estniska frihetskriget utkämpades 1918-20 som en uppgörelse främst mellan inträngande bolsjeviktrupper (bl.a. lettiska skarpskyttar) och estniska försvarare. I kriget deltog dessutom finländska, svenska och danska frivilliga, "vita" ryska trupper och engelska flottan samt den tyska lantadelns legoarmé Landeswehr, som i likhet med bolsjevikerna uppträdde i angriparens roll.
Efter det att tyskarnas välde i Estland fallit samman i november 1918 gick bolsjevikerna till attack. Den estniska regeringen vände sig till omvärlden med en vädjan om hjälp, och Finlands regering fattade 25/11 beslut om bistånd i form av vapen, ammunition och penningmedel. Reguljära trupper ansåg man sig med hänsyn till det ansträngda utrikespolitiska läget inte kunna sända, men bildandet av en frivilligkår tilläts.
En första kontingent på 140 man transporterades 30/12 1918 till Tallinn på isbrytaren Tarmo. Den tillhörde en bataljon finländska frivilliga som stod under befäl av den svenskfödde majoren Martin Ekström. Bataljonen engagerades i strid 5/1 1919 och deltog sedan i intagningen av Narva mot slutet av månaden. Den skeppades 22/3 tillbaks till Finland på isbrytaren Väinämöinen efter att ha gjort garnisonstjänst i Rakvere.
Regementet Pohjan Pojat, som bestod bl.a. av två bataljoner infanteri, tre batterier artilleri, signal- och kavalleriavdelningar, debarkerade i Tallinn i mitten av januari 1919 och sattes in på sydfronten, där den finländske tyskfödde generalen Martin Wetzer var befälhavare. Några veckor senare, 31/1, bidrog regementet till den viktiga segern vid Paju gård nära Valga vid lettiska gränsen. Regementschef var den estniske översten Hans Kalm, som hade deltagit i kriget i Finland 1918. Kalm förföljde bolsjevikerna in i Lettland och tog deras stödjepunkt Marienburg, varefter regementet försattes i reserv bakom fronten. Under senare delen av mars var det involverat i de hårda striderna vid Petseri i s.o., varefter det transporterades hem i april. Enskilda frivilliga från Finland fortsatte därefter att kämpa i estniska förband.
Sammanlagt ca fyratusen finländska frivilliga, av vilka minst 175 stupade, deltog i estniska frihetskriget. Deras insats var inte avgörande för krigets utgång, men hade en viss psykologisk betydelse. Trupperna från Finland väckte beundran för sin tapperhet, men deras stundtals odisciplinerade uppträdande och ockupationsmaktslater uppskattades inte. Se även frändefolkskrigen. (V. Helanen, Suomalaiset Viron vapaussodassa, 1921; I. Heino, Hinnalla hengen ja veren: suomalaisten vapaaehtoisten sotasurmat Virossa vuonna 1919, 2000; J. Kemppi, Viron suojeluskuntien organisoituminen ja toiminta 1917-1924, 2000)
Efter det att tyskarnas välde i Estland fallit samman i november 1918 gick bolsjevikerna till attack. Den estniska regeringen vände sig till omvärlden med en vädjan om hjälp, och Finlands regering fattade 25/11 beslut om bistånd i form av vapen, ammunition och penningmedel. Reguljära trupper ansåg man sig med hänsyn till det ansträngda utrikespolitiska läget inte kunna sända, men bildandet av en frivilligkår tilläts.
En första kontingent på 140 man transporterades 30/12 1918 till Tallinn på isbrytaren Tarmo. Den tillhörde en bataljon finländska frivilliga som stod under befäl av den svenskfödde majoren Martin Ekström. Bataljonen engagerades i strid 5/1 1919 och deltog sedan i intagningen av Narva mot slutet av månaden. Den skeppades 22/3 tillbaks till Finland på isbrytaren Väinämöinen efter att ha gjort garnisonstjänst i Rakvere.
Regementet Pohjan Pojat, som bestod bl.a. av två bataljoner infanteri, tre batterier artilleri, signal- och kavalleriavdelningar, debarkerade i Tallinn i mitten av januari 1919 och sattes in på sydfronten, där den finländske tyskfödde generalen Martin Wetzer var befälhavare. Några veckor senare, 31/1, bidrog regementet till den viktiga segern vid Paju gård nära Valga vid lettiska gränsen. Regementschef var den estniske översten Hans Kalm, som hade deltagit i kriget i Finland 1918. Kalm förföljde bolsjevikerna in i Lettland och tog deras stödjepunkt Marienburg, varefter regementet försattes i reserv bakom fronten. Under senare delen av mars var det involverat i de hårda striderna vid Petseri i s.o., varefter det transporterades hem i april. Enskilda frivilliga från Finland fortsatte därefter att kämpa i estniska förband.
Sammanlagt ca fyratusen finländska frivilliga, av vilka minst 175 stupade, deltog i estniska frihetskriget. Deras insats var inte avgörande för krigets utgång, men hade en viss psykologisk betydelse. Trupperna från Finland väckte beundran för sin tapperhet, men deras stundtals odisciplinerade uppträdande och ockupationsmaktslater uppskattades inte. Se även frändefolkskrigen. (V. Helanen, Suomalaiset Viron vapaussodassa, 1921; I. Heino, Hinnalla hengen ja veren: suomalaisten vapaaehtoisten sotasurmat Virossa vuonna 1919, 2000; J. Kemppi, Viron suojeluskuntien organisoituminen ja toiminta 1917-1924, 2000)