danskonst

danskonst. I början av 2000-t. fanns det i Finland tolv dansgrupper som åtnjöt statsanslag och drygt tjugo fria dansgrupper erhöll projektfinansiering. Därtill fanns ett stort antal frilanskoreografer och -dansare. De största dansgrupperna är Finlands nationalbalett med över 80 dansare och dansgruppen vid Helsingfors stadsteater med 10 dansare. Yrkesinriktad dansutbildning ges vid åtta institutioner runtom i landet. Dessutom finns ett stort antal privata dansskolor. I vissa ordinarie skolor ingår dansen som en del av undervisningen. Trots detta har dansen inte samma status och inflytande i det finska skolsystemet som till exempel musik och bildkonst.

Det finns ett brett register av årliga eller bienniala dansfestivaler i landet. Antalet dansföreställningar liksom också publikunderlaget för dans har ökat årligen sedan 1990-t. Detta är delvis en följd av den utvidgade yrkesinriktade utbildningen. Under 1990-t. och det tidiga 2000-t. har finska dansgrupper i allt högre grad också gästspelat utomlands. År 2000 gästspelade 25 dansgrupper i sammanlagt 30 länder. Liksom musik och bildkonst har d. förutsättningar att vara en viktig del av det internationella kulturutbytet.

Trots att den konstnärliga och strukturella utvecklingen gått framåt med stormsteg under 1900-talets sista decennier är d. i Finland fortfarande eftersatt när det gäller finansiering och speciellt offentligt stöd. D. har varit representerad i den offentliga kulturförvaltningen sedan år 1983, då statens danskonstkommission instiftades. Dess uppgift är att dela ut behovsprövade anslag till enskilda danskonstnärer och dansgrupper. Samma år startade också den formella och yrkesinriktade utbildningen för samtida dans då institutionen för danskonst grundades vid Teaterhögskolan i Hfrs. Finska Nationaloperans balettskola har funnits sedan år 1922. Den omorganiserades 1988 och gjordes till en del av det offentliga utbildningssystemet för d.

Blomstringen inom d. under 1900-talets sista decennier är resultatet av en rätt lång men fragmentarisk historisk utveckling. Grunderna för d. i Finland lades via utländska gästspel som tjänade som inspiration under 1900-talets första decennier. De första finl. danskonstnärerna, Maggie Gripenberg och Toivo Niskanen, debuterade år 1911. Den finl. balettkonstens födelse dateras till 1922, då en till operan anknuten nygrundad balettgrupp framförde Svansjön. Operachefen Edvard Fazer var den drivande kraften bakom initiativet.

Under de första fyrtio åren av balettens existens var det ryska inflytandet starkt med George Gé och Alexander Saxelin som balettmästare. Efter andra världskriget växte baletten i popularitet, ensemblens professionella standard höjdes och en period av internationellt utbyte började. Irina Hudova blev 1972 landets första konstnärsprofessor på d:s område. Vid sidan av nya inflytanden västerifrån förblev det ryska inflytandet starkt ända fram till 1990-t. Under Jorma Uotinens chefskap 1992-2001 tog man klart avstånd från det ryska bland annat med nya verk som ursprungligen skapats för Parisoperan. Vid sidan av klassisk dans fick samtida dans en betydande ställning i balettens repertoar.

Den samtida dansen som kallades fridans blomstrade i Finland mellan 1920 och 1940, med starka inflytanden från Tyskland. Efter andra världskriget tynade det tyska inflytandet bort och hela genren fick en amatörmässig prägel. I början av 1960-t. slog den amerikanska moderna dansen igenom i Finland och vid samma tid också jazzdansen. Under 1970-t. blev den samtida dansen professionell och de första dansgrupperna vid sidan av baletten grundades. Viktigast var dansteatern Raatikko som grundades av Marjo Kuusela och Maria Wolska år 1972. På 1980-t. blev dansgruppen vid Helsingfors stadsteater med Jorma Uotinen som ledare och koreograf ledstjärnan och nådde med sina visionärt poetiska och visuellt hänförande föreställningar en ny publik. Under 1980- och 1990-t. blev det konstnärliga uttrycket allt mera mångfacetterat, blandat och tvärkonstnärligt. Kenneth Kvarnström, verksam i både Sverige och Finland, var under 1990-t. en förgrundsgestalt både med sin egen grupp och med dansgruppen vid Helsingfors stadsteater. Frilanskonstnärernas antal växte samtidigt som en del grupper började tilldelas regelbundna offentliga anslag. Bland frilanskoreograferna kan Ulla Koivisto, Sanna Kekäläinen, Kirsi Monni, Arja Raatikainen, Alpo Aaltokoski, Ari Tenhula, Tommi Kitti och Tero Saarinen nämnas som särskilt betydelsefulla.

Dansarnas fackorganisation är Finlands danskonstnärsförbund (Suomen tanssitaiteilijain liitto), Hfrs, gr. 1937. År 2002 hade förbundet drygt 600 medlemmar. Informationscentret för dans samlar och sprider information om finsk dans, främjar det internationella samarbetet inom d. och ger sedan 1981 ut tidningen Tanssi, som är den enda facktidskriften för dans i Finland. För den internationella marknaden publicerar informationscentret sedan 1999 årligen också tidskriften Finnish Dance in Focus. (M. Björkenheim, Den klassiska d., 1938; I. Vienola-Lindfors/R. af Hällström, Suomen kansallisbaletti 1922-72, 1981; R. Arvelo, Tanssitaiteen vuosikymmenet, 1987; R. Repo, Tanssien tulevaisuuteen: tutkimus suomalaisen tanssitaiteen legitimaatiosta ja tanssin koulutusjärjestelmän vakiintumisesta, 1989; Taidetanssi Suomessa, 1993; P. Karhunen, Tanssitaiteilija lähikuvassa, 1995; A. Räsänen, Suomen kansallisbaletti tänään, 1995; Askelmerkkejä tanssin historiasta, ruumiista ja sukupuolesta, 2000; Teatteri ja tanssi toimintakulttuureina, red. P. Houni/P. Paavolainen, 2002) (Jan-Peter Kaiku)