge 1997. Segern i lilla backen i Trondheim hemfördes av Janne Ahonen (f. 1977), medan Jani Soininen (f. 1972) vann guld i lilla backen vid OS i Nagano 1998 och silver i stora backen. Vid OS i Salt Lake City 2002 gick bronset i stora backen till Matti Hautamäki (f. 1981), som blev VM- silvermedaljör i Val di Fiemme 2003. Den sistnämnde och Janne Ahonen ingick i det finländska laget i lagbacke i Salt Lake City, som tog silvret i stora backen. Också i Val di Fiemme blev det finländsk seger, åter med Ahonen och Hautamäki i laget.
En finländsk uppfinning, den s.k. spedeslungan (Pasanen, Spede), antogs 1978 av Internationella skidförbundet (FIS) som officiell farttagningsanordning vid b. Den nådde dock aldrig någon vidsträckt utbredning. (P. Tiilikainen/P. Noponen, Uljaat mäkikotkamme, 1967)
backhoppning. Matti Hautamäki stod för tidernas längsta hopp då han 2003 satte världsrekord med 231 m i Planica, Slovenien. Foto. Suomen Hiihtoliitto ry, J. Rautio.