Lahtis, fi. Lahti, stad i Päijänne-Tavastland vid s. stranden av Vesijärvi, Södra Finlands region. Areal 135 km2, invånare 101 588 (2010).
Lahtis centrala delar är belägna i en dalsänka, på alla sidor omgiven av Salpausselkäs skyddande åsar. Salpausselkä genomlöper staden i västlig-östlig riktning. Den smalnar av mot ö. och avbryts av den smala dalgång genom vilken hamnbanan är dragen. Denna skiljer sig s.v. om centrum från S. Finlands stambana (färdig till L. 1869). Terrängen v. om hamnbanan, där bl.a. skidstadion (invigd 1923) finns, höjer sig drygt 70 m över Vesijärvis yta.
Lahtis var ursprungligen en by i Hollola vid korsningen av landsvägen Tavastehus-Viborg (en viktig handelsled troligen redan på 1000-talet) och den landsväg som genom Savolax förde till Nyslott. Namnet förekommer första gången 1445. 1672 beviljades orten rätt att hålla årliga marknader, men 1727 måste man avstå från detta privilegium (till förmån för Anianpelto i Vääksy). Ett förslag 1752 om att där grunda en stad ledde inte till något resultat. Byn var socknens folkrikaste i slutet av 1700-talet, med en befolkning (420 inv. 1800) som till stor del bestod av hantverkare och annat yrkesfolk. Dess betydelse som handelsplats växte sedan järnvägen Riihimäki-Petersburg öppnats för trafik 1870. Även vattenkommunikationerna förbättrades; Vääksy kanal, genom vilken Vesijärvi står i förbindelse med Päijänne, blev färdig 1871. Lahtis brann ned nästan till grunden 1877, men följande år utfärdades köpingsrättigheter för orten. Köpingen förde dock till en början en tynande tillvaro; först på 1890-talet blev affärsverksamheten livligare. Till detta bidrog även byggandet av Lovisa-Vesijärvi järnväg i början av 1900-talet. Lahtis fick 1932 järnvägsförbindelse med Heinola. Stadsprivilegier beviljades 1905.
En av inbördeskrigets hårdaste drabbningar utkämpades 1/5 1918 invid Lahtis, då en större avdelning av den röda armén från s.v. Finland försökte bryta sig väg österut förbi staden, men tillbakaslogs av tyska trupper. Drygt 20 000 röda (inkl. kvinnor och barn) kapitulerade och hölls några veckor i ett uppsamlingsläger på det s.k. Fellmanska fältet nära stadens nuvarande centrum.
Lahtis, som fram till 1960 var Finlands yngsta stad, hade under 1900-talet och särskilt efter andra världskriget en för finländska förhållanden enastående snabb utveckling, vilket avspeglade sig i befolkningstillväxten: 1910 6 000 inv., 1930 10 000, 1940 25 000, 1950 44 000, 1960 65 000 och 1970 89 000 inv. Andel i detta hade såväl en kraftig industrialisering som inkorporeringar av förstäder 1933 och 1956. Efter krigen 1939-44 slog sig ett stort antal karelska flyktingar ned i Lahtis, vartill talrika affärsföretag överflyttade från Viborg. Under det senaste kvartsseklet har folkmängden dock vuxit med endast ca 4 000 invånare, vilket närmast beror på att tillverkningsindustrin har stagnerat.
Stadens centrum, det äldsta Lahtis, har en stadsplan enligt rutnätsystemet och ett utseende som präglas av finländsk efterkrigsarkitektur. För övrigt är stadsplanen oregelbunden. Ytterområdena upptas till stor del av villakvarter och småhusbebyggelse. Stadsdelar med övervägande flervånings- och höghus finns bl.a. vid stranden av Vesijärvi, vid sjön Joutjärvi i ö. och på höjderna n.v. om denna.
Inom bebyggelsen märks stadshuset (E. Saarinen, 1912), busstationen i funkisstil (K. Könönen, 1939), Joutjärvi kyrka (U. Ojonen, 1962), Korsets kyrka (A. Aalto), som har betecknats som den berömde arkitektens sista skapelse, och Mukkula kyrka (J. Boman, 1993), vidare stadsteatern (P. Salminen, 1983), huvudbiblioteket (A. Sipinen, 1990), vuxenutbildningscentralen (densamme, 1987) samt huvudbyggnaden på Lahtis gård (H. Åberg, 1897), som uppfördes av affärsmannen August Fellman, en central gestalt på orten i slutet av 1800-talet. Byggnaden inköptes av staden 1919 och tjänstgjorde som folkskola från början av 1920-talet till 1965, varefter den inreddes till historiskt museum, invigt 1968. Vid stranden av Vesijärvi färdigställdes 2000 ett kongress- och konserthus (Sibeliushuset, K. Lintula/H. Tikka), den största träbyggnad som uppförts i landet på hundra år. Det f.d. bryggeriet, som verkade 1912-2002, har tagits i bruk för olika kulturella ändamål, medan bryggerikvarteret i stadens centrum bebyggdes med bostadshus i mitten av 2000-talets första decennium.
I planteringen utanför stadshuset finns en frihetsstaty av Viktor Jansson (1921); i en park står Jussi Mäntynens älgskulptur "Hirvi" (1955), medan stationsplatsen pryds av en ryttarstod av Mannerheim, utförd 1959 av Veikko Leppänen. Nära torget finns ett monument över hakkapeliterna (P. Papinaho, 1975), och 1978 restes ett rödgardistmonument (E. Kannosto) i Fellmanska parken. Ett turistcentrum har skapats i stadsdelen Mukkula i Lahtis n.v. utkanter på den forna herrgården Mokullas marker; det omfattar hotell och restaurang i huvudbyggnaden (slutet av 1700-talet), kongressutrymmen i angränsande byggnader, campingplats, husvagnspark m.m. Gården, känd sedan 1466, ägdes från 1795 av ätten v. Hausen, tills den 1958 inköptes av staden. Där arrangeras sedan 1963 varje sommar en författarkongress, som är ett av de största litterära evenemangen i Europa, ursprungligen avsedd att sammanföra författare från öst och väst.
Lahtis var i början av 1900-talet ett centrum för slakteriindustrin och betecknades senare som en av landets mest industrialiserade städer med bl.a. en omfattande möbel-, textil- och byggnadssnickeriindustri, men under 1900-talets sista decennier var utvecklingen mindre gynnsam. Bland stadens största privata arbetsgivare märks idag möbelfabriken Isku Oy (gr. 1928, 1 050 anst. 2005), en mediekoncern (585 anst. 2005) grupperad kring tryckeriföretaget Esan kirjapaino Oy (gr. 1914), utgivare av den oavhängiga dagstidningen Etelä-Suomen Sanomat, vidare Hartwalls bryggeri (gr. 1912, 570 anst. 2005), Fazers bageri och kvarn (gr. 1909, 400 anst. 2010), Stora Enso Oyj (285 anst. 2010), Foxconn Oy (480 anst. 2005) och L-Fashion Group Oy (375 anst. 2005) samt Kemppi Oy (gr. 1949, 385 anst. 2005), som tillverkar svetsutrustning och -tillbehör.
Vid Vesijärvi finns en stadsägd hamn och kajer ägda av olika företag; trafik med mindre fartyg och pråmar. På grund av sitt läge vid motorvägen från Helsingfors mot n.o. (riksväg 4, färdig till L. 1999 och 2005 till Heinola) är staden även en livligt trafikerad genomfartsort för landsvägstrafiken. I den spårburna trafiken förkortades restiden till huvudstaden då genbanan Kervo-Lahtis togs i bruk 2006.
Lahtis har ett rikt kulturliv; bl.a. finns där ett konservatorium (gr. 1918; till 1940 i Viborg), en yrkeshögskola, stadsteater (gr. 1950), konstmuseum (gr. 1950) och stadsorkester (Sinfonia Lahti, gr. 1950). Garnisonen i Hennala är förläggningsplats för Tavastlands regemente. På garnisonsområdet finns ett militärsjukvårdsmuseum (gr. 1983) och ett militärmusikmuseum (gr. 2003), som är unikt i Europa. Lahtis radiostation, som var landets starkaste långvågssändare, var i bruk 1928-93 och tjänstgör idag som nationellt radio- och tv-museum.
Staden är framför allt känd som centrum för finländsk skidsport. Där arrangeras sedan 1923 Salpausselkäspelen, som är ett av landets största idrottsevenemang. Skid-VM i nordiska grenar har hållits i Lahtis 1926, 1938, 1958, 1978, 1989 och 2001. Lahtis är även ett centrum för finländsk backhoppning, den första tävlingen anordnades trol. 1905, nästan två decennier innan den första hoppbacken av nämnvärt format stod färdig. I skidstadion (E. Koivisto/P. Salminen/J. Siivola, 1978) finns idag tre backar (K116 m, K90 m och K64 m), därtill tre mindre backar i närheten av stadion. (Lahden historia, 3 bd, 1980-96; A. Halila, Lahden historia, 1958; Suur-Hollolan kirja, 1963; O. Järvinen, Lahti ennen meitä, 1965; V. Vuorinen, Vanha Hollola ja Lahti, 1977, 2:a uppl. 1987; P. Lehonkoski, Lankarullista pakkaustuotteisiin: Enso-Gutzeit oy Lahden tehtaat 100 vuotta, 1987; Ristinkirkon kaupunki, red. J. Parviainen/P. Paloranta, 1992; U. Tupala, Kun Lahti rakennettiin, 1995, Lahden rakentaminen jatkui, 1998; H. Takala, Taistelu Lahdesta 1918, 1998; Nuoren kaupungin pitkä historia: tutkimuksia Lahden menneisyydestä, red. H. Takala/H. Poutiainen, 1999; J. Heinonen, Päijät-Häme I-IV, 1997-2003; J. Petäjä, Niin kauas kuin aamua riittää: Lahden kirjailijakokous 1963-2003, 2005; J. Heinonen/A. Karisto/P. Laaksonen, Salpausselän kisat: suomalainen kansanjuhla, 2005)
Lahtis centrala delar är belägna i en dalsänka, på alla sidor omgiven av Salpausselkäs skyddande åsar. Salpausselkä genomlöper staden i västlig-östlig riktning. Den smalnar av mot ö. och avbryts av den smala dalgång genom vilken hamnbanan är dragen. Denna skiljer sig s.v. om centrum från S. Finlands stambana (färdig till L. 1869). Terrängen v. om hamnbanan, där bl.a. skidstadion (invigd 1923) finns, höjer sig drygt 70 m över Vesijärvis yta.
Lahtis var ursprungligen en by i Hollola vid korsningen av landsvägen Tavastehus-Viborg (en viktig handelsled troligen redan på 1000-talet) och den landsväg som genom Savolax förde till Nyslott. Namnet förekommer första gången 1445. 1672 beviljades orten rätt att hålla årliga marknader, men 1727 måste man avstå från detta privilegium (till förmån för Anianpelto i Vääksy). Ett förslag 1752 om att där grunda en stad ledde inte till något resultat. Byn var socknens folkrikaste i slutet av 1700-talet, med en befolkning (420 inv. 1800) som till stor del bestod av hantverkare och annat yrkesfolk. Dess betydelse som handelsplats växte sedan järnvägen Riihimäki-Petersburg öppnats för trafik 1870. Även vattenkommunikationerna förbättrades; Vääksy kanal, genom vilken Vesijärvi står i förbindelse med Päijänne, blev färdig 1871. Lahtis brann ned nästan till grunden 1877, men följande år utfärdades köpingsrättigheter för orten. Köpingen förde dock till en början en tynande tillvaro; först på 1890-talet blev affärsverksamheten livligare. Till detta bidrog även byggandet av Lovisa-Vesijärvi järnväg i början av 1900-talet. Lahtis fick 1932 järnvägsförbindelse med Heinola. Stadsprivilegier beviljades 1905.
En av inbördeskrigets hårdaste drabbningar utkämpades 1/5 1918 invid Lahtis, då en större avdelning av den röda armén från s.v. Finland försökte bryta sig väg österut förbi staden, men tillbakaslogs av tyska trupper. Drygt 20 000 röda (inkl. kvinnor och barn) kapitulerade och hölls några veckor i ett uppsamlingsläger på det s.k. Fellmanska fältet nära stadens nuvarande centrum.
Lahtis, som fram till 1960 var Finlands yngsta stad, hade under 1900-talet och särskilt efter andra världskriget en för finländska förhållanden enastående snabb utveckling, vilket avspeglade sig i befolkningstillväxten: 1910 6 000 inv., 1930 10 000, 1940 25 000, 1950 44 000, 1960 65 000 och 1970 89 000 inv. Andel i detta hade såväl en kraftig industrialisering som inkorporeringar av förstäder 1933 och 1956. Efter krigen 1939-44 slog sig ett stort antal karelska flyktingar ned i Lahtis, vartill talrika affärsföretag överflyttade från Viborg. Under det senaste kvartsseklet har folkmängden dock vuxit med endast ca 4 000 invånare, vilket närmast beror på att tillverkningsindustrin har stagnerat.
Stadens centrum, det äldsta Lahtis, har en stadsplan enligt rutnätsystemet och ett utseende som präglas av finländsk efterkrigsarkitektur. För övrigt är stadsplanen oregelbunden. Ytterområdena upptas till stor del av villakvarter och småhusbebyggelse. Stadsdelar med övervägande flervånings- och höghus finns bl.a. vid stranden av Vesijärvi, vid sjön Joutjärvi i ö. och på höjderna n.v. om denna.
Inom bebyggelsen märks stadshuset (E. Saarinen, 1912), busstationen i funkisstil (K. Könönen, 1939), Joutjärvi kyrka (U. Ojonen, 1962), Korsets kyrka (A. Aalto), som har betecknats som den berömde arkitektens sista skapelse, och Mukkula kyrka (J. Boman, 1993), vidare stadsteatern (P. Salminen, 1983), huvudbiblioteket (A. Sipinen, 1990), vuxenutbildningscentralen (densamme, 1987) samt huvudbyggnaden på Lahtis gård (H. Åberg, 1897), som uppfördes av affärsmannen August Fellman, en central gestalt på orten i slutet av 1800-talet. Byggnaden inköptes av staden 1919 och tjänstgjorde som folkskola från början av 1920-talet till 1965, varefter den inreddes till historiskt museum, invigt 1968. Vid stranden av Vesijärvi färdigställdes 2000 ett kongress- och konserthus (Sibeliushuset, K. Lintula/H. Tikka), den största träbyggnad som uppförts i landet på hundra år. Det f.d. bryggeriet, som verkade 1912-2002, har tagits i bruk för olika kulturella ändamål, medan bryggerikvarteret i stadens centrum bebyggdes med bostadshus i mitten av 2000-talets första decennium.
I planteringen utanför stadshuset finns en frihetsstaty av Viktor Jansson (1921); i en park står Jussi Mäntynens älgskulptur "Hirvi" (1955), medan stationsplatsen pryds av en ryttarstod av Mannerheim, utförd 1959 av Veikko Leppänen. Nära torget finns ett monument över hakkapeliterna (P. Papinaho, 1975), och 1978 restes ett rödgardistmonument (E. Kannosto) i Fellmanska parken. Ett turistcentrum har skapats i stadsdelen Mukkula i Lahtis n.v. utkanter på den forna herrgården Mokullas marker; det omfattar hotell och restaurang i huvudbyggnaden (slutet av 1700-talet), kongressutrymmen i angränsande byggnader, campingplats, husvagnspark m.m. Gården, känd sedan 1466, ägdes från 1795 av ätten v. Hausen, tills den 1958 inköptes av staden. Där arrangeras sedan 1963 varje sommar en författarkongress, som är ett av de största litterära evenemangen i Europa, ursprungligen avsedd att sammanföra författare från öst och väst.
Lahtis var i början av 1900-talet ett centrum för slakteriindustrin och betecknades senare som en av landets mest industrialiserade städer med bl.a. en omfattande möbel-, textil- och byggnadssnickeriindustri, men under 1900-talets sista decennier var utvecklingen mindre gynnsam. Bland stadens största privata arbetsgivare märks idag möbelfabriken Isku Oy (gr. 1928, 1 050 anst. 2005), en mediekoncern (585 anst. 2005) grupperad kring tryckeriföretaget Esan kirjapaino Oy (gr. 1914), utgivare av den oavhängiga dagstidningen Etelä-Suomen Sanomat, vidare Hartwalls bryggeri (gr. 1912, 570 anst. 2005), Fazers bageri och kvarn (gr. 1909, 400 anst. 2010), Stora Enso Oyj (285 anst. 2010), Foxconn Oy (480 anst. 2005) och L-Fashion Group Oy (375 anst. 2005) samt Kemppi Oy (gr. 1949, 385 anst. 2005), som tillverkar svetsutrustning och -tillbehör.
Vid Vesijärvi finns en stadsägd hamn och kajer ägda av olika företag; trafik med mindre fartyg och pråmar. På grund av sitt läge vid motorvägen från Helsingfors mot n.o. (riksväg 4, färdig till L. 1999 och 2005 till Heinola) är staden även en livligt trafikerad genomfartsort för landsvägstrafiken. I den spårburna trafiken förkortades restiden till huvudstaden då genbanan Kervo-Lahtis togs i bruk 2006.
Lahtis har ett rikt kulturliv; bl.a. finns där ett konservatorium (gr. 1918; till 1940 i Viborg), en yrkeshögskola, stadsteater (gr. 1950), konstmuseum (gr. 1950) och stadsorkester (Sinfonia Lahti, gr. 1950). Garnisonen i Hennala är förläggningsplats för Tavastlands regemente. På garnisonsområdet finns ett militärsjukvårdsmuseum (gr. 1983) och ett militärmusikmuseum (gr. 2003), som är unikt i Europa. Lahtis radiostation, som var landets starkaste långvågssändare, var i bruk 1928-93 och tjänstgör idag som nationellt radio- och tv-museum.
Staden är framför allt känd som centrum för finländsk skidsport. Där arrangeras sedan 1923 Salpausselkäspelen, som är ett av landets största idrottsevenemang. Skid-VM i nordiska grenar har hållits i Lahtis 1926, 1938, 1958, 1978, 1989 och 2001. Lahtis är även ett centrum för finländsk backhoppning, den första tävlingen anordnades trol. 1905, nästan två decennier innan den första hoppbacken av nämnvärt format stod färdig. I skidstadion (E. Koivisto/P. Salminen/J. Siivola, 1978) finns idag tre backar (K116 m, K90 m och K64 m), därtill tre mindre backar i närheten av stadion. (Lahden historia, 3 bd, 1980-96; A. Halila, Lahden historia, 1958; Suur-Hollolan kirja, 1963; O. Järvinen, Lahti ennen meitä, 1965; V. Vuorinen, Vanha Hollola ja Lahti, 1977, 2:a uppl. 1987; P. Lehonkoski, Lankarullista pakkaustuotteisiin: Enso-Gutzeit oy Lahden tehtaat 100 vuotta, 1987; Ristinkirkon kaupunki, red. J. Parviainen/P. Paloranta, 1992; U. Tupala, Kun Lahti rakennettiin, 1995, Lahden rakentaminen jatkui, 1998; H. Takala, Taistelu Lahdesta 1918, 1998; Nuoren kaupungin pitkä historia: tutkimuksia Lahden menneisyydestä, red. H. Takala/H. Poutiainen, 1999; J. Heinonen, Päijät-Häme I-IV, 1997-2003; J. Petäjä, Niin kauas kuin aamua riittää: Lahden kirjailijakokous 1963-2003, 2005; J. Heinonen/A. Karisto/P. Laaksonen, Salpausselän kisat: suomalainen kansanjuhla, 2005)
Lahtis. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Lahtis. Sibeliushuset (2000) är ett genombrottsverk för den unga arkitektgruppen Artto, Palo, Rossi och Tikka, som samtidigt banade väg för en omfattande generationsväxling inom den finländska arkitekturen. Byggnaden består av en konsertsal helt i trä, omhöljd av glas och sammanbyggd med en gammal fabriksbyggnad. Konsertsalen har en erkänt god akustik. Foto: Lehtikuva Oy, M. Ulander.
Lahtis är den finländska skidsportens Mecka. Skidstadion med sina tre hoppbackar är arena för bl.a. de årliga Salpausselkäspelen. Foto: Lehtikuva Oy, J. Nukari.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.