energiförsörjning. Finlands e. har fått sin prägel dels av landets kalla klimat och energikrävande exportindustri, dels av de bristande tillgångarna på fossila bränslen.
Finland hör till de länder i världen där energiförbrukningen per invånare är störst. Totalförbrukningen av primärenergi uppgick 1980 till 25 miljoner ton oljeekvivalenter (Mtoe). År 2002 hade förbrukningen stigit till ca 32 Mtoe per år. Av primärenergin blir ca en tredjedel elektricitet. Landets årliga elektricitetsförbrukning var år 2002 omkring 82 terawattimmar (TWh). Samtidigt är självförsörjningsgraden låg; den inhemska andelen, eller träbränsle, torv och vatten av primärenergin sjönk från 68 % 1955 till 35 % 1970. År 2002 var självförsörjningsgraden endast 30 % eller ca 9,6 Mtoe. Omkring 81 % eller 22,7 Mtoe importerades i form av olja, uran, stenkol, naturgas eller importelektricitet.
Den viktigaste inhemska primärenergikällan var i fabriksdriftens barndom vattenkraften, som i och med industrins frammarsch under det senaste seklet i växande utsträckning togs i bruk vid sidan av ved och torv, som i århundraden utgjorde de naturliga bränslena. Numera har massaindustrins ökade förbränning av biobränslen eller svartlut, bark och andra biprodukter gjort att vedprodukter och torv producerar ca 8,3 Mtoe per år av primärenergin, medan vattenkraften producerar endast ca 1,1 Mtoe per år.
Ett större behov av bränsleimport uppträdde först efter andra världskriget sedan landets rationellt utnyttjbara vattenkraft till största delen blivit utbyggd. Den finländska energihushållningens beroende av importerat bränsle ökade kraftigt under 1960- och 1970-t. bl.a. till följd av den snabbt framskridande industrialiseringen. Viktigast bland de importerade bränslena år 2002 är fortfarande råolja, ca 8,6 Mtoe per år, följt av uran, ca 5,7 Mtoe per år, stenkol, ca 3,9 Mtoe per år, naturgas, ca 3,7 Mtoe per år, samt elimport, ca 0,9 Mtoe per år.
Utnyttjandet av kärnkraft inleddes 1976 och importen av naturgas 1974 genom pipelines från dåvarande Sovjetunionen. Med fyra kärnreaktorer producerades år 2002 en elektricitetsmängd motsvarande 5,7 Mtoe.
Elproduktionen från vindenergi och solenergi är försumbar men beräknas öka i fram- tiden.
Industrin står för den största andelen av energiförbrukningen, medan andra större energiposter går till uppvärmning av fastigheter och till samfärdseln, vars andel delas ungefär lika mellan den privata och den offentliga sektorn. Elektrisk belysning infördes i Finland tidigast i Tfrs och Uleåborg på 1880-t. Elektriciteten har sedan dess erhållit en vidsträckt användning inom hushållen och industrin, som numera svarar för drygt hälften av elförbrukningen. Vid andra världskrigets slut hade endast ca hälften av hushållen på landsbygden tillgång till elektrisk energi, men 1948 inleddes en statlig elektrifieringskampanj, genom vilken elektrifieringsgraden fram till början av 1970-t. kunde höjas till drygt 95 %. Järnvägarnas elektrifiering inleddes i slutet av 1960-t.
Vattenkraftens andel av elkraftproduktionen översteg ännu i mitten av 1960-t. 60 %, men har numera gått ned till omkring 16 %. Landets utnyttjbara vattenkrafttillgångar beräknas till ca 18 TWh per år, varav ca 13 TWh per år redan är utbyggda. De främsta kraftlevererande älvarna är Kemi älv, Ule älv, Vuoksen, Kymmene älv, Kumo älv och Ijo älv. Största delen av elkraftproduktionen härstammar därför från värmekraftverk, som huvudsakligen drivs med importerat bränsle (uran, stenkol, gas och olja). En betydelsefull del av den elkraft som alstras med värme erhålls som mottrycksenergi, producerad inom industrin, speciellt skogsindustrin. Finland är ett föregångsland då det gäller uppvärmning av fastigheter med avfallsvärme från mottryckskraftverk.
I början av 1980-t. fanns i landet fyra kärnreaktorer med en sammanlagd effekt på ca 2 200 MW. På senare år har effekten i kraftverken höjts motsvarande en ny kärnreaktor, effekten är numera ca 2 600 MW och andelen av elproduktionen omkring 30 %. Större konventionella stenkolseldade ångkraftverk finns bl.a. i Ingå (kondens), Björneborg (kondens), Kristinestad (kondens), Hfrs (mottryck) och Nådendal (mottryck). Därtill finns ett antal naturgaskraftverk för kombinerad värme- och elproduktion, d.v.s. mottryck.
Även en betydande direktimport av elkraft från Sverige och Ryssland förekommer sedan slutet av 1950-t. resp. början av 1960-t. Importen av elektricitet år 2002 motsvarar ca 1,2 Mtoe olja och är lika stor som vattenkraften.
Under 1900-talets sista decennier inleddes satsningar på biobränslen. Världens största biobränslekraftverk, effekt 400 MW, invigdes 2001 på Alholmen i Jakobstad. Även biobränsleeldade fjärrvärmepannor har byggts. I dessa kan man även utnyttja energiinnehållet i avfall. Utnyttjande av avfallets energiinnehåll samt anaerobisk rötning av avfall och avloppsvattenslam till biogas för energiutnyttjande väntas öka i framtiden.
Olja används numera endast i obetydlig utsträckning för elproduktion. Den i framtiden allt knappare och dyrare oljan torde i framtiden främst reserveras för trafiken, fastighetsuppvärmningen och industrins behov.
Våren 2002 fattade riksdagen beslut om att ge tillstånd till ytterligare utbyggnad av kärnkraften. Behovet av mera kärnkraft beror på att Finland i ett internationellt avtal, det s.k. Kyotoavtalet, förbundit sig att minska utsläppen av koldioxid till nivån år 1990. Koldioxidutsläpp antas påverka det globala klimatet. Om utsläppsminskningen skulle ske genom en radikal ökning av naturgasimporten och minskning av kolanvändningen skulle det enligt riksdagens uppfattning vara mindre fördelaktigt för samhället än en ökning av kärnkraftsproduktionen. I samband med tillståndet beslöts att samhället satsar resurser på en samtidig utveckling av förnyelsebara energikällor. Beslutet fattades med rösterna 107-92 till fördel för kärnkraftsalternativet. Se även kärnenergiverksamhet. (Suomen vesivoima, 1969; O. Turpeinen, Energi för huvudstaden, 1984; T. Myllyntaus, Electrifying Finland, the transfer of a new technology into a late industrialising economy, 1991; Suomen energiatekniikan historia, hred. R. Keskinen, 1993; T. Herranen, Valtakunnan sähköistyskysymys, 1996)
Finland hör till de länder i världen där energiförbrukningen per invånare är störst. Totalförbrukningen av primärenergi uppgick 1980 till 25 miljoner ton oljeekvivalenter (Mtoe). År 2002 hade förbrukningen stigit till ca 32 Mtoe per år. Av primärenergin blir ca en tredjedel elektricitet. Landets årliga elektricitetsförbrukning var år 2002 omkring 82 terawattimmar (TWh). Samtidigt är självförsörjningsgraden låg; den inhemska andelen, eller träbränsle, torv och vatten av primärenergin sjönk från 68 % 1955 till 35 % 1970. År 2002 var självförsörjningsgraden endast 30 % eller ca 9,6 Mtoe. Omkring 81 % eller 22,7 Mtoe importerades i form av olja, uran, stenkol, naturgas eller importelektricitet.
Den viktigaste inhemska primärenergikällan var i fabriksdriftens barndom vattenkraften, som i och med industrins frammarsch under det senaste seklet i växande utsträckning togs i bruk vid sidan av ved och torv, som i århundraden utgjorde de naturliga bränslena. Numera har massaindustrins ökade förbränning av biobränslen eller svartlut, bark och andra biprodukter gjort att vedprodukter och torv producerar ca 8,3 Mtoe per år av primärenergin, medan vattenkraften producerar endast ca 1,1 Mtoe per år.
Ett större behov av bränsleimport uppträdde först efter andra världskriget sedan landets rationellt utnyttjbara vattenkraft till största delen blivit utbyggd. Den finländska energihushållningens beroende av importerat bränsle ökade kraftigt under 1960- och 1970-t. bl.a. till följd av den snabbt framskridande industrialiseringen. Viktigast bland de importerade bränslena år 2002 är fortfarande råolja, ca 8,6 Mtoe per år, följt av uran, ca 5,7 Mtoe per år, stenkol, ca 3,9 Mtoe per år, naturgas, ca 3,7 Mtoe per år, samt elimport, ca 0,9 Mtoe per år.
Utnyttjandet av kärnkraft inleddes 1976 och importen av naturgas 1974 genom pipelines från dåvarande Sovjetunionen. Med fyra kärnreaktorer producerades år 2002 en elektricitetsmängd motsvarande 5,7 Mtoe.
Elproduktionen från vindenergi och solenergi är försumbar men beräknas öka i fram- tiden.
Industrin står för den största andelen av energiförbrukningen, medan andra större energiposter går till uppvärmning av fastigheter och till samfärdseln, vars andel delas ungefär lika mellan den privata och den offentliga sektorn. Elektrisk belysning infördes i Finland tidigast i Tfrs och Uleåborg på 1880-t. Elektriciteten har sedan dess erhållit en vidsträckt användning inom hushållen och industrin, som numera svarar för drygt hälften av elförbrukningen. Vid andra världskrigets slut hade endast ca hälften av hushållen på landsbygden tillgång till elektrisk energi, men 1948 inleddes en statlig elektrifieringskampanj, genom vilken elektrifieringsgraden fram till början av 1970-t. kunde höjas till drygt 95 %. Järnvägarnas elektrifiering inleddes i slutet av 1960-t.
Vattenkraftens andel av elkraftproduktionen översteg ännu i mitten av 1960-t. 60 %, men har numera gått ned till omkring 16 %. Landets utnyttjbara vattenkrafttillgångar beräknas till ca 18 TWh per år, varav ca 13 TWh per år redan är utbyggda. De främsta kraftlevererande älvarna är Kemi älv, Ule älv, Vuoksen, Kymmene älv, Kumo älv och Ijo älv. Största delen av elkraftproduktionen härstammar därför från värmekraftverk, som huvudsakligen drivs med importerat bränsle (uran, stenkol, gas och olja). En betydelsefull del av den elkraft som alstras med värme erhålls som mottrycksenergi, producerad inom industrin, speciellt skogsindustrin. Finland är ett föregångsland då det gäller uppvärmning av fastigheter med avfallsvärme från mottryckskraftverk.
I början av 1980-t. fanns i landet fyra kärnreaktorer med en sammanlagd effekt på ca 2 200 MW. På senare år har effekten i kraftverken höjts motsvarande en ny kärnreaktor, effekten är numera ca 2 600 MW och andelen av elproduktionen omkring 30 %. Större konventionella stenkolseldade ångkraftverk finns bl.a. i Ingå (kondens), Björneborg (kondens), Kristinestad (kondens), Hfrs (mottryck) och Nådendal (mottryck). Därtill finns ett antal naturgaskraftverk för kombinerad värme- och elproduktion, d.v.s. mottryck.
Även en betydande direktimport av elkraft från Sverige och Ryssland förekommer sedan slutet av 1950-t. resp. början av 1960-t. Importen av elektricitet år 2002 motsvarar ca 1,2 Mtoe olja och är lika stor som vattenkraften.
Under 1900-talets sista decennier inleddes satsningar på biobränslen. Världens största biobränslekraftverk, effekt 400 MW, invigdes 2001 på Alholmen i Jakobstad. Även biobränsleeldade fjärrvärmepannor har byggts. I dessa kan man även utnyttja energiinnehållet i avfall. Utnyttjande av avfallets energiinnehåll samt anaerobisk rötning av avfall och avloppsvattenslam till biogas för energiutnyttjande väntas öka i framtiden.
Olja används numera endast i obetydlig utsträckning för elproduktion. Den i framtiden allt knappare och dyrare oljan torde i framtiden främst reserveras för trafiken, fastighetsuppvärmningen och industrins behov.
Våren 2002 fattade riksdagen beslut om att ge tillstånd till ytterligare utbyggnad av kärnkraften. Behovet av mera kärnkraft beror på att Finland i ett internationellt avtal, det s.k. Kyotoavtalet, förbundit sig att minska utsläppen av koldioxid till nivån år 1990. Koldioxidutsläpp antas påverka det globala klimatet. Om utsläppsminskningen skulle ske genom en radikal ökning av naturgasimporten och minskning av kolanvändningen skulle det enligt riksdagens uppfattning vara mindre fördelaktigt för samhället än en ökning av kärnkraftsproduktionen. I samband med tillståndet beslöts att samhället satsar resurser på en samtidig utveckling av förnyelsebara energikällor. Beslutet fattades med rösterna 107-92 till fördel för kärnkraftsalternativet. Se även kärnenergiverksamhet. (Suomen vesivoima, 1969; O. Turpeinen, Energi för huvudstaden, 1984; T. Myllyntaus, Electrifying Finland, the transfer of a new technology into a late industrialising economy, 1991; Suomen energiatekniikan historia, hred. R. Keskinen, 1993; T. Herranen, Valtakunnan sähköistyskysymys, 1996)
energiförsörjning. Den första av de två kärnreaktorerna på Hästholmen i Lovisa, båda av sovjetisk tillverkning, togs i bruk 1976. Byggandet föregicks på 1960-t. av en dragkamp mellan leverantörer från öst och väst, där Sovjetunionen för att kunna avgå med segern lade sin politiska tyngd i vågskålen. Foto: Fortum Archives.