dans

dans kan innebära art av d., t.ex. vals, danstillställning, att dansa i allmänhet, att man dansar med någon så länge ett musikstycke varar. Vid upptecknandet av danser i början av 1900-t. intresserade man sig enbart för gamla danser hos allmogen och började kalla dem folkdanser (folkdans).

D. har genom århundradena varit till glädje och haft stor betydelse i folkets liv. Europeiska dansmoden spred sig till Finland och nådde via borgerskapet med tiden alla samhällsskikt. Den medeltida ring- och kedjedansen utfördes av alla deltagare i en lång rad, beledsagad av sjungna ballader och andra episka sånger, i Finland på Kalevalameter, under ledning av en försångare. Turer i den medeltida dansen var bl.a. trä på nålen, snigeln och porten, dessa återfinns längre fram i tiden i dansen Väva vadmal.

Den tidigaste parvis utförda dansen fördans, omtalad på 1500-t., var en tvådelad d. med en första del i långsamt tempo och en senare livligare del. Hög ålder har också den parvis dansade polskan och vissa sånglekar, t.ex. Simon i sälle.

Från 1700-t. och senare ger borgerskapets dagböcker utförliga uppgifter om danstillställningar (t.ex. amiral Tersmedens dagböcker), varur framgår hur det gick till i sällskapslivet och vad som dansades. Julhelgen 1763 höll högreståndsfamiljerna runtom i Hfrs bal i tur och ordning. Hos Tersmedens på Alberga gård inleddes balen på eftermiddagen med kaffe, kl. 6 började dansen med menuett dansad av några par åt gången tills alla dansat, därpå dansades kontradanser. Ofta pågick dansen till morgonen med avbrott för måltider. Vid ett tillfälle anser sig Tersmeden behöva vila efter att ha dansat och undervisat i nya kontradanser i fulla 10 timmar.

Från 1830-t. finns motsvarande uppgifter i bl.a. Zachris Topelius dagböcker. Sällskapslivet och dansen var starkt reglerade, allt från hur man skulle inträda i en sal, hälsa, stå, gå, bjuda upp och utföra själva dansen. Att dansa två danser i rad med samma flicka ansågs inte passande. D. och beteendemönster lärdes ut i dansskola, det hörde till bildningen att kunna dansa. Våren 1826 fick Nykarlebybarnen lära sig dansa av en kringresande "dansmästare" Remahl från Viborg. Topelius, åtta år gammal, och andra barn fick lära sig svensk kadrilj, rysk kadrilj, valser, matradura, masurka, polonäs och potpourrie.

I kadriljen hörde det till att göra höga hopp, battement. Vid övningen låg barnen över en stolkarm och sparkade upp, senare skulle de göra det utan stolkarm. Topelius lärde sig att battementera och underlät aldrig då det passade sig, och däremellan, att förvåna världen med sina "överjordiska" battementer. Till konstens regler hörde vidare att gå utåt med tårna så att fötterna bildade en rak linje från den ena skospetsen till den andra. Vid övningen gick dansmästaren Remahl med en rotting i handen och snärtade de små eleverna över tårna om de gick på vanligt sätt.

Barnen kunde ha egna barnbaler. Man kunde dansa fjorton danser under en kväll och natt, som sommaren 1838: fem fransäser, fyra svenska kadriljer, två potpourrier, tre valser. Sin upprymdhet uttryckte Topelius efteråt med orden: "Min själ, hvad här valsades, - det brusar mig än kring öronen, det svindlar för ögonen, det vinglar i hufvudet!"

Under senare delen av 1800-t. kom s.k. dansprogram i bruk med dansernas namn tryckta på små hopvikta ark med vidhängande liten penna. På dansprogrammet antecknade kavaljeren sitt namn vid den d. han önskade få dansa med damen. I ett dansprogram Vid danssoaréerna i Societetshuset 1865 uppräknas danserna Valse, Quadrille, Polka, Quadrille, Valse, Quadrille, Polka, Quadrille, Cotillon. Bland 1800-talets pardanser förekom också masurka och schottis.

Beträffande dansrepertoaren har det aldrig varit någon stor skillnad mellan land och stad. I början av 1900-t. vann nya modedanser insteg i balsalongerna i städerna och i ungdomsföreningshusen och på dansbanorna på landsbygden. Tangon framfördes för första gången i Hfrs vid en matiné i november 1913. Tangon kom att få samma genomslagskraft som den hundra år äldre valsen, båda lever alltjämt. Andra modedanser från förra delen av 1900-t. var bl.a. wienervals, one-step (senare humppa), two-step, foxtrot, charleston, swing, lambeth walk och rumba. Den första tävlingen i d. arrangerades 1914 med tango som dansform. Tävlingsdans utövas numera i flertal dansklubbar runt om i landet (danssport).

Under senare delen av 1900-t. var bl.a. jive och rock'n'roll populära.

D. utan att dam och kavaljer höll i varandra, eller utförd utan partner, var ett nytt fenomen inom danskulturen i och med twist på 1950-t. Under 1970- och 1980-t. uppkom shake och disco. Idag ser trenden ut att vända, parvis dansas bugg, de äldre danserna vals, schottis, tango och foxtrot har fortfarande sin plats i dansrepertoaren, skolungdom talar om tryckare. Genom tiderna har dansmodeflugor kommit och gått, kännetecknande är att de dansas till en och samma melodi, t.ex. letkajenkka, fågeldansen, lambada.

Modedanser vinner insteg närmast via dansskolor. Kända danspedagoger från början av 1900-t. var Hilma Liman (1872-1937) och Toivo Niskanen (1887-1961), från seklets senare del bl.a. Veikko Niemelä, Aira Samulin och Åke Blomqvist. Dagens allmänna dansplatser är dansrestauranger i städerna och danspaviljongerna på landsbygden. I en förteckning Tanssipaikkaopas 1995 presenterade Matti Jokinen 500 dansplatser runtom i Finland.

Allmänt talas idag om sällskapsdans, utövad av den stora allmänheten, till åtskillnad från danskonst framförd på scen. Inom den senare förekommer olika dansarter, bl.a. balett, modern dans, dansteater, jazzdans. Nya former är etniska dansformer, irländsk dans, stepp, flamenco, österländsk dans, afro. Under de senaste årtiondena har dansundervisningen för utövare, koreografer och pedagoger utvecklats i olika riktningar och ges på olika nivåer av institutioner, yrkeshögskolor och fria dansskolor. Dansundervisning på högsta nivå ges vid Teaterhögskolan (danskonstkandidat).

För att öka förståelsen mellan amatörer, professionella utövare och pedagoger samt befrämja danskulturen i allmänhet stiftades 1980 Finlands dansdelegation (Suomen tanssialan neuvosto) av folkdansorganisationerna Finlands svenska folkdansring och Suomalaisen kansantanssin ystävät, ungdomsföreningscentralförbundet Suomen nuorison liitto, danslärarförbundet Suomen tanssinopettajain liitto, danspedagogföreningen Suomen tanssipedagoginen yhdistys, Finlands danskonstnärsförbund och danssportförbundet Tanssiurheilun keskusliitto. Delegationen antog 1987 namnet Centralförbundet för dans i Finland (Suomen tanssialan keskusliitto) och heter sedan 1994 Informationscentret för dans (Tanssin tiedotuskeskus). Sedan 1981 utger förbundet tidskriften Tanssi, 4 nr/år. (E. Haavio-Mannila, Päivätanssit, 1980; G. Biskop, Folkdans inom folkdansrörelsen-folklig dans, 1990, Zachris Topelius i dansens virvlar; 1998; Tanhuvakka; suuri suomalainen kansantanssikirja, red. P-L. & E. Rausmaa; V. Niemelä, Paritanssin pyörteitä vuodesta 1650 vuoteen 1995, 1998; Tanssi 1/1981, 2/2002; A-M. Nordman, Takt och ton i tiden. Instrument, musik och musiker i svenskösterbottniska dansorkestrar 1920-1950, 2003) (Gunnel Biskop)