populärunderhållning. Den yrkesmässiga underhållningen i populär gestalt har förvisso gamla, men ytterst diffusa anor. Under medeltiden besöktes Finland helt säkert av gycklare och dansande björnar, men källorna är förtegna. Först under 1700-t. bereddes landet plats på den europeiska nöjeskartan, och anledningen är att S:t Petersburg hade grundats 1703. Staden drog till sig ett brokigt nöjesliv, vilket märktes även i Finland. Artister och trupper sökte sig till den ryska huvudstaden, vars nöjen före påskens fasteperiod blev en attraktiv utkomstmöjlighet för underhållare av alla slag, från de enklaste till de mest raffinerade. Man reste genom Finland eller Baltikum och återvände om några veckor. Pulsen märktes i hela landets nöjesliv, som berikades alldeles påtagligt. De lokala förutsättningarna var emellertid ogynnsamma, emedan utlänningar och i synnerhet artister betraktades med misstro.
Enligt förordning 1741 påbjöds att "alle Judar, Savoyar(d)er (= musikanter), Lin- Dansare, Comoedianter, med flere Gycklare, hvad namn de måga" skulle var de än påträffades skyndsammast förvisas ur landet. Det liknade ett totalförbud, emedan inhemska talanger inte existerade. Restriktionerna avspeglade främlingsfientlighet och strävade efter att förhindra att pengar fördes ur landet.
Under 1700-t. representerades p. av exempelvis lindansare, trollkonstnärer och menagerier. Det tidigaste konstberidarsällskapet kom från Stockholm till Åbo sommaren 1802. Truppen var Jean Lustres och resurserna anspråkslösa, men utan tvivel hade cirkuskonster sent omsider anlänt även till Finland. 2002 hade landet anledning att fira konstartens 200-årsjubileum med festutställning på Åbo slott och ett inhemskt frimärke.
Under hela 1800-t. hade man förmånen att få uppleva åtskilliga namnkunniga cirkussällskap i samband med gästspel på väg till eller ifrån S:t Petersburg. Landets position på den europeiska cirkuskartan är i själva verket markant, emedan sällskapen var både framträdande och arkivbeståndet av affischer i landet är ansenligt.
I övrigt följde nöjestillställningarna under 1800-t. marknadskalendern. Karusellägare, akrobater och trollkonstnärer reste landet runt i takt med marknadernas reglerade tidtabell. Flertalet uppträdande var utlänningar, vilka i relativt hög grad acklimatiserade sig efter de lokala förhållandena. Det högljudda stojet och hejdlösa brännvinsmissbruket väckte tidtals stor irritation och ledde till småaktiga restriktioner. Föreställningarnas frekvens och popularitet är dock förbluffande. Under 1800-t. besöktes Finland av ett hundratal professionella trollkonstnärer, som ofta kallade sig "professorer". Cirkusgästspelen utgjorde givetvis stommen i nöjesutbudet.
Många av de publika föreställningarna tjänade ett informativt syfte. Allmänhetens intresse var påtagligt, emedan bildframställningar var sällsynta, och nyfikenheten stimulerades av tidningarnas nyhetsförmedling om krigshändelser och naturkatastrofer. Aktuella bilder förevisades på mångahanda sätt med tekniker från enkla tittskåp till kosmorama, diorama och panorama - benämningarna varierade. Raffinemang uppnåddes slutligen tack vare kinematografen, de levande bilderna vid 1800-talets slut (filmkonst).
Tredimensionellt åskådningsmaterial bjöd vaxkabinetten på med figurer i naturlig storlek och gärna med dockor i autentisk klädsel. Självfallet blev man också delaktig av marionettföreställningar och kasperteater, där dockorna dirigerades med tråd eller käppar. Ett inhemskt genombrott gjordes vintern 1909-10 av Kalle Nyströms (1865-1933) dockteater förevisad i Kämps övre våning. Kända figurer passerade revy i gestalter formade av Signe Hammarsten-Jansson.
Mänskliga märkvärdigheter, jättar och dvärgar samt missbildade individer (freaks) har betraktats med häpnad och emellanåt även beundran, då de förmått kompensera sitt handikapp med stor skicklighet.
Menagerier var besvärliga att transportera och dessutom hotade av det kalla klimatet. Exotiska djur fick man i Finland se relativt sällan, dock med undantag av t.ex. Andreas Lehmanns förnäma "Royal Menageri", som hösten 1829 kom till Hfrs.
Akrobattrupperna var givetvis flera; framgångsrikast av dem Charles Rappos manstarka och skickliga sällskap, som gästspelade två gånger i Finland vid mitten av 1800-t. Revy, varieté och kabaré har också tidtals fängslat, utan att dock på allvar rota sig i det karga klimatet. Den första nyårsrevyn "Den beslöjade divan" sågs på Svenska teatern 1/1 1894 och fick flera efterföljare. Varietén introducerades på Brunnshuset (Brunnsparken ) av restauratören Carl Kämp (1848-89) i september 1882. Programmen uppskattades, men pågick aldrig året runt. Kabaré avsåg att höja kvaliteten och bjuda på litterärt kvalificerade sångnummer. Termen togs dock i bruk först i januari 1909, även då av Brunnshuset.
Tiden före första världskriget och landets självständighet hade varit oerhört fruktbar i fråga om samtliga nöjesprogram. Kriget begränsade rörligheten och fördrev begåvade tyska musiker från Finland. Den s.k. nöjesskatten, en särskild skatt för nöjestillställningar som uppbars 1921-81, drabbade också hårt alla programnummer, liksom förbudslagen av 1919. Mellankrigstiden var ganska hård för vanligt folk och i all synnerhet för nöjesartister. En gradvis återhämtning ägde rum först genom en normalisering av förhållandena efter andra världskrigets slut.
Trots hög beskattning vann lätta teaterprogram med revyartade kuplettinslag stor framgång redan 1945 tack vare Iloinen teatteri, som emellertid redan följande år drabbades av inrikesminister Leinos förbud. Verksamheten fortsattes av Punainen mylly med Ossi Elstelä (1902-69) som direktör. Programmen sammanfogades bl.a. av Reino "Palle" Palmroth samt även Kai "Cab" Brunila, Boris Grünstein (1917-92) och Gustaf Laurent (1912-2002). Den förnäma finlandssvenska revytraditionen upprätthölls senare av Lilla teatern med Benedict Zilliacus och Bengt Ahlfors.
Grundandet av Borgbacken i Hfrs 1950 och dess Peacock-teater bjöd under decennier på förnäma varietéprogram med stjärnor som Zarah Leander och Charlie Rivel jämte många andra. Då teatern under 1990-t. upphörde med internationell varieté, följde man ett mönster som präglat hela den europeiska traditionen. Cirkusen har dock fått en stabil position tack vare Carl-Gustaf Jernströms Sirkus Finlandia, som ambulerat sedan 1976.
Det finländska nöjeslivet besitter i dag förvisso rikligt med utländska kontakter, men programmen har berövats vissa gamla, värdefulla ingredienser. (S. Hirn, Sirkus kiertää Suomea, 1982, Populärmusikens pionjärer, 1999, Den gastronomiska hästen, 2002; E-K. Holopainen, Saisko lipun karuselliin, 1990; P. Jalkanen/V. Kurkela, Populaarimusiikki, 2003) (Sven Hirn)
Den finländska p. under 1900-t. har följt de teknologiska innovationer som gällt överlag inom den västerländska kulturkretsen. Det betyder att elektroniskt förmedlade former som radio, grammofon, biograffilm och television har utgjort dominerande former för p. också i Finland och här fått en del former som varit specifika för landet.
Det inhemska filmbolaget Suomi-Filmi grundades år 1919, och halvtannat decennium senare tillkom Suomen filmiteollisuus (filmkonst). Ljudfilmens etablering i Finland skedde med något fördröjd verkan jämfört med situationen internationellt. Först på 1930-t. slog den finländska ljudfilmen igenom, och kort därefter inföll det som brukar kallas den inhemska filmens guldålder. I slutet av 1930-t. gjordes ett tjugotal filmer årligen i landet, filmer som sågs av i genomsnitt 400 000 personer, d.v.s. mer än 10 % av befolkningen och tio gånger fler än motsvarande publik på 1990-t. Också under krigsåren fortsatte den inhemska filmens popularitet. De genom tiderna största finländska publiksuccéerna har varit Edvin Laines Okänd soldat (Tuntematon sotilas, 1955), Toivo Särkkäs En vandrares vals (Kulkurin valssi, (1941), Edvin Laines Högt under polstjärnan (Täällä Pohjantähden alla, 1968), Valentin Vaalas Hulda från Juurakko (Juurakon Hulda, 1937) och Risto Orkos Inspektorn på Siltala (Siltalan pehtoori, 1934).
Inom filmens värld har även inhemska stjärnor etablerats. En förfrågan gjord av Finlands filminstitut 1995 bland finländska filmregissörer, kritiker och filmvänner visar att den finländska filmvärldens ledande kärlekspar Tauno Palo och Ansa Ikonen toppar respektive kategorier. På damsidan innehas de följande platserna av Regina Linnanheimo, Anneli Sauli (e.g. Anneli Pakkasvirta, f. 1932), Elina Salo och Siiri Angerkoski (1902-71).På herrsidan är motsvarande placeringar vikta för Matti Pellonpää, Joel Rinne, Jussi Jurkka (1930-82) och Esko Salminen. Speciellt på den manliga sidan tycks finlandssvenska och tvåspråkiga skådespelare traditionellt ha haft en väletablerad position. Bland de tjugo genom tiderna populäraste manliga skådespelarna i Finland återfinns Lasse Pöysti på tionde plats, Leif Wager på delad elfte plats tillsammans med Martti Katajisto (1926-2000) och Åke Lindman på trettonde plats.
Vad gäller finlandssvensk p. inom den nationella ramen kan man konstatera att den som regel är nischad, det vill säga den söker sina egna områden i utkanterna av den dominerande finska p. Eller för att citera kulturkritikern Trygve Söderling: "Finlandssvenskheten är mycket gutenbergsk, vi är bra på tidningar och litteratur, men också intima former som teater och radio är väl fungerande språkliga fotfästen".
Samtidigt bör man dock också notera att det finns p. med finlandssvenska förtecken som blivit populär nationellt, ibland också internationellt. Den största framgångshistorien gäller de av Tove Jansson på 1940-t. skapade Muminfigurerna som först såg dagens ljus i skrivna berättelser (Mumintrollet). Framför allt den japanska tecknade serien av Mumin har inneburit att muminfigurerna i dag kan betraktas som en del av den globala underhållningsindustrin, kända överallt i världen.
Animationsfilmer producerade för barn-tv skapades av en grupp kvinnliga filmare vid den finlandssvenska televisionen med start i slutet på 1960-t. Till gruppen hörde bland andra Camilla Mickwitz, Katarina "Kati" Bondestam (f. 1939), Antonia Ringbom, Gunilla "Ia" Falck (f. 1937), Christina Andersson och Estelle Rosenlew. Mest kända bland filmerna från denna grupp var Camilla Mickwitz filmer om Jason, Emilia och Mimosa. Serien om Jason tillkom i början av 1970-t., Emiliafilmerna 1978-83 och Mimosaserien 1983-88. Parallellt med filmerna har också bilderböcker med de tre figurerna getts ut.
En yngre form av p. som kan sägas fortsätta den av Lilla teatern utstakade vägen med en underhållning som är självreflekterande, intim och bitsk är den nisch som på 1990-t. tog form speciellt på finlandssvenskt håll, ståuppkomedin (engelska stand up comedy). Formen som har internationella förebilder, framför allt då hos judiska underhållare i metropolen New York, har i Finland etablerats främst genom Teater Viirus och ståupp-komikerna André Wickström och Stan Saanila. André Wickström har slagit igenom också nationellt genom talk show-parodin W-Tyyli i finländska MTV. I finlandssvensk tv har Wickström och Saanila figurerat i serien Öronaböj.
En stor kommersiell och kritisk framgång blev den kända finlandssvenska tv-filmen Stormskärs Maja (1975), byggd på åländska författaren Anni Blomqvists berättelser, i regi av Åke Lindman, med nostalgiskt romantisk filmmusik av Lasse Mårtenson. En annan uppmärksammad Åke Lindman-produktion med finlandssvensk prägel utgör långfilmen Framom främsta linjen (2004), baserad på författaren Harry Järvs och dennes kamraters krigserfarenheter åren 1941-1944.
I den nationella tv:n har det finlandssvenska livsstilsprogrammet Strömsö, producerat i Vasa, fått ett överraskande starkt genomslag också på finskt håll och utvecklats till något av ett kultprogram, speciellt utmärkt genom ett format som långt är övertaget från Sverige.
På humorsidan inom den finlandssvenska tv:n kan man nämna Kryddhultaproduktionerna, signerade Kurre Österberg (1929-2011), i tv-regi av Pontus Dammert (f. 1939), som i mitten av 1970-t. lanserade en specifik västnyländsk humor inom den finlandssvenska tv-underhållningen. Inom finlandssvenskt, inte minst svenskösterbottniskt kulturliv är de lokala nyårsrevyerna en etablerad tradition. De starka revytraditionerna i Karleby, som har upprätthållits av skådespelare och revyförfattare som Fritz-Olle Slotte, Lars "Gigli" Nyland och Paul Stenman, har fått en del bedömare att upphöja Karleby till Svenskfinlands huvudstad vad gäller humor.
Den österbottniska humorn frodas också i musikaliska sammanhang. Ett tillskott på 2000-t. är kultbandet !IG3B med rötter i Närpes som på SÖU-rock 2005 kallats både hårdrocksspektakel och det nya SÖU-rocks svar på Viktor Hurmio. Bandet spelar med bara överkroppar, röda mössor och skyddsglasögon.
En nationellt viktig humoristisk person utgör den från början tecknade figuren Kalle Träskalle (Pekka Puupää), skapad år 1925 av den finlandssvenske mångsysslaren Ola "Fogeli" Fogelberg. En annan viktig figur är Uuno Turhapuro (se Vesa-Matti Loiri) skapad av Spede Pasanen.
Vad gäller det som kring millennieskiftet har kallats den nya inhemska filmvågen, med filmer som Pojken och lodjuret (Poika ja ilves, 1998), Levottomat (2000), Vägen till Rukajärvi (Rukajärven tie, 2002) och Pahat pojat (2002), har centrala roller innehafts av bl.a. Peter Franzén, Irina Björklund (f. 1973) och Nicke Lignell. Populära filmer som har finlandssvensk anknytning under de senaste åren är Populärmusik från Vittula (2004), Claes Olssons (f. 1948) Akvariekärlek (1993), Underbara kvinnor vid vatten (1998) och Drakarna över Helsingfors (2001). Redan tidigare har det gjorts filmer med en stark finlandssvensk identitet. Det gäller inte minst Jörn Donners filmatisering 1978 av Märta Tikkanens roman Män kan inte våldtas. Andra finlandssvenska filmregissörer som arbetat inom tv-formatet är bland andra Gösta Ågren och Carl Mesterton. Av yngre finlandssvenska filmregissörer kan nämnas Ulrika Bengts (f. 1962) och Anders Engström (f. 1961).
P. innehåller numera också fenomen som utgör en fortsättning och utvidgning av cirkuskonsterna. Idag turnerar olika shower, t.ex. Disney on Ice, Appassionata och andra hästevenemang, trollkarlar (t.ex. David Copperfield) och fyrverkerier som ordnas på Sveaborg etc. och fortsätter den folkliga underhållningens linje.
Även i dagens kändisvärld spelar finlandssvenska aktörer en roll. Bland de mest uppmärksammade kan nämnas violinisten Linda Lampenius och boxaren/riksdagsmannen Tony Halme (som showbrottare bar han namnet Ludvig Borga).
Antalet kända finlandssvenska idrottsmän genom tiderna har varit stort. Några av de mest namnkunniga är friidrottarna Erik "Erkka" Wilén, Gunnar Höckert, Bebbe Storskrubb, Nina Wärn, senare Holmén, Mona-Lisa Strandwall, senare Pursiainen, den åländske maratonlöparen Janne Holmén, boxaren Gunnar "Gebe" Bärlund, skridskoåkaren Claes Thunberg, motorcyklisten Otto Brandt, racerföraren Curt Lincoln, rallyföraren Marcus Grönholm samt fotbollsspelarna Åke Lindman, Stig-Göran Myntti och Ole Stolpe. (E. Allardt/C. Starck, Språkgränser och samhällsstruktur. Finlandssvenskarna i ett jämförande perspektiv, 1981; K. Fransberg, Film på finlandssvenska. Från Stiller till Engström, 1994; H. Kallioniemi/H. Salmi, Porvariskodista maailmankylään, 1995; D. Kronqvist, TV som litterärt medium, Finlands svenska litteraturhistoria II, 2000) (Sven-Erik Klinkmann)
Enligt förordning 1741 påbjöds att "alle Judar, Savoyar(d)er (= musikanter), Lin- Dansare, Comoedianter, med flere Gycklare, hvad namn de måga" skulle var de än påträffades skyndsammast förvisas ur landet. Det liknade ett totalförbud, emedan inhemska talanger inte existerade. Restriktionerna avspeglade främlingsfientlighet och strävade efter att förhindra att pengar fördes ur landet.
Under 1700-t. representerades p. av exempelvis lindansare, trollkonstnärer och menagerier. Det tidigaste konstberidarsällskapet kom från Stockholm till Åbo sommaren 1802. Truppen var Jean Lustres och resurserna anspråkslösa, men utan tvivel hade cirkuskonster sent omsider anlänt även till Finland. 2002 hade landet anledning att fira konstartens 200-årsjubileum med festutställning på Åbo slott och ett inhemskt frimärke.
Under hela 1800-t. hade man förmånen att få uppleva åtskilliga namnkunniga cirkussällskap i samband med gästspel på väg till eller ifrån S:t Petersburg. Landets position på den europeiska cirkuskartan är i själva verket markant, emedan sällskapen var både framträdande och arkivbeståndet av affischer i landet är ansenligt.
I övrigt följde nöjestillställningarna under 1800-t. marknadskalendern. Karusellägare, akrobater och trollkonstnärer reste landet runt i takt med marknadernas reglerade tidtabell. Flertalet uppträdande var utlänningar, vilka i relativt hög grad acklimatiserade sig efter de lokala förhållandena. Det högljudda stojet och hejdlösa brännvinsmissbruket väckte tidtals stor irritation och ledde till småaktiga restriktioner. Föreställningarnas frekvens och popularitet är dock förbluffande. Under 1800-t. besöktes Finland av ett hundratal professionella trollkonstnärer, som ofta kallade sig "professorer". Cirkusgästspelen utgjorde givetvis stommen i nöjesutbudet.
Många av de publika föreställningarna tjänade ett informativt syfte. Allmänhetens intresse var påtagligt, emedan bildframställningar var sällsynta, och nyfikenheten stimulerades av tidningarnas nyhetsförmedling om krigshändelser och naturkatastrofer. Aktuella bilder förevisades på mångahanda sätt med tekniker från enkla tittskåp till kosmorama, diorama och panorama - benämningarna varierade. Raffinemang uppnåddes slutligen tack vare kinematografen, de levande bilderna vid 1800-talets slut (filmkonst).
Tredimensionellt åskådningsmaterial bjöd vaxkabinetten på med figurer i naturlig storlek och gärna med dockor i autentisk klädsel. Självfallet blev man också delaktig av marionettföreställningar och kasperteater, där dockorna dirigerades med tråd eller käppar. Ett inhemskt genombrott gjordes vintern 1909-10 av Kalle Nyströms (1865-1933) dockteater förevisad i Kämps övre våning. Kända figurer passerade revy i gestalter formade av Signe Hammarsten-Jansson.
Mänskliga märkvärdigheter, jättar och dvärgar samt missbildade individer (freaks) har betraktats med häpnad och emellanåt även beundran, då de förmått kompensera sitt handikapp med stor skicklighet.
Menagerier var besvärliga att transportera och dessutom hotade av det kalla klimatet. Exotiska djur fick man i Finland se relativt sällan, dock med undantag av t.ex. Andreas Lehmanns förnäma "Royal Menageri", som hösten 1829 kom till Hfrs.
Akrobattrupperna var givetvis flera; framgångsrikast av dem Charles Rappos manstarka och skickliga sällskap, som gästspelade två gånger i Finland vid mitten av 1800-t. Revy, varieté och kabaré har också tidtals fängslat, utan att dock på allvar rota sig i det karga klimatet. Den första nyårsrevyn "Den beslöjade divan" sågs på Svenska teatern 1/1 1894 och fick flera efterföljare. Varietén introducerades på Brunnshuset (Brunnsparken ) av restauratören Carl Kämp (1848-89) i september 1882. Programmen uppskattades, men pågick aldrig året runt. Kabaré avsåg att höja kvaliteten och bjuda på litterärt kvalificerade sångnummer. Termen togs dock i bruk först i januari 1909, även då av Brunnshuset.
Tiden före första världskriget och landets självständighet hade varit oerhört fruktbar i fråga om samtliga nöjesprogram. Kriget begränsade rörligheten och fördrev begåvade tyska musiker från Finland. Den s.k. nöjesskatten, en särskild skatt för nöjestillställningar som uppbars 1921-81, drabbade också hårt alla programnummer, liksom förbudslagen av 1919. Mellankrigstiden var ganska hård för vanligt folk och i all synnerhet för nöjesartister. En gradvis återhämtning ägde rum först genom en normalisering av förhållandena efter andra världskrigets slut.
Trots hög beskattning vann lätta teaterprogram med revyartade kuplettinslag stor framgång redan 1945 tack vare Iloinen teatteri, som emellertid redan följande år drabbades av inrikesminister Leinos förbud. Verksamheten fortsattes av Punainen mylly med Ossi Elstelä (1902-69) som direktör. Programmen sammanfogades bl.a. av Reino "Palle" Palmroth samt även Kai "Cab" Brunila, Boris Grünstein (1917-92) och Gustaf Laurent (1912-2002). Den förnäma finlandssvenska revytraditionen upprätthölls senare av Lilla teatern med Benedict Zilliacus och Bengt Ahlfors.
Grundandet av Borgbacken i Hfrs 1950 och dess Peacock-teater bjöd under decennier på förnäma varietéprogram med stjärnor som Zarah Leander och Charlie Rivel jämte många andra. Då teatern under 1990-t. upphörde med internationell varieté, följde man ett mönster som präglat hela den europeiska traditionen. Cirkusen har dock fått en stabil position tack vare Carl-Gustaf Jernströms Sirkus Finlandia, som ambulerat sedan 1976.
Det finländska nöjeslivet besitter i dag förvisso rikligt med utländska kontakter, men programmen har berövats vissa gamla, värdefulla ingredienser. (S. Hirn, Sirkus kiertää Suomea, 1982, Populärmusikens pionjärer, 1999, Den gastronomiska hästen, 2002; E-K. Holopainen, Saisko lipun karuselliin, 1990; P. Jalkanen/V. Kurkela, Populaarimusiikki, 2003) (Sven Hirn)
Den finländska p. under 1900-t. har följt de teknologiska innovationer som gällt överlag inom den västerländska kulturkretsen. Det betyder att elektroniskt förmedlade former som radio, grammofon, biograffilm och television har utgjort dominerande former för p. också i Finland och här fått en del former som varit specifika för landet.
Det inhemska filmbolaget Suomi-Filmi grundades år 1919, och halvtannat decennium senare tillkom Suomen filmiteollisuus (filmkonst). Ljudfilmens etablering i Finland skedde med något fördröjd verkan jämfört med situationen internationellt. Först på 1930-t. slog den finländska ljudfilmen igenom, och kort därefter inföll det som brukar kallas den inhemska filmens guldålder. I slutet av 1930-t. gjordes ett tjugotal filmer årligen i landet, filmer som sågs av i genomsnitt 400 000 personer, d.v.s. mer än 10 % av befolkningen och tio gånger fler än motsvarande publik på 1990-t. Också under krigsåren fortsatte den inhemska filmens popularitet. De genom tiderna största finländska publiksuccéerna har varit Edvin Laines Okänd soldat (Tuntematon sotilas, 1955), Toivo Särkkäs En vandrares vals (Kulkurin valssi, (1941), Edvin Laines Högt under polstjärnan (Täällä Pohjantähden alla, 1968), Valentin Vaalas Hulda från Juurakko (Juurakon Hulda, 1937) och Risto Orkos Inspektorn på Siltala (Siltalan pehtoori, 1934).
Inom filmens värld har även inhemska stjärnor etablerats. En förfrågan gjord av Finlands filminstitut 1995 bland finländska filmregissörer, kritiker och filmvänner visar att den finländska filmvärldens ledande kärlekspar Tauno Palo och Ansa Ikonen toppar respektive kategorier. På damsidan innehas de följande platserna av Regina Linnanheimo, Anneli Sauli (e.g. Anneli Pakkasvirta, f. 1932), Elina Salo och Siiri Angerkoski (1902-71).På herrsidan är motsvarande placeringar vikta för Matti Pellonpää, Joel Rinne, Jussi Jurkka (1930-82) och Esko Salminen. Speciellt på den manliga sidan tycks finlandssvenska och tvåspråkiga skådespelare traditionellt ha haft en väletablerad position. Bland de tjugo genom tiderna populäraste manliga skådespelarna i Finland återfinns Lasse Pöysti på tionde plats, Leif Wager på delad elfte plats tillsammans med Martti Katajisto (1926-2000) och Åke Lindman på trettonde plats.
Vad gäller finlandssvensk p. inom den nationella ramen kan man konstatera att den som regel är nischad, det vill säga den söker sina egna områden i utkanterna av den dominerande finska p. Eller för att citera kulturkritikern Trygve Söderling: "Finlandssvenskheten är mycket gutenbergsk, vi är bra på tidningar och litteratur, men också intima former som teater och radio är väl fungerande språkliga fotfästen".
Samtidigt bör man dock också notera att det finns p. med finlandssvenska förtecken som blivit populär nationellt, ibland också internationellt. Den största framgångshistorien gäller de av Tove Jansson på 1940-t. skapade Muminfigurerna som först såg dagens ljus i skrivna berättelser (Mumintrollet). Framför allt den japanska tecknade serien av Mumin har inneburit att muminfigurerna i dag kan betraktas som en del av den globala underhållningsindustrin, kända överallt i världen.
Animationsfilmer producerade för barn-tv skapades av en grupp kvinnliga filmare vid den finlandssvenska televisionen med start i slutet på 1960-t. Till gruppen hörde bland andra Camilla Mickwitz, Katarina "Kati" Bondestam (f. 1939), Antonia Ringbom, Gunilla "Ia" Falck (f. 1937), Christina Andersson och Estelle Rosenlew. Mest kända bland filmerna från denna grupp var Camilla Mickwitz filmer om Jason, Emilia och Mimosa. Serien om Jason tillkom i början av 1970-t., Emiliafilmerna 1978-83 och Mimosaserien 1983-88. Parallellt med filmerna har också bilderböcker med de tre figurerna getts ut.
En yngre form av p. som kan sägas fortsätta den av Lilla teatern utstakade vägen med en underhållning som är självreflekterande, intim och bitsk är den nisch som på 1990-t. tog form speciellt på finlandssvenskt håll, ståuppkomedin (engelska stand up comedy). Formen som har internationella förebilder, framför allt då hos judiska underhållare i metropolen New York, har i Finland etablerats främst genom Teater Viirus och ståupp-komikerna André Wickström och Stan Saanila. André Wickström har slagit igenom också nationellt genom talk show-parodin W-Tyyli i finländska MTV. I finlandssvensk tv har Wickström och Saanila figurerat i serien Öronaböj.
En stor kommersiell och kritisk framgång blev den kända finlandssvenska tv-filmen Stormskärs Maja (1975), byggd på åländska författaren Anni Blomqvists berättelser, i regi av Åke Lindman, med nostalgiskt romantisk filmmusik av Lasse Mårtenson. En annan uppmärksammad Åke Lindman-produktion med finlandssvensk prägel utgör långfilmen Framom främsta linjen (2004), baserad på författaren Harry Järvs och dennes kamraters krigserfarenheter åren 1941-1944.
I den nationella tv:n har det finlandssvenska livsstilsprogrammet Strömsö, producerat i Vasa, fått ett överraskande starkt genomslag också på finskt håll och utvecklats till något av ett kultprogram, speciellt utmärkt genom ett format som långt är övertaget från Sverige.
På humorsidan inom den finlandssvenska tv:n kan man nämna Kryddhultaproduktionerna, signerade Kurre Österberg (1929-2011), i tv-regi av Pontus Dammert (f. 1939), som i mitten av 1970-t. lanserade en specifik västnyländsk humor inom den finlandssvenska tv-underhållningen. Inom finlandssvenskt, inte minst svenskösterbottniskt kulturliv är de lokala nyårsrevyerna en etablerad tradition. De starka revytraditionerna i Karleby, som har upprätthållits av skådespelare och revyförfattare som Fritz-Olle Slotte, Lars "Gigli" Nyland och Paul Stenman, har fått en del bedömare att upphöja Karleby till Svenskfinlands huvudstad vad gäller humor.
Den österbottniska humorn frodas också i musikaliska sammanhang. Ett tillskott på 2000-t. är kultbandet !IG3B med rötter i Närpes som på SÖU-rock 2005 kallats både hårdrocksspektakel och det nya SÖU-rocks svar på Viktor Hurmio. Bandet spelar med bara överkroppar, röda mössor och skyddsglasögon.
En nationellt viktig humoristisk person utgör den från början tecknade figuren Kalle Träskalle (Pekka Puupää), skapad år 1925 av den finlandssvenske mångsysslaren Ola "Fogeli" Fogelberg. En annan viktig figur är Uuno Turhapuro (se Vesa-Matti Loiri) skapad av Spede Pasanen.
Vad gäller det som kring millennieskiftet har kallats den nya inhemska filmvågen, med filmer som Pojken och lodjuret (Poika ja ilves, 1998), Levottomat (2000), Vägen till Rukajärvi (Rukajärven tie, 2002) och Pahat pojat (2002), har centrala roller innehafts av bl.a. Peter Franzén, Irina Björklund (f. 1973) och Nicke Lignell. Populära filmer som har finlandssvensk anknytning under de senaste åren är Populärmusik från Vittula (2004), Claes Olssons (f. 1948) Akvariekärlek (1993), Underbara kvinnor vid vatten (1998) och Drakarna över Helsingfors (2001). Redan tidigare har det gjorts filmer med en stark finlandssvensk identitet. Det gäller inte minst Jörn Donners filmatisering 1978 av Märta Tikkanens roman Män kan inte våldtas. Andra finlandssvenska filmregissörer som arbetat inom tv-formatet är bland andra Gösta Ågren och Carl Mesterton. Av yngre finlandssvenska filmregissörer kan nämnas Ulrika Bengts (f. 1962) och Anders Engström (f. 1961).
P. innehåller numera också fenomen som utgör en fortsättning och utvidgning av cirkuskonsterna. Idag turnerar olika shower, t.ex. Disney on Ice, Appassionata och andra hästevenemang, trollkarlar (t.ex. David Copperfield) och fyrverkerier som ordnas på Sveaborg etc. och fortsätter den folkliga underhållningens linje.
Även i dagens kändisvärld spelar finlandssvenska aktörer en roll. Bland de mest uppmärksammade kan nämnas violinisten Linda Lampenius och boxaren/riksdagsmannen Tony Halme (som showbrottare bar han namnet Ludvig Borga).
Antalet kända finlandssvenska idrottsmän genom tiderna har varit stort. Några av de mest namnkunniga är friidrottarna Erik "Erkka" Wilén, Gunnar Höckert, Bebbe Storskrubb, Nina Wärn, senare Holmén, Mona-Lisa Strandwall, senare Pursiainen, den åländske maratonlöparen Janne Holmén, boxaren Gunnar "Gebe" Bärlund, skridskoåkaren Claes Thunberg, motorcyklisten Otto Brandt, racerföraren Curt Lincoln, rallyföraren Marcus Grönholm samt fotbollsspelarna Åke Lindman, Stig-Göran Myntti och Ole Stolpe. (E. Allardt/C. Starck, Språkgränser och samhällsstruktur. Finlandssvenskarna i ett jämförande perspektiv, 1981; K. Fransberg, Film på finlandssvenska. Från Stiller till Engström, 1994; H. Kallioniemi/H. Salmi, Porvariskodista maailmankylään, 1995; D. Kronqvist, TV som litterärt medium, Finlands svenska litteraturhistoria II, 2000) (Sven-Erik Klinkmann)
populärunderhållning. Karusellen är en av de populäraste tivoliattraktionerna. Ett av lockbetena är en munter och glättig musik, som det i början bjöds på i levande form. Foto: Museiverket.