fadderortsrörelsen, en form av hjälpverksamhet till förmån för Finland, startad under vinterkriget, då svenska städer och köpingar började "adoptera" finländska stadssamhällen för att bistå dem vid återuppbyggnaden. Fadderortsverksamheten organiserades i Finland av Mannerheims barnskyddsförbund, och i Sverige tillsattes en överstyrelse för f. med greve Folke Bernadotte som ordförande. Vid årsskiftet 1945-46 hade Finlands alla kommuner adopterats av stödorter och erhållit betydande materiell hjälp till barn- och ungdomsskyddet. Hundratals kommuner fick därigenom möjlighet att bygga s.k. hälsogårdar.
Sedan Finland hämtat sig efter krigsåren ändrade f. karaktär; det humanitära skedet övergick i en period av samverkan i annan form. Fadderortsutskottet inom Mannerheimförbundet ombildades 1955 till en självständig organisation, Centralförbundet för fadderortsverksamheten Finland-Sverige. I Sverige hette motsvarande organisation Sveriges Finlandsföreningars riksförbund - fadderortsrörelsen. Förbundet Pohjola- Norden övertog 1976 handhavandet av fadderortsförbundets praktiska verksamhet, varefter f. kom att helt smälta samman med vänortsrörelsen. (A. Korppi-Tommola, Vänskapsband över Bottenviken, 1982)
Sedan Finland hämtat sig efter krigsåren ändrade f. karaktär; det humanitära skedet övergick i en period av samverkan i annan form. Fadderortsutskottet inom Mannerheimförbundet ombildades 1955 till en självständig organisation, Centralförbundet för fadderortsverksamheten Finland-Sverige. I Sverige hette motsvarande organisation Sveriges Finlandsföreningars riksförbund - fadderortsrörelsen. Förbundet Pohjola- Norden övertog 1976 handhavandet av fadderortsförbundets praktiska verksamhet, varefter f. kom att helt smälta samman med vänortsrörelsen. (A. Korppi-Tommola, Vänskapsband över Bottenviken, 1982)