dockteater framfördes i Finland tidigast i början av 1800-t., då olika kringresande utländska artistsällskap (populärunderhållning) hade för vana att dryga ut sina program med marionetteater. De första egentliga marionetteaterföreställningarna ägde rum på 1850- o. -60-t., och i början av 1900-t. inleddes den inhemska d:s historia.
Den första teatern var Marionett-teatern, gr. 1909 av revyförfattaren och visdiktaren Kalle Nyström (1865-1939), som spelade i ett tjugotal år och hade specialiserat sig på att framföra aktuella händelser ur konstlivet i humoristisk form. D. för barn spelades av barnträdgårdslärarinnan Bärbi Luther (1888-1979), vars skuggspelsteater gav sin första föreställning 1915. Under 1930-t. märktes bl.a. tivolikonstnären Asko Avonius marionetteater Fennia.
Efter andra världskriget upplevde d. en renässans på olika håll i Europa, vilket fick återverkningar även i Finland. Annikki Setäläs Lapin nukketeatteri spelade ca 1948-58 främst på orter i n. Finland, och från 1950 underhöll makarna Harriet och Nikolai Schmakoff huvudstadspubliken med marionetteater. De fick talrika efterföljare, bland vilka Irene Battu och Mona Leo var de mest bemärkta.
Särskilt den senare gjorde en banbrytande insats inom finländsk d. med sina egenhändigt skapade fantasifulla dockor, som levde i en förtrollad sagovärld och hade föga gemensamt med den ursprungliga kasperteatern och dess burleska stil. Mona Leos finurliga handdocka Janne var älskad av alla barn, som i skolan upplevt hennes dockspel. Hon grundade 1951 Helsingfors dockteater och uppträdde med den fram till 1968.
D. i Finland belastades länge av en "nöjesskatt", som dock för d:s del avskaffades 1959. Efter TV:s genombrott har d. kunnat nå en vidsträckt publik genom detta mediums förmedling. D. används även för pedagogiska ändamål i skolor, inom föreningslivet etc.: pionjär på detta område var polisen som inledde trafikundervisning med hjälp av dockor 1955.
Under 1970-t. uppkom en rad d. som arbetade med offentligt understöd; den äldsta professionella d. är Vihreä omena i Hfrs, gr. 1971. I dag (2002) finns ett femtiotal d. i Finland, av vilka elva är professionella. Tre är svenskspråkiga. (S. Lahtinen, Nukketeatteri ilosanoman tulkkina, 1979; S. Kokkonen, Nukketeatteri elää, 1982)
Den första teatern var Marionett-teatern, gr. 1909 av revyförfattaren och visdiktaren Kalle Nyström (1865-1939), som spelade i ett tjugotal år och hade specialiserat sig på att framföra aktuella händelser ur konstlivet i humoristisk form. D. för barn spelades av barnträdgårdslärarinnan Bärbi Luther (1888-1979), vars skuggspelsteater gav sin första föreställning 1915. Under 1930-t. märktes bl.a. tivolikonstnären Asko Avonius marionetteater Fennia.
Efter andra världskriget upplevde d. en renässans på olika håll i Europa, vilket fick återverkningar även i Finland. Annikki Setäläs Lapin nukketeatteri spelade ca 1948-58 främst på orter i n. Finland, och från 1950 underhöll makarna Harriet och Nikolai Schmakoff huvudstadspubliken med marionetteater. De fick talrika efterföljare, bland vilka Irene Battu och Mona Leo var de mest bemärkta.
Särskilt den senare gjorde en banbrytande insats inom finländsk d. med sina egenhändigt skapade fantasifulla dockor, som levde i en förtrollad sagovärld och hade föga gemensamt med den ursprungliga kasperteatern och dess burleska stil. Mona Leos finurliga handdocka Janne var älskad av alla barn, som i skolan upplevt hennes dockspel. Hon grundade 1951 Helsingfors dockteater och uppträdde med den fram till 1968.
D. i Finland belastades länge av en "nöjesskatt", som dock för d:s del avskaffades 1959. Efter TV:s genombrott har d. kunnat nå en vidsträckt publik genom detta mediums förmedling. D. används även för pedagogiska ändamål i skolor, inom föreningslivet etc.: pionjär på detta område var polisen som inledde trafikundervisning med hjälp av dockor 1955.
Under 1970-t. uppkom en rad d. som arbetade med offentligt understöd; den äldsta professionella d. är Vihreä omena i Hfrs, gr. 1971. I dag (2002) finns ett femtiotal d. i Finland, av vilka elva är professionella. Tre är svenskspråkiga. (S. Lahtinen, Nukketeatteri ilosanoman tulkkina, 1979; S. Kokkonen, Nukketeatteri elää, 1982)
dockteater. Mona Leo, här omgiven av sina dockor, underhöll barnen särskilt före TV:s genombrott på 1950-t. Foto: Teatermuseet, V. Lindqvist.