Sibelius, Johan (Jean) Christian Julius (f. 8/12 1865 Tavastehus, d. 20/9 1957 Träskända), komponist, den dominerande gestalten inom finländsk skapande tonkonst, bror till Christian S. Släkten Sibelius är av finlandssvensk-östnyländsk härkomst. Släktnamnet har samband med gårdsnamnet Sibbe i Lappträsk. S:s fader Cristian S. var militär- och stadsläkare i Tavastehus. Han avled 1868, varefter modern Maria Charlotta, f. Borg, och mormodern, prostinnan Catharina Borg, stod för barnens uppfostran. Trots att S. hade gått i en svenskspråkig förberedande skola i Tavastehus, besökte han fr.o.m. 1876 Tavastehus finska lyceum. Skolan var landets första finskspråkiga läroverk; S:s barndom sammanföll sålunda med finskhetsrörelsens genombrott. Ofta tillbringade familjen somrarna hos S:s farmor och faster i Lovisa; somrarna 1886 och 1887 vistades familjen i Korpo. S:s första pianolärare var hans moster Julia. Sedermera blev huvudinstrumentet violin, som han först studerade på egen hand och fr.o.m. 1880 för militärkapellmästaren G. Levander. S:s första kompositioner tillkom under skoltiden; under åren i gymnasiet studerade han en känd lärobok i komposition av A.B. Marx. Inom familjen musicerades flitigt. Tillsammans med systern Linda (piano) och brodern Christian, en mycket begåvad cellist, lärde S. känna bl.a. den centrala repertoaren för klavertrio.
Efter studentexamen 1885 inskrevs S. vid juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet (studierna fullföljdes inte) och som extra elev, sedermera ordinarie, vid det 1882 grundade Helsingfors musikinstitut. Han studerade violin för M. Wasilieff och H. Csillag samt uppträdde bl.a. med violinkonserter av Rode, Viotti och Mendelssohn; i några kammarmusikverk trakterade han även altviolin. Tidvis medverkade han som andre violinist/altviolinist i institutets stråkkvartett, som i övrigt bestod av yrkesmusiker. Teori och komposition studerade han för institutets direktor Martin Wegelius, en auktoritär pedagog, som hade en mycket bred musikalisk och humanistisk bildning. Av S:s offentligt framförda elevarbeten väckte särskilt hans stråkkvartett a-moll (1889) stor uppmärksamhet. I institutet lärde S. känna pianistgeniet Ferruccio Busoni, förste klaverlärare 1888-90. S. fick av honom avgörande konstnärliga impulser, men kom även till insikt om virtuosbanans obönhörliga krav och måste uppge sina drömmar om att bli en konserterande violinist. S. utexaminerades 1889, och i hans betyg från musikinstitutet sägs bl.a.: "Vi äro övertygade om att Hr. S.... snart skall vinna en konstnärlig mogenhet, som motsvarar hans rika begåvning, och en dag intaga en framstående plats i vårt lands musikliv."
S. studerade 1889-90 i Berlin, framför allt kontrapunkt för A. Becker, och 1890-91 fortsatte han studierna i Wien för R. Fuchs och K. Goldmark. S. var i detta skede slutgiltigt inriktad på att bli komponist, och kontakten med ett rikt musikliv i två världsstäder var av allra största vikt. Under dessa studieår fullbordade han några verk, såsom pianokvintett g-moll. 1891 förlovade sig S. med Aino Järnefelt, äktenskapet ingicks 1892. S. blev sålunda befryndad med den konstnärligt rikt begåvade familjen Järnefelt, som även främjade de finsknationella strävandena. Bröder till Aino var författaren Arvid, målaren Eero och dirigenten Armas.
Redan i Wien hade S. inlett arbetet på den komposition som skulle bli hans genombrottsverk: symfonin Kullervo för soli, manskör och orkester till texter ur Kalevala. Verket, som S. drog tillbaka efter några triumfatoriska framföranden 1892-93, har en omisskännligt finsk prägel. I och med Kullervo inleddes S:s Kalevala-romantiska period. Finland hade med ett slag fått en egen nationalromantisk tonkonst, som visserligen förebådats av v. Schantz och Kajanus. Tondikten En saga (1892, omarb. 1902) är emellertid allmänt nordisk till karaktären. En mycket nära anknytning till epokens karelianism har däremot Karelia-musiken (1893) och Lemminkäinen-sviten (1895, rev. 1897 och senare) , där satsen Tuonelas svan har blivit berömd (satsen torde återgå på uvertyren till den aldrig fullbordade operan Veneen luominen-Båtens skapelse). Körverket Rakastava (1894, Kanteletar) komponerades för studentkören Ylioppilaskunnan laulajat i kareliansk anda; senare omarbetades verket för blandad kör (1898) och för stråkorkester, triangel och pukor (1911). Vida kända blev satserna Elegie, Musette och Sången om korsspindeln ur musiken till skådespelet Kung Kristian II av S:s vän Adolf Paul (1898). 1899 utfärdades det s.k. februarimanifestet. I anslutning till den kamp mot förryskningen som följde komponerade S. Atenarnas sång (Rydberg) för unison goss- och manskör med orkester samt tablåmusik för "Pressens dagar", som riktade sig mot förtryck och censur. Tre satser ur tablåmusiken omarbetades till Historiska scener I och finalen ("Finland uppvaknar") till den symfoniska dikten Finlandia. S:s person och hans musik framstod härefter som omistliga symboler för landets självständighetssträvanden.
Symfoni 1 e-moll komponerades 1899 (omarb. 1900) i en patetisk stil, som några kritiker har jämfört med Tjajkovskij, Borodin och Bruckner; verket markerar en begynnande omorientering i internationell riktning. Symfonin jämte Finlandia intog en framskjuten plats i repertoaren, då Helsingfors filharmoniska orkester under ledning av Kajanus konserterade vid världsutställningen i Paris år 1900 (S. följde med på turnén). Symfoni 2 D-dur, utåtriktad och glansfull, mottogs begeistrat i Hfrs 1902 och har därpå hört till de mest spelade. Av S:s övriga orkesterverk från denna period bör nämnas musiken till skådespelen Kuolema (Döden) av svågern Arvid Järnefelt (1903, musikens första nummer reviderades som Valse triste), Pelléas och Mélisande av Maeterlinck, övers. Gripenberg (1905) och Belsazars gästabud av Hj. Procope (1905).
S. blev efterhand välkänd även genom sina verk i mindre form. Flertalet av hans närmare 100 sånger för en röst med piano har komponerats till texter av svenskspråkiga författare, såsom Runeberg (Flickan kom ifrån sin älsklings möte, Den första kyssen), Topelius (Giv mig ej glans), Wecksell (Demanten på marssnön), Fröding (Säv, säv, susa), Rydberg (Höstkväll, På verandan vid havet) och Josephson (Svarta rosor). Däremot är hans sånger för manskör a cappella i regel skrivna till finskspråkiga texter, dels ur Kalevala och Kanteletar (Saarella palaa, Sortunut ääni, Terve kuu), dels av författare såsom Aleksis Kivi (Metsämiehen laulu, Sydämeni laulu). Detta vittnar om att S. kände sig hemma i landets båda språkgrupper. Av stor betydelse för hans förankring i publikens medvetande blev även hans många smärre instrumentala kompositioner, i dessa förenas ett mindre format med solid musikalisk substans.
På 1890-t. var S. lärare vid Helsingfors musikinstitut (tidvis andre violinist i dess stråkkvartett) och vid Filharmoniska sällskapets orkesterskola. Han eftersträvade tjänsten som musiklärare vid universitetet, men fick se sig förbigången av Kajanus. 1897 erhöll han en statspension, först otillräcklig, men efterhand utökad, dock ej tillräckligt; S. var länge beroende av mecenater. Från 1904 var S. med familj bosatt i Träskända i Villa Ainola, som ritats av Lars Sonck enligt hans önskemål. Där bodde han till sin död.
Konsert för violin d-moll (1903, omarb. 1905) hör till S:s mest kända verk; den synnerligen virtuosa solostämman anses sammanhänga med de drömmar om en solistkarriär som han närde på 1880-t. Symfoni 3 C-dur komponerades 1904-07 i en "ungklassisk" anda, och saknar helt nationella drag. Tonspråket är transparent, kammarmusikaliskt. Även om den symfoniska fantasin Pohjolas dotter (1906) har ett programmatiskt innehåll (Kalevala), förebådar den ett slutligt närmande till en internationell linje.
S:s s.k. mörka period inföll kring 1910. Då tillkom verk som den introspektiva stråkkvartetten Voces intimae (1909), de symfoniska dikterna Nattlig ritt och soluppgång (1908) och Barden (1913), pantomimen Scaramouche (1913), Luonnotar (Kalevala) för sopran och orkester (1913) samt symfoni 4 a-moll (1911). Särskilt det sistnämnda verket, av Diktonius benämnt barkbrödssymfonin, markerar en djupdykning i en grubblares tankevärld. Det musikaliska materialet, med tritonusintervallet i förgrunden, har kallats "självförstörande". Bakgrunden är bl.a. S:s kritiska själstillstånd efter tumöroperationer 1908.
S:s musik blev allt mera känd utanför landets gränser. Den introducerades 1900 och 1901 i Tyskland, där han också fann sina för lång tid viktigaste förlagskontakter. Tidigt fann han sin väg även till England. 1914 inbjöds han att dirigera egna verk vid musikfesten i Norfolk, USA. Där ledde han bl.a. den nykomponerade symfoniska dikten Okeaniderna, som mottogs med stort bifall. Symfoni 5 Ess-dur (1915, omarb. 1916, slutlig version 1919) markerar en slutlig frigörelse från den mörka perioden: tonspråket är optimistiskt, triumferande, extatiskt.
Bland S:s kompositioner för kör och orkester märks Snöfrid (Rydberg, 1900), Tulen synty för baryton, manskör och orkester (Kalevala, 1902, omarb. 1910) och Vapautettu kuningatar (Cajander, 1906). Betydande är även de verk för kör och orkester som kom till efter Finlands självständighetsförklaring 1917, Oma maa (Det egna landet, Kallio, 1918), Maan virsi (Hymn till jorden, Leino, 1920) och invigningskantaten för Åbo Akademi, Jordens sång (Hemmer, 1919), som S. personligen dirigerade vid invigningsceremonin i Åbo.
S:s slutligt mogna skaparperiod, "syntesens period", inföll 1920-26. Symfoni 6 d-moll fullbordades 1923 efter en kompositionsprocess som delvis sammanföll med tillkomsten av symfoni 5. Verket är klassiskt ljust och saknar yttre dramatik. Som karakteristik har här ofta använts uttrycket "Palestrina-artad stil". Symfoni 7 C-dur (1924) består av en sats i "en jättelik, fri sonatform" och betraktas som ett vittnesbörd om S:s definitiva mästerskap. Musiken till Shakespeares Stormen komponerades 1925 på uppdrag av Det kongelige teater i Köpenhamn och är stilistiskt mångsidig och mycket rik på melodiska infall. Härur har S. sammanställt två sviter; satserna beskriver bl.a. naturfenomen (stormen) och gestalter i pjäsen. Man har förmodat, att S. identifierat sig med Prospero i Stormen. Den symfoniska dikten Tapiola (skogsguden i Kalevala, 1926) kröner S:s bana. Kompositionen är en djupt originell metamorfos av en primitiv tematisk urcell. Den engelske kritikern C. Gray hävdade på 1930-t., att även om S. hade komponerat endast Tapiola, skulle han därmed ha förvärvat sig en framträdande plats bland alla epokers största tonsättare.
Efter 1926 publicerade S. inget större verk. Dock arbetade han idogt med en åttonde symfoni, vars första framförande möjligen skulle ske 1932-33 i Boston; symfonin fullbordades emellertid aldrig. Manuskriptet brändes, jämte några verk från skolåren m.m., troligen på 1940-t. Större delen av S:s produktion har utgetts av utländska förlag som Lienau (Berlin), Breitkopf & Härtel (Leipzig/Wiesbaden) och Wilhelm Hansen (Köpenhamn), men flera tidiga verk och alternativa versioner har bevarats endast i manuskript. De största kollektionerna tillhör Helsingfors universitetsbibliotek och Sibeliusmuseum vid Åbo Akademi. Fr.o.m. 1996 utges hela produktionen i en textkritisk utgåva (Sibelius samlade verk).
Olika teorier har framförts som förklaring till att S. inte framträdde med större verk efter 1926. Bl.a. har man förmodat att S. känt främlingskap inför tonkonstens utveckling på det internationella planet på 1920-t. (Les Six, Stravinskij, Bartók o.s.v.). Vidare har nämnts S:s tilltagande isolering, speciellt efter hans gynnare Axel Carpelans död 1919: "För vem skall jag nu komponera?". Slutligen har man nämnt en extrem sensibilitet och självkritik hos S. samt en med åren tilltagande darrhänthet, som försvårade nedtecknandet av noter.
S:s betydelse för Finland och landets kulturliv är omätlig. Särskilt under det passiva motståndets år och under självständighetstidens första decennier symboliserade han och hans musik själva begreppet Finland. S:s jordfästning 1957 var en nationell sorgehögtid. Hans grav är belägen på Ainola. S:s inflytande på 1900-talets tonsättare i Finland är betydande. Till dem som i stilistiskt avseende mest påverkats av S. räknas Madetoja och Kuula. För generationerna efter dessa framstår "frigörelsen från S." som ett väsentligt problem. På det nordiska planet märks Sibeliusinflytandet t.ex. hos Stenhammar. Den internationella utvecklingen fr.o.m. början av 1900-t. (Debussy, Bartók, Schönberg, Stravinsky etc.) har emellertid påfallande få beröringspunkter med S. I konsekvens härmed har han stundom beskrivits som konservativ i en tid, som i övrigt utmärkts av en övergång till nyare kompositionstekniker. S. framstår i 2000-talets perspektiv som en stor klassiker, som har gått sin egen väg och som i högsta grad kunnat utveckla sin personliga egenart i en tid av genomgripande omvälvningar inom tonkonsten. Han sökte alltid nya lösningar inom sitt eget tonspråk: varje symfoni innebär en förnyelse, och ingen av dem kan utpekas som "typisk". - S:s konstnärskap har utövat inflytande även långt utanför musiklivets traditionella gränser.
Sånger av S. inspelades på grammofonskiva redan i början av 1900-t. av kända Sibeliustolkare som sångerskorna Ida Ekman och Maikki Järnefelt. De större orkesterverken inspelades för första gången i London 1930 och 1932 under ledning av Robert Kajanus, den ledande dirigenten i Finland (bl.a. symfonierna 1, 2, 3 och 5 samt Tapiola). Sergej Koussevitzky dirigerade symfoni 7 vid en inspelning 1933, och Helsingfors stadsorkester under ledning av Georg Schneevoigt kompletterade serien 1934 med symfonierna 4 och 6. Violinkonserten inspelades på 1930-t. av Ginette Neveu och Jascha Heifetz. I början av 2000-t. föreligger ca 200 inspelningar av konserten. Orkesterverken föreligger i åtskilliga moderna inspelningar av celebra dirigenter såsom Ashkenazy, Barbirolli, Beecham, Berglund, Bernstein, Davis, Järvi, Kamu, von Karajan, Oramo, Rozdestvenskij, Salonen, Saraste, Vänskä och Watanabe. S:s samtliga verk, även några skisser samt av andra kompletterade ofullbordade kompositioner, har inspelats på cd-skivor av det svenska bolaget BIS, övervägande med finländska artister. (E. Furuhjelm, J.S., sv. o. fi. 1916; K. Ekman, J.S., sv. o. fi. 1935, 2:a uppl. sv. o. fi. 1956, eng. 1935, da. 1941; N-E. Ringbom, S., sv. 1948, da., ty. 1950, eng. 1954; B. de Törne, S. A close-up, 1937, S. i närbild, 1955, it. 1943, fi. 1945; O. Andersson, J.S. i Amerika, 1955, J.S. och Svenska teatern, 1956; S. Levas, J.S., 2 bd, fi. 1957-60, S. A personal portrait, 1972; E. Salmenhaara, S., fi. 1984; E. Tawaststjerna, S., 5 bd 1991-1997, fi. 5 bd 1965-88, bd 1 rev. 1989); K. Kilpeläinen, Tutkielma J. Sibeliuksen käsikirjoituksista , 1992; G. Goss, The Sibelius companion, 1996; G. Goss, utg., J.S. The Hämeenlinna letters/Sibelius ungdomsbrev, 1997; V. Sirén, Aina poltti sikaria: J.S. aikalaisten silmin, 2000; T.L. Jackson/V. Murtomäki, utg., Sibelius studies, 2001; S. Talas, utg., Sydämeni aamu. Aino Järnefeltin ja Jean Sibeliuksen kihlausajan kirjeitä, 2001; S. Talas, utg., Tulen synty. Aino ja Jean Sibeliuksen kirjeenvaihtoa 1892-1904, 2003; F. Dahlström, J.S. Thematisch-bibliographisches Verzeichnis seiner Werke, 2003; M. Vignal, S., fr. 2004; D.M. Grimley, utg., The Cambridge companion to S., 2004; F. Dahlström, utg., S:s dagbok 1909-1944, 2005) (Fabian Dahlström)
S. födelsedag 8/12 infördes som allmän flaggningsdag år 2009, och infördes i almanackan av Helsingfors universitets almanacksbyrå fr.o.m. 2011. (red.).
Efter studentexamen 1885 inskrevs S. vid juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet (studierna fullföljdes inte) och som extra elev, sedermera ordinarie, vid det 1882 grundade Helsingfors musikinstitut. Han studerade violin för M. Wasilieff och H. Csillag samt uppträdde bl.a. med violinkonserter av Rode, Viotti och Mendelssohn; i några kammarmusikverk trakterade han även altviolin. Tidvis medverkade han som andre violinist/altviolinist i institutets stråkkvartett, som i övrigt bestod av yrkesmusiker. Teori och komposition studerade han för institutets direktor Martin Wegelius, en auktoritär pedagog, som hade en mycket bred musikalisk och humanistisk bildning. Av S:s offentligt framförda elevarbeten väckte särskilt hans stråkkvartett a-moll (1889) stor uppmärksamhet. I institutet lärde S. känna pianistgeniet Ferruccio Busoni, förste klaverlärare 1888-90. S. fick av honom avgörande konstnärliga impulser, men kom även till insikt om virtuosbanans obönhörliga krav och måste uppge sina drömmar om att bli en konserterande violinist. S. utexaminerades 1889, och i hans betyg från musikinstitutet sägs bl.a.: "Vi äro övertygade om att Hr. S.... snart skall vinna en konstnärlig mogenhet, som motsvarar hans rika begåvning, och en dag intaga en framstående plats i vårt lands musikliv."
S. studerade 1889-90 i Berlin, framför allt kontrapunkt för A. Becker, och 1890-91 fortsatte han studierna i Wien för R. Fuchs och K. Goldmark. S. var i detta skede slutgiltigt inriktad på att bli komponist, och kontakten med ett rikt musikliv i två världsstäder var av allra största vikt. Under dessa studieår fullbordade han några verk, såsom pianokvintett g-moll. 1891 förlovade sig S. med Aino Järnefelt, äktenskapet ingicks 1892. S. blev sålunda befryndad med den konstnärligt rikt begåvade familjen Järnefelt, som även främjade de finsknationella strävandena. Bröder till Aino var författaren Arvid, målaren Eero och dirigenten Armas.
Redan i Wien hade S. inlett arbetet på den komposition som skulle bli hans genombrottsverk: symfonin Kullervo för soli, manskör och orkester till texter ur Kalevala. Verket, som S. drog tillbaka efter några triumfatoriska framföranden 1892-93, har en omisskännligt finsk prägel. I och med Kullervo inleddes S:s Kalevala-romantiska period. Finland hade med ett slag fått en egen nationalromantisk tonkonst, som visserligen förebådats av v. Schantz och Kajanus. Tondikten En saga (1892, omarb. 1902) är emellertid allmänt nordisk till karaktären. En mycket nära anknytning till epokens karelianism har däremot Karelia-musiken (1893) och Lemminkäinen-sviten (1895, rev. 1897 och senare) , där satsen Tuonelas svan har blivit berömd (satsen torde återgå på uvertyren till den aldrig fullbordade operan Veneen luominen-Båtens skapelse). Körverket Rakastava (1894, Kanteletar) komponerades för studentkören Ylioppilaskunnan laulajat i kareliansk anda; senare omarbetades verket för blandad kör (1898) och för stråkorkester, triangel och pukor (1911). Vida kända blev satserna Elegie, Musette och Sången om korsspindeln ur musiken till skådespelet Kung Kristian II av S:s vän Adolf Paul (1898). 1899 utfärdades det s.k. februarimanifestet. I anslutning till den kamp mot förryskningen som följde komponerade S. Atenarnas sång (Rydberg) för unison goss- och manskör med orkester samt tablåmusik för "Pressens dagar", som riktade sig mot förtryck och censur. Tre satser ur tablåmusiken omarbetades till Historiska scener I och finalen ("Finland uppvaknar") till den symfoniska dikten Finlandia. S:s person och hans musik framstod härefter som omistliga symboler för landets självständighetssträvanden.
Symfoni 1 e-moll komponerades 1899 (omarb. 1900) i en patetisk stil, som några kritiker har jämfört med Tjajkovskij, Borodin och Bruckner; verket markerar en begynnande omorientering i internationell riktning. Symfonin jämte Finlandia intog en framskjuten plats i repertoaren, då Helsingfors filharmoniska orkester under ledning av Kajanus konserterade vid världsutställningen i Paris år 1900 (S. följde med på turnén). Symfoni 2 D-dur, utåtriktad och glansfull, mottogs begeistrat i Hfrs 1902 och har därpå hört till de mest spelade. Av S:s övriga orkesterverk från denna period bör nämnas musiken till skådespelen Kuolema (Döden) av svågern Arvid Järnefelt (1903, musikens första nummer reviderades som Valse triste), Pelléas och Mélisande av Maeterlinck, övers. Gripenberg (1905) och Belsazars gästabud av Hj. Procope (1905).
S. blev efterhand välkänd även genom sina verk i mindre form. Flertalet av hans närmare 100 sånger för en röst med piano har komponerats till texter av svenskspråkiga författare, såsom Runeberg (Flickan kom ifrån sin älsklings möte, Den första kyssen), Topelius (Giv mig ej glans), Wecksell (Demanten på marssnön), Fröding (Säv, säv, susa), Rydberg (Höstkväll, På verandan vid havet) och Josephson (Svarta rosor). Däremot är hans sånger för manskör a cappella i regel skrivna till finskspråkiga texter, dels ur Kalevala och Kanteletar (Saarella palaa, Sortunut ääni, Terve kuu), dels av författare såsom Aleksis Kivi (Metsämiehen laulu, Sydämeni laulu). Detta vittnar om att S. kände sig hemma i landets båda språkgrupper. Av stor betydelse för hans förankring i publikens medvetande blev även hans många smärre instrumentala kompositioner, i dessa förenas ett mindre format med solid musikalisk substans.
På 1890-t. var S. lärare vid Helsingfors musikinstitut (tidvis andre violinist i dess stråkkvartett) och vid Filharmoniska sällskapets orkesterskola. Han eftersträvade tjänsten som musiklärare vid universitetet, men fick se sig förbigången av Kajanus. 1897 erhöll han en statspension, först otillräcklig, men efterhand utökad, dock ej tillräckligt; S. var länge beroende av mecenater. Från 1904 var S. med familj bosatt i Träskända i Villa Ainola, som ritats av Lars Sonck enligt hans önskemål. Där bodde han till sin död.
Konsert för violin d-moll (1903, omarb. 1905) hör till S:s mest kända verk; den synnerligen virtuosa solostämman anses sammanhänga med de drömmar om en solistkarriär som han närde på 1880-t. Symfoni 3 C-dur komponerades 1904-07 i en "ungklassisk" anda, och saknar helt nationella drag. Tonspråket är transparent, kammarmusikaliskt. Även om den symfoniska fantasin Pohjolas dotter (1906) har ett programmatiskt innehåll (Kalevala), förebådar den ett slutligt närmande till en internationell linje.
S:s s.k. mörka period inföll kring 1910. Då tillkom verk som den introspektiva stråkkvartetten Voces intimae (1909), de symfoniska dikterna Nattlig ritt och soluppgång (1908) och Barden (1913), pantomimen Scaramouche (1913), Luonnotar (Kalevala) för sopran och orkester (1913) samt symfoni 4 a-moll (1911). Särskilt det sistnämnda verket, av Diktonius benämnt barkbrödssymfonin, markerar en djupdykning i en grubblares tankevärld. Det musikaliska materialet, med tritonusintervallet i förgrunden, har kallats "självförstörande". Bakgrunden är bl.a. S:s kritiska själstillstånd efter tumöroperationer 1908.
S:s musik blev allt mera känd utanför landets gränser. Den introducerades 1900 och 1901 i Tyskland, där han också fann sina för lång tid viktigaste förlagskontakter. Tidigt fann han sin väg även till England. 1914 inbjöds han att dirigera egna verk vid musikfesten i Norfolk, USA. Där ledde han bl.a. den nykomponerade symfoniska dikten Okeaniderna, som mottogs med stort bifall. Symfoni 5 Ess-dur (1915, omarb. 1916, slutlig version 1919) markerar en slutlig frigörelse från den mörka perioden: tonspråket är optimistiskt, triumferande, extatiskt.
Bland S:s kompositioner för kör och orkester märks Snöfrid (Rydberg, 1900), Tulen synty för baryton, manskör och orkester (Kalevala, 1902, omarb. 1910) och Vapautettu kuningatar (Cajander, 1906). Betydande är även de verk för kör och orkester som kom till efter Finlands självständighetsförklaring 1917, Oma maa (Det egna landet, Kallio, 1918), Maan virsi (Hymn till jorden, Leino, 1920) och invigningskantaten för Åbo Akademi, Jordens sång (Hemmer, 1919), som S. personligen dirigerade vid invigningsceremonin i Åbo.
S:s slutligt mogna skaparperiod, "syntesens period", inföll 1920-26. Symfoni 6 d-moll fullbordades 1923 efter en kompositionsprocess som delvis sammanföll med tillkomsten av symfoni 5. Verket är klassiskt ljust och saknar yttre dramatik. Som karakteristik har här ofta använts uttrycket "Palestrina-artad stil". Symfoni 7 C-dur (1924) består av en sats i "en jättelik, fri sonatform" och betraktas som ett vittnesbörd om S:s definitiva mästerskap. Musiken till Shakespeares Stormen komponerades 1925 på uppdrag av Det kongelige teater i Köpenhamn och är stilistiskt mångsidig och mycket rik på melodiska infall. Härur har S. sammanställt två sviter; satserna beskriver bl.a. naturfenomen (stormen) och gestalter i pjäsen. Man har förmodat, att S. identifierat sig med Prospero i Stormen. Den symfoniska dikten Tapiola (skogsguden i Kalevala, 1926) kröner S:s bana. Kompositionen är en djupt originell metamorfos av en primitiv tematisk urcell. Den engelske kritikern C. Gray hävdade på 1930-t., att även om S. hade komponerat endast Tapiola, skulle han därmed ha förvärvat sig en framträdande plats bland alla epokers största tonsättare.
Efter 1926 publicerade S. inget större verk. Dock arbetade han idogt med en åttonde symfoni, vars första framförande möjligen skulle ske 1932-33 i Boston; symfonin fullbordades emellertid aldrig. Manuskriptet brändes, jämte några verk från skolåren m.m., troligen på 1940-t. Större delen av S:s produktion har utgetts av utländska förlag som Lienau (Berlin), Breitkopf & Härtel (Leipzig/Wiesbaden) och Wilhelm Hansen (Köpenhamn), men flera tidiga verk och alternativa versioner har bevarats endast i manuskript. De största kollektionerna tillhör Helsingfors universitetsbibliotek och Sibeliusmuseum vid Åbo Akademi. Fr.o.m. 1996 utges hela produktionen i en textkritisk utgåva (Sibelius samlade verk).
Olika teorier har framförts som förklaring till att S. inte framträdde med större verk efter 1926. Bl.a. har man förmodat att S. känt främlingskap inför tonkonstens utveckling på det internationella planet på 1920-t. (Les Six, Stravinskij, Bartók o.s.v.). Vidare har nämnts S:s tilltagande isolering, speciellt efter hans gynnare Axel Carpelans död 1919: "För vem skall jag nu komponera?". Slutligen har man nämnt en extrem sensibilitet och självkritik hos S. samt en med åren tilltagande darrhänthet, som försvårade nedtecknandet av noter.
S:s betydelse för Finland och landets kulturliv är omätlig. Särskilt under det passiva motståndets år och under självständighetstidens första decennier symboliserade han och hans musik själva begreppet Finland. S:s jordfästning 1957 var en nationell sorgehögtid. Hans grav är belägen på Ainola. S:s inflytande på 1900-talets tonsättare i Finland är betydande. Till dem som i stilistiskt avseende mest påverkats av S. räknas Madetoja och Kuula. För generationerna efter dessa framstår "frigörelsen från S." som ett väsentligt problem. På det nordiska planet märks Sibeliusinflytandet t.ex. hos Stenhammar. Den internationella utvecklingen fr.o.m. början av 1900-t. (Debussy, Bartók, Schönberg, Stravinsky etc.) har emellertid påfallande få beröringspunkter med S. I konsekvens härmed har han stundom beskrivits som konservativ i en tid, som i övrigt utmärkts av en övergång till nyare kompositionstekniker. S. framstår i 2000-talets perspektiv som en stor klassiker, som har gått sin egen väg och som i högsta grad kunnat utveckla sin personliga egenart i en tid av genomgripande omvälvningar inom tonkonsten. Han sökte alltid nya lösningar inom sitt eget tonspråk: varje symfoni innebär en förnyelse, och ingen av dem kan utpekas som "typisk". - S:s konstnärskap har utövat inflytande även långt utanför musiklivets traditionella gränser.
Sånger av S. inspelades på grammofonskiva redan i början av 1900-t. av kända Sibeliustolkare som sångerskorna Ida Ekman och Maikki Järnefelt. De större orkesterverken inspelades för första gången i London 1930 och 1932 under ledning av Robert Kajanus, den ledande dirigenten i Finland (bl.a. symfonierna 1, 2, 3 och 5 samt Tapiola). Sergej Koussevitzky dirigerade symfoni 7 vid en inspelning 1933, och Helsingfors stadsorkester under ledning av Georg Schneevoigt kompletterade serien 1934 med symfonierna 4 och 6. Violinkonserten inspelades på 1930-t. av Ginette Neveu och Jascha Heifetz. I början av 2000-t. föreligger ca 200 inspelningar av konserten. Orkesterverken föreligger i åtskilliga moderna inspelningar av celebra dirigenter såsom Ashkenazy, Barbirolli, Beecham, Berglund, Bernstein, Davis, Järvi, Kamu, von Karajan, Oramo, Rozdestvenskij, Salonen, Saraste, Vänskä och Watanabe. S:s samtliga verk, även några skisser samt av andra kompletterade ofullbordade kompositioner, har inspelats på cd-skivor av det svenska bolaget BIS, övervägande med finländska artister. (E. Furuhjelm, J.S., sv. o. fi. 1916; K. Ekman, J.S., sv. o. fi. 1935, 2:a uppl. sv. o. fi. 1956, eng. 1935, da. 1941; N-E. Ringbom, S., sv. 1948, da., ty. 1950, eng. 1954; B. de Törne, S. A close-up, 1937, S. i närbild, 1955, it. 1943, fi. 1945; O. Andersson, J.S. i Amerika, 1955, J.S. och Svenska teatern, 1956; S. Levas, J.S., 2 bd, fi. 1957-60, S. A personal portrait, 1972; E. Salmenhaara, S., fi. 1984; E. Tawaststjerna, S., 5 bd 1991-1997, fi. 5 bd 1965-88, bd 1 rev. 1989); K. Kilpeläinen, Tutkielma J. Sibeliuksen käsikirjoituksista , 1992; G. Goss, The Sibelius companion, 1996; G. Goss, utg., J.S. The Hämeenlinna letters/Sibelius ungdomsbrev, 1997; V. Sirén, Aina poltti sikaria: J.S. aikalaisten silmin, 2000; T.L. Jackson/V. Murtomäki, utg., Sibelius studies, 2001; S. Talas, utg., Sydämeni aamu. Aino Järnefeltin ja Jean Sibeliuksen kihlausajan kirjeitä, 2001; S. Talas, utg., Tulen synty. Aino ja Jean Sibeliuksen kirjeenvaihtoa 1892-1904, 2003; F. Dahlström, J.S. Thematisch-bibliographisches Verzeichnis seiner Werke, 2003; M. Vignal, S., fr. 2004; D.M. Grimley, utg., The Cambridge companion to S., 2004; F. Dahlström, utg., S:s dagbok 1909-1944, 2005) (Fabian Dahlström)
S. födelsedag 8/12 infördes som allmän flaggningsdag år 2009, och infördes i almanackan av Helsingfors universitets almanacksbyrå fr.o.m. 2011. (red.).
Sibelius, Jean. Tonsättaren vid unga år. Foto: Schildts bildarkiv.
Karikatyren ritades 1898 av Alex Federley. Foten som trampar fram noter antas åsyfta kompositörens hårt uppskruvade arbetstakt kring sekelskiftet 1900. Foto: Museiverket.
Äktenskapet mellan Jean och Aino Sibelius varade i drygt 65 år. Kompositören medgav själv att det inte alltid var lätt att leva med honom. Aino Sibelius betraktade sin mans tonsättargärning som något stort och heligt, vilket skänkte henne styrka. Foto: Åbo Akademi, Sibeliusmuseum, International Magazine Service.