kärnenergiverksamhet. Grundforskning inom atomfysiken bedrevs i Finland redan på 1930-t. under ledning av Jarl A. Wasastjerna, professor i tillämpad fysik vid Helsingfors universitet 1925-47. Den finländska forskningen på området stod då på en jämförelsevis hög internationell nivå.
Den forskning och utveckling kring utnyttjandet av kärnenergi för fredlig kraftproduktion, som börjat efter andra världskriget, tog fart efter president Eisenhowers linjetal "Atoms for Peace" inför FN 1953. Det internationella atomenergiorganet IAEA grundades 1956. I Finland följde man noga med utvecklingen i de länder som satsat på omfattande forskningsprogram, såsom Sverige, Norge och Danmark. En atomenergikommission underställd handels- och industriministeriet, för förberedande behandling av ärenden som anslöt sig till kärnkraften, tillsattes efter att 1958 föreslagits av preses för Finlands Akademi, professor A.I. Virtanen. Finland anslöt sig till IAEA 1958 och undertecknade, som en bland de första, icke-spridningsavtalet mot kärnvapen 1968.
Utbildning och forskning på kärnteknikens område påbörjades i Tekniska högskolan 1955 under ledning av professor Pekka Jauho. I samarbete med finländsk industri anskaffades till Otnäs en s.k. underkritisk reaktor samt 1962 från USA en TRIGA-reaktor för forskning och undervisning. 1966 grundades Atomtekniska sällskapet i Finland (Suomen atomiteknillinen seura), en organisation som hör till de Vetenskapliga samfundens delegation. Kärnteknisk undervisning ges vid Tekniska Högskolan i Otnäs och vid Villmanstrands tekniska universitet. Om forskningen på området, se fysik.
Förhållandena på kärnkraftsområdet i Finland reglerades ursprungligen främst genom atomenergilagen, given 1957. Den ersattes av den väsentligt reviderade kärnenergilagen av 1987. Övriga centrala lagar är strålskyddslagen av 1991 samt kärnansvarighetslagen från 1972, reviderad 1994, och som är föremål för fortsatt revidering. En miljökonsekvensbedömning är obligatorisk för alla planerade kärnkraftsanläggningar enligt lagen om miljökonsekvensbedömning av 1994. Handels- och industriministeriet övervakar k. och bereder hithörande lagstiftning. K. i Finland är också underställd ett antal fundamentala internationella och EU-bestämmelser. Uppförandet av ett nytt kärnkraftverk eller annan kärnteknisk installation i Finland kräver statsmaktens godkännande. Godkännandet sker i två steg. Det första är ett ställningstagande av statsrådet, ett principbeslut, som dessutom måste bekräftas av riksdagen. Principbeslutet innebär ett ställningstagande till kärnsäkerheten i hela dess vidd samt till huruvida projektet är förenligt med "samhällets helhetsintresse". Det egentliga byggtillståndet enligt kärnenergilagen, liksom drifttillståndet längre fram, ges av statsrådet på framställan av handels- och industriministeriet, efter en omfattande säkerhetsbedömning utförd av Strålsäkerhetscentralen (STUK) samt utlåtanden av många andra berörda instanser. Kärnenergidelegationen, som 1988 ersatte atomenergidelegationen, deltar i beredningen av tillstånden. Tillsynsmyndigheten STUK kontrollerar riktigheten av kärnkraftföretagens säkerhetsbedömningar och planerade åtgärder, samt att beslutade åtgärder förverkligas på det sätt som godkänts av tillsynsmyndigheten och i enlighet med gällande bestämmelser och direktiv. Både övervakningen och säkerhetsdirektiven är mycket stränga i en internationell jämförelse, något som dock accepteras av kraftföretagen emedan i kärntekniskt hänseende säkrare anläggningar har medfört tillförlitligare drift.
Det kommersiella utnyttjandet av kärnkraft inleddes 1977, då dåvarande statsägda Imatran Voima Oy (idag Fortum Oy) tog i bruk den första av två sovjetbyggda enheter med tryckvattenreaktorer på Hästholmen i Lovisa. Lovisaenheternas effekt är 488 MW vardera. Lovisaverket ägs idag av Fortum Heat and Power Oy. 1978 startades den första av Industrins Kraft Ab:s (Teollisuuden Voima Oy, TVO) två svenskbyggda kokarreaktorerenheter på ön Olkiluoto i Euraåminne 15 km norr om Raumo. De två Olkiluoto-enheterna har en effekt på 840 MW vardera. TVO grundades 1970 och ägs av den finländska elintensiva industrin och ett flertal kraftbolag. Den totala kapaciteten (effekten) hos landets kärnkraftverk är idag (2005) alltså 2660 MW. En fjärdedel av elkraftsbehovet i Finland tillfredsställdes 2004 med kärnkraft (energiförsörjning).
De finländska kärnkraftverkena har under ett kvarts sekel haft den högsta utnyttjningsgraden, 90-97 %, bland världens ca 440 kärnkraftverk. TVO uppför för närvarande en ny kärnkraftverksenhet, Olkiluoto 3, intill de två befintliga enheterna. Den nya enheten har en tryckvattenreaktor och byggs av ett fransk-tyskt konsortium. Enhetens effekt blir 1600 MW och den skall tas i drift 2009.
Metoder har utvecklats för hantering och slutdeponering av använt kärnbränsle, radioaktivt driftavfall och rivningsavfall från slutanvända anläggningar, liksom den ekonomiska reserveringen för dessa delvis framtida aktiviteter. Lager för slutdeponering av låg- och medelaktivt anläggningsavfall har byggts i berggrunden i Olkiluoto och i Lovisa. TVO:s verksamhet på kärnavfallsområdet sedan början av 1980-t. resulterade i grundandet av företaget Posiva Oy 1995 tillsammans med Fortum Oy. Posiva Oy sköter alla faser till och med slutdeponeringen av använt kärnbränsle i berggrunden. Posiva Oy har fått principiellt tillstånd av statsrådet och riksdagen, det första i världen, att förlägga ett slutdeponeringslager för använt kärnbränsle från alla kärnkraftenheter i Finland i ett bergrum i Olkiluoto i närheten av kärnkraftverket. För närvarande sprängs en forskningstunnel ned till ca 500 m:s djup.
Användningen av kärnenergi har trots mångdubbla säkerhetsarrangemang i anläggningarna mot den joniserande strålningen av mången upplevts som en okänd och icke gripbar fara, ytterligare manifesterad av kärnvapnen, vid sidan av deras direkta sprängverkan. Detta har djupt präglat människornas inställning också till det fredliga utnyttjandet av kärnenergin för produktion av elkraft. En kärnkraftsdebatt uppstod i Finland under senare delen av 1970-t. som en följd av diskussionen i USA, Sverige och Tyskland om kärnkraftens säkerhetsproblem. T.ex. de tidiga planerna på att förlägga kärnkraftverk i Sibbo och på Kopparnäs i Ingå ledde till lokalt organiserat motstånd. Haveriet i kärnkraftverket Three Mile Island i Harrisburg, USA, och katastrofen i Tjernobyl skärpte det politiska motståndet mot en femte kärnkraftverksenhet i Finland fram till början av 2000-t. Inställningen till kärnkraften har dock alltid varit mestadels positiv i trakterna kring kraftverkena och har numera blivit mindre negativ också bland hela befolkningen. (N.G. Björklund/W. Westerholm/M. v. Bonsdorff, Ydinsähköä. Teollisuuden Voima Oy 1969-1994, 1994; Bra att veta om kärnkraft, 2004; Spjutspetsar. Tretton berättelser om finländsk toppteknik, red. K. Nordman, 2005; D. Jåfs, Introduktionen av kärnkraft i Finland, 2009) (Magnus von Bonsdorff)
Den forskning och utveckling kring utnyttjandet av kärnenergi för fredlig kraftproduktion, som börjat efter andra världskriget, tog fart efter president Eisenhowers linjetal "Atoms for Peace" inför FN 1953. Det internationella atomenergiorganet IAEA grundades 1956. I Finland följde man noga med utvecklingen i de länder som satsat på omfattande forskningsprogram, såsom Sverige, Norge och Danmark. En atomenergikommission underställd handels- och industriministeriet, för förberedande behandling av ärenden som anslöt sig till kärnkraften, tillsattes efter att 1958 föreslagits av preses för Finlands Akademi, professor A.I. Virtanen. Finland anslöt sig till IAEA 1958 och undertecknade, som en bland de första, icke-spridningsavtalet mot kärnvapen 1968.
Utbildning och forskning på kärnteknikens område påbörjades i Tekniska högskolan 1955 under ledning av professor Pekka Jauho. I samarbete med finländsk industri anskaffades till Otnäs en s.k. underkritisk reaktor samt 1962 från USA en TRIGA-reaktor för forskning och undervisning. 1966 grundades Atomtekniska sällskapet i Finland (Suomen atomiteknillinen seura), en organisation som hör till de Vetenskapliga samfundens delegation. Kärnteknisk undervisning ges vid Tekniska Högskolan i Otnäs och vid Villmanstrands tekniska universitet. Om forskningen på området, se fysik.
Förhållandena på kärnkraftsområdet i Finland reglerades ursprungligen främst genom atomenergilagen, given 1957. Den ersattes av den väsentligt reviderade kärnenergilagen av 1987. Övriga centrala lagar är strålskyddslagen av 1991 samt kärnansvarighetslagen från 1972, reviderad 1994, och som är föremål för fortsatt revidering. En miljökonsekvensbedömning är obligatorisk för alla planerade kärnkraftsanläggningar enligt lagen om miljökonsekvensbedömning av 1994. Handels- och industriministeriet övervakar k. och bereder hithörande lagstiftning. K. i Finland är också underställd ett antal fundamentala internationella och EU-bestämmelser. Uppförandet av ett nytt kärnkraftverk eller annan kärnteknisk installation i Finland kräver statsmaktens godkännande. Godkännandet sker i två steg. Det första är ett ställningstagande av statsrådet, ett principbeslut, som dessutom måste bekräftas av riksdagen. Principbeslutet innebär ett ställningstagande till kärnsäkerheten i hela dess vidd samt till huruvida projektet är förenligt med "samhällets helhetsintresse". Det egentliga byggtillståndet enligt kärnenergilagen, liksom drifttillståndet längre fram, ges av statsrådet på framställan av handels- och industriministeriet, efter en omfattande säkerhetsbedömning utförd av Strålsäkerhetscentralen (STUK) samt utlåtanden av många andra berörda instanser. Kärnenergidelegationen, som 1988 ersatte atomenergidelegationen, deltar i beredningen av tillstånden. Tillsynsmyndigheten STUK kontrollerar riktigheten av kärnkraftföretagens säkerhetsbedömningar och planerade åtgärder, samt att beslutade åtgärder förverkligas på det sätt som godkänts av tillsynsmyndigheten och i enlighet med gällande bestämmelser och direktiv. Både övervakningen och säkerhetsdirektiven är mycket stränga i en internationell jämförelse, något som dock accepteras av kraftföretagen emedan i kärntekniskt hänseende säkrare anläggningar har medfört tillförlitligare drift.
Det kommersiella utnyttjandet av kärnkraft inleddes 1977, då dåvarande statsägda Imatran Voima Oy (idag Fortum Oy) tog i bruk den första av två sovjetbyggda enheter med tryckvattenreaktorer på Hästholmen i Lovisa. Lovisaenheternas effekt är 488 MW vardera. Lovisaverket ägs idag av Fortum Heat and Power Oy. 1978 startades den första av Industrins Kraft Ab:s (Teollisuuden Voima Oy, TVO) två svenskbyggda kokarreaktorerenheter på ön Olkiluoto i Euraåminne 15 km norr om Raumo. De två Olkiluoto-enheterna har en effekt på 840 MW vardera. TVO grundades 1970 och ägs av den finländska elintensiva industrin och ett flertal kraftbolag. Den totala kapaciteten (effekten) hos landets kärnkraftverk är idag (2005) alltså 2660 MW. En fjärdedel av elkraftsbehovet i Finland tillfredsställdes 2004 med kärnkraft (energiförsörjning).
De finländska kärnkraftverkena har under ett kvarts sekel haft den högsta utnyttjningsgraden, 90-97 %, bland världens ca 440 kärnkraftverk. TVO uppför för närvarande en ny kärnkraftverksenhet, Olkiluoto 3, intill de två befintliga enheterna. Den nya enheten har en tryckvattenreaktor och byggs av ett fransk-tyskt konsortium. Enhetens effekt blir 1600 MW och den skall tas i drift 2009.
Metoder har utvecklats för hantering och slutdeponering av använt kärnbränsle, radioaktivt driftavfall och rivningsavfall från slutanvända anläggningar, liksom den ekonomiska reserveringen för dessa delvis framtida aktiviteter. Lager för slutdeponering av låg- och medelaktivt anläggningsavfall har byggts i berggrunden i Olkiluoto och i Lovisa. TVO:s verksamhet på kärnavfallsområdet sedan början av 1980-t. resulterade i grundandet av företaget Posiva Oy 1995 tillsammans med Fortum Oy. Posiva Oy sköter alla faser till och med slutdeponeringen av använt kärnbränsle i berggrunden. Posiva Oy har fått principiellt tillstånd av statsrådet och riksdagen, det första i världen, att förlägga ett slutdeponeringslager för använt kärnbränsle från alla kärnkraftenheter i Finland i ett bergrum i Olkiluoto i närheten av kärnkraftverket. För närvarande sprängs en forskningstunnel ned till ca 500 m:s djup.
Användningen av kärnenergi har trots mångdubbla säkerhetsarrangemang i anläggningarna mot den joniserande strålningen av mången upplevts som en okänd och icke gripbar fara, ytterligare manifesterad av kärnvapnen, vid sidan av deras direkta sprängverkan. Detta har djupt präglat människornas inställning också till det fredliga utnyttjandet av kärnenergin för produktion av elkraft. En kärnkraftsdebatt uppstod i Finland under senare delen av 1970-t. som en följd av diskussionen i USA, Sverige och Tyskland om kärnkraftens säkerhetsproblem. T.ex. de tidiga planerna på att förlägga kärnkraftverk i Sibbo och på Kopparnäs i Ingå ledde till lokalt organiserat motstånd. Haveriet i kärnkraftverket Three Mile Island i Harrisburg, USA, och katastrofen i Tjernobyl skärpte det politiska motståndet mot en femte kärnkraftverksenhet i Finland fram till början av 2000-t. Inställningen till kärnkraften har dock alltid varit mestadels positiv i trakterna kring kraftverkena och har numera blivit mindre negativ också bland hela befolkningen. (N.G. Björklund/W. Westerholm/M. v. Bonsdorff, Ydinsähköä. Teollisuuden Voima Oy 1969-1994, 1994; Bra att veta om kärnkraft, 2004; Spjutspetsar. Tretton berättelser om finländsk toppteknik, red. K. Nordman, 2005; D. Jåfs, Introduktionen av kärnkraft i Finland, 2009) (Magnus von Bonsdorff)