februarimanifestet

februarimanifestet, kejserligt manifest av 15/2 1899, som inledde en period av aktiv förryskningspolitik i Finland. Dess innebörd var, att rikslagarna, d.v.s. sådana finländska lagar som kunde anses beröra hela rikets intressen, därefter inte skulle stiftas av kejsaren och Finlands lantdag, utan att beslutanderätten skulle tillkomma kejsaren och det ryska riksrådet. Lantdagen skulle endast få avge utlåtande. Lagar som i samförstånd med finländska myndigheter hade betraktats som rikslagar hade visserligen tidigare antagits i Finland, men enligt manifestet tillkom det fr.o.m. nu kejsaren ensam att avgöra, vilka lagar som skulle betecknas som rikslagar. Ett ärende som ansågs ligga utanför lantdagens befogenhet var t.ex. frågan om Finlands militär. Säkerhetspolitiska argument, kraven på en inordning av Finlands försvar i imperiets, har setts som viktiga förklaringar till manifestets uppkomst.

Februarimanifestet kom som en överraskning för de ledande kretsarna i Finland. Det uppfattades allmänt som en statskupp. Till en början var man övertygad om att Nikolaj II hade blivit vilseledd av sina panslavistiska rådgivare (bl.a. N.I. Bobrikov) och att han skulle återkalla manifestet så snart dess rättsliga innebörd blivit klargjord för honom. Med tio röster mot tio beslöts vid en omröstning i senatens ekonomiedepartement, där vice ordförandens röst avgjorde, att februarimanifestet skulle promulgeras. Sedan senaten och lantdagen på olika sätt protesterat mot det, som man uppfattade, olagliga manifestet, tillkom på privat initiativ en vädjan till kejsaren i form av en stor folkadress (den stora deputationen).

Februarimanifestet var formellt i kraft fram till 15/11 1905, då kejsaren efter storstrejken utfärdade ett manifest (novembermanifestet), genom vilket det återkallades och landets grundlagar bekräftades. (P. Tommila, Suuri adressi, 1999)