Dalsbruk, fi. Taalintehdas, tätort på sydsidan av Kimitolandet i Dragsfjärd, 1 400 inv. (2001). D., som är kommunens centralort, har vuxit upp kring det på 1680-t. anlagda järnbruket. Den i bergig terräng utspridda bebyggelsen omfattar såväl äldre hyreslängor av trä som villor och moderna höghus; särskilt märks några stilfulla magasinsbyggnader, uppförda invid hamnen i mitten av 1800-t., brukskyrkan av slaggsten (1922) och det kommunala kanslihuset (O. Linko, 1975). På grund av att personalen vid bruket skurits ned har även ortens invånartal minskat; 1980 var det ca 2 500.
Dals järnverk grundades av bergskollegieassessorn Daniel Faxell (1634-1705, adlad Cronmarck 1691), som 1686 erhöll privilegium på anläggandet av en masugn vid Dahlsby kvarnbäck på s.v. Kimitoön. Anläggningen stod färdig 1688 men råkade sedan i vanhävd och iståndsattes först 1704, då bl.a. en ny masugn byggdes. Bruket låg öde i tjugo år under stora ofreden och övertogs 1724 av stockholmsgrosshandlaren Mikael Hising, som utvidgade bruksegendomen och i början av 1730-t. lät anlägga en stångjärnshammare vid den närbelägna Björkboda ström. Hisings änka sålde 1758 bruken åt sin svärson Wolter Petersen, vars sonson med samma namn (1774-1841, adlad af P. 1810) drev rörelsen med energi och åtnjöt anseende som en av landets främsta industrimän. Bruken övergick 1834 genom äktenskap till dynastin Ramsay och stod under samma ägare till 1856, då D. i samband med ett arvskifte utbröts till en självständig enhet. Bruket, som i början av 1860-t. moderniserats genom att ett puddel- och valsverk inrättats, gick 1866 p.g.a. en konkurs ur den Ramsayska släkten, varefter det under perioden 1870-85 hade flera ägare. Finlands första martinstålverk uppfördes där 1879-80, vartill flera andra tillbyggnader och förbättringar utfördes.
D. drevs från 1885 av ett aktiebolag, i vilket tyska affärsintressen till en början innehade aktiemajoriteten; 1890 övertogs denna efter en tids stagnation i driften av ett konsortium inhemska affärsmän. Företaget övergick 1896 till det nybildade Aktiebolaget D., vars störste aktieägare, köpmannen, sedermera bergsrådet (1910) Edvin Lönnbeck (1845-1917), blev styrelseordförande och VD. Genom hans insats stabiliserades företaget ekonomiskt och återvann sitt anseende. Efter Lönnbecks död förblev den dominerande aktieposten i hans familjs ägo fram till 1924, då ca 90 % av aktierna förvärvades av ett tyskt familjekonsortium (Wuppermann). Bruket moderniserades i mitten av 1920-t. genom anläggandet av ett nytt stålgjuteri. Växande avsättningssvårigheter i samband med den stora depressionen förmådde de tyska ägarna att 1930 överlåta bruket till Gustaf Wrede för avveckling av rörelsen, som dock kunde fortsättas sedan en uppgångstid satt in och möjliggjort en industriell nydaning; masugnen hade nedlagts 1927. D. övertogs 1938 av Wärtsiläkoncernen och införlivades 1979 med det nybildade stålbolaget Oy Ovako Ab. Bruket är i dag ett modernt valsverk, sedan 1987 ägt av Rautaruukki, vars dotterbolag Oy Fundia Wire Ab handhar driften. Antalet anställda har minskat från 885 1981 till drygt 200 2002. Ett bruksmuseum öppnades 1983. (Th. Svedlin, Dalsbruks järnverk och brukspatroner 1686-1936, 1936; M. Lukala, D. 1686-1986, 1986; Vi smälte järn, utg. K. Båsk, 1993)
Dals järnverk grundades av bergskollegieassessorn Daniel Faxell (1634-1705, adlad Cronmarck 1691), som 1686 erhöll privilegium på anläggandet av en masugn vid Dahlsby kvarnbäck på s.v. Kimitoön. Anläggningen stod färdig 1688 men råkade sedan i vanhävd och iståndsattes först 1704, då bl.a. en ny masugn byggdes. Bruket låg öde i tjugo år under stora ofreden och övertogs 1724 av stockholmsgrosshandlaren Mikael Hising, som utvidgade bruksegendomen och i början av 1730-t. lät anlägga en stångjärnshammare vid den närbelägna Björkboda ström. Hisings änka sålde 1758 bruken åt sin svärson Wolter Petersen, vars sonson med samma namn (1774-1841, adlad af P. 1810) drev rörelsen med energi och åtnjöt anseende som en av landets främsta industrimän. Bruken övergick 1834 genom äktenskap till dynastin Ramsay och stod under samma ägare till 1856, då D. i samband med ett arvskifte utbröts till en självständig enhet. Bruket, som i början av 1860-t. moderniserats genom att ett puddel- och valsverk inrättats, gick 1866 p.g.a. en konkurs ur den Ramsayska släkten, varefter det under perioden 1870-85 hade flera ägare. Finlands första martinstålverk uppfördes där 1879-80, vartill flera andra tillbyggnader och förbättringar utfördes.
D. drevs från 1885 av ett aktiebolag, i vilket tyska affärsintressen till en början innehade aktiemajoriteten; 1890 övertogs denna efter en tids stagnation i driften av ett konsortium inhemska affärsmän. Företaget övergick 1896 till det nybildade Aktiebolaget D., vars störste aktieägare, köpmannen, sedermera bergsrådet (1910) Edvin Lönnbeck (1845-1917), blev styrelseordförande och VD. Genom hans insats stabiliserades företaget ekonomiskt och återvann sitt anseende. Efter Lönnbecks död förblev den dominerande aktieposten i hans familjs ägo fram till 1924, då ca 90 % av aktierna förvärvades av ett tyskt familjekonsortium (Wuppermann). Bruket moderniserades i mitten av 1920-t. genom anläggandet av ett nytt stålgjuteri. Växande avsättningssvårigheter i samband med den stora depressionen förmådde de tyska ägarna att 1930 överlåta bruket till Gustaf Wrede för avveckling av rörelsen, som dock kunde fortsättas sedan en uppgångstid satt in och möjliggjort en industriell nydaning; masugnen hade nedlagts 1927. D. övertogs 1938 av Wärtsiläkoncernen och införlivades 1979 med det nybildade stålbolaget Oy Ovako Ab. Bruket är i dag ett modernt valsverk, sedan 1987 ägt av Rautaruukki, vars dotterbolag Oy Fundia Wire Ab handhar driften. Antalet anställda har minskat från 885 1981 till drygt 200 2002. Ett bruksmuseum öppnades 1983. (Th. Svedlin, Dalsbruks järnverk och brukspatroner 1686-1936, 1936; M. Lukala, D. 1686-1986, 1986; Vi smälte järn, utg. K. Båsk, 1993)
Dalsbruk. Järnbruket på 1930-talet. Foto: Schildts bildarkiv, R. Grandell.
Slaggmagasinen i hamnen i Dalsbruk 1978. Foto: Schildts bildarkiv, K. Wikström.