Carpelan, Bo Gustaf Bertelsson (f. 25/10 1926 Hfrs, d. 11/2 2011 Esbo), författare och biblioteksman, fil.dr 1960, anställd vid Helsingfors stadsbibliotek 1946, biträdande chefbibliotekarie 1964-80. Carpelan var ett av den moderna finlandssvenska litteraturens största namn både som lyriker och prosaist. I sina tidiga diktsamlingar Som en dunkel värme (1946) och Du mörka överlevande (1947) framträdde han som en efterföljare till modernisterna, främst Gunnar Björling, som han också ägnade sin doktorsavhandling. Naturen var den stora impulsgivaren, men yttre och inre landskap kom snart att spegla sig i varandra.
Carpelans ungdomslyrik är emellanåt närmast elegisk till sitt tonfall. Diktaren sökte sig småningom till ett mera ordknappt formulär och nådde en asketisk slutpunkt i 73 dikter (1966), där varje dikt bara innehåller någon enstaka förtätad rad. I senare diktsamlingar väljer han en mellanväg, där Gården (1969) med sin skildring av barndomens Hfrs representerar epiken, medan I de mörka rummen, i de ljusa (1976) och År som löv (1989) innehåller centrallyrik av elegiskt eftersinnande slag. Rumsmetaforiken har alltid haft stor betydelse i Carpelans författarskap, där han gärna bygger upp texter likt målningar eller kammarmusikaliska satser. Paul Klees måleri apostroferas i Namnet på tavlan Klee målade (1999). Sin kärlek till klassiska förebilder bekänner han i Marginalia till grekisk och romersk diktning (1984). Även som prosaist är Carpelan trogen sin poetiska stil; Jag minns att jag drömde (1979) är ren prosalyrik. Romanen Axel (1986), som handlar om vänskapen mellan författarens släkting Axel Carpelan och Jean Sibelius, är Carpelans största framgång inom prosan och har översatts till en rad språk. Urwind (1993) är en hyllning till den gränslösa fantasin, medan Benjamins bok (1997) sammanfattar den dialog mellan yttre och inre verklighet som ständigt återkommer hos Carpelan. Vandrande skugga (1977) är en psykologisk thriller i småstadsmiljö. Rösterna i den sena timmen (1971) ger en bild av jorden i atombombens skugga. Till unga läsare vänder han sig bl.a. i Anders på ön (1959), Julius Blom ett huvud för sig (1982) och verssamlingen Måla himlen (1988). Som dramatiker har Carpelan nått framgång med Julafton (1984). Han har skrivit librettot till Erik Bergmans opera Det sjungande trädet, varit livligt verksam som översättare av finsk lyrik till svenska och sammanställt en rad antologier med finsk och finlandssvensk dikt. Åren 1950-64 skrev han litteraturkritik i Hufvudstadsbladet. Carpelan har belönats med de flesta prestigefyllda pris en svenskspråkig författare kan få, bl.a. Nordiska rådets litteraturpris 1977, Svenska Akademiens nordiska pris 1997, Finlandiapriset 1993 och 2005, De Nios pris 1997, Pilotpriset 1998, Svenska kulturfondens stora pris och Tollanderska priset av Svenska litteratursällskapet. (R. Holmström, Vindfartsvägar. En studie i Bo Carpelans roman Urwind, 1999; R. Holmström (red.) Det förgrenade ljuset - En bok om Bo Carpelan och hans diktning, 2006; J. Hellgren, Det osynligas arkitektur: om rumsligheten i Bo Carpelans författarskap, 2009, Bo Carpelan, Rummets diktare, 2014). (Gustaf Widén/red.)
Carpelans ungdomslyrik är emellanåt närmast elegisk till sitt tonfall. Diktaren sökte sig småningom till ett mera ordknappt formulär och nådde en asketisk slutpunkt i 73 dikter (1966), där varje dikt bara innehåller någon enstaka förtätad rad. I senare diktsamlingar väljer han en mellanväg, där Gården (1969) med sin skildring av barndomens Hfrs representerar epiken, medan I de mörka rummen, i de ljusa (1976) och År som löv (1989) innehåller centrallyrik av elegiskt eftersinnande slag. Rumsmetaforiken har alltid haft stor betydelse i Carpelans författarskap, där han gärna bygger upp texter likt målningar eller kammarmusikaliska satser. Paul Klees måleri apostroferas i Namnet på tavlan Klee målade (1999). Sin kärlek till klassiska förebilder bekänner han i Marginalia till grekisk och romersk diktning (1984). Även som prosaist är Carpelan trogen sin poetiska stil; Jag minns att jag drömde (1979) är ren prosalyrik. Romanen Axel (1986), som handlar om vänskapen mellan författarens släkting Axel Carpelan och Jean Sibelius, är Carpelans största framgång inom prosan och har översatts till en rad språk. Urwind (1993) är en hyllning till den gränslösa fantasin, medan Benjamins bok (1997) sammanfattar den dialog mellan yttre och inre verklighet som ständigt återkommer hos Carpelan. Vandrande skugga (1977) är en psykologisk thriller i småstadsmiljö. Rösterna i den sena timmen (1971) ger en bild av jorden i atombombens skugga. Till unga läsare vänder han sig bl.a. i Anders på ön (1959), Julius Blom ett huvud för sig (1982) och verssamlingen Måla himlen (1988). Som dramatiker har Carpelan nått framgång med Julafton (1984). Han har skrivit librettot till Erik Bergmans opera Det sjungande trädet, varit livligt verksam som översättare av finsk lyrik till svenska och sammanställt en rad antologier med finsk och finlandssvensk dikt. Åren 1950-64 skrev han litteraturkritik i Hufvudstadsbladet. Carpelan har belönats med de flesta prestigefyllda pris en svenskspråkig författare kan få, bl.a. Nordiska rådets litteraturpris 1977, Svenska Akademiens nordiska pris 1997, Finlandiapriset 1993 och 2005, De Nios pris 1997, Pilotpriset 1998, Svenska kulturfondens stora pris och Tollanderska priset av Svenska litteratursällskapet. (R. Holmström, Vindfartsvägar. En studie i Bo Carpelans roman Urwind, 1999; R. Holmström (red.) Det förgrenade ljuset - En bok om Bo Carpelan och hans diktning, 2006; J. Hellgren, Det osynligas arkitektur: om rumsligheten i Bo Carpelans författarskap, 2009, Bo Carpelan, Rummets diktare, 2014). (Gustaf Widén/red.)
Carpelan, Bo. Ett av den svenska lyrikens främsta namn. Foto: Schildts bildarkiv, C. Boucht.