Bobrikov, Nikolaj Ivanovitj (f. 27/1 1839 Ingermanland, d. 17/6 1904 Hfrs), rysk militär och ämbetsman. B. gjorde en snabb militär karriär och var infanterigeneral samt stabschef i S:t Petersburgs militärdistrikt (från 1884), då han 1898 utnämndes till generalguvernör i Finland. Han hade därförinnan för tsaren framlagt ett niopuktsprogram som uppfattades eftersträva Finlands förryskning, vilket han sedan målmedvetet och med energi gick in för att förverkliga. Bobrikov kom därför att framstå som en personifikation av försöken att utplåna landets särställning inom riket och blev snart ytterst hatad och avskydd.
I sina ansträngningar att utplåna den finländska "separatismen" grep sig Bobrikov först an finska värnpliktiga militären, som han önskade upplösa; de värnpliktiga skulle tjänstgöra i ryska förband. Den nya värnpliktslagen stötte dock på häftigt motstånd (värnpliktsstrejken), varför krigsminister A.N. Kuropatkin och Bobrikov samt kejsar Nikolaj som vandrade i de förstnämndas ledband gick in för ohöljd maktpolitik genom februarimanifestet av 1899. Bobrikov försökte även bl.a. stärka det ryska språkets ställning inom administrationen (ryskan blev ämbetsspråk i senaten 1900) och skolorna, vartill pressen underkastades sträng censur och tidningar indrogs.
Bobrikov tilllämpade ohämmat en "söndra och härska"-taktik och förstod att skickligt utnyttja olika parti- och intressemotsättningar; bl.a. försökte han vinna den obesuttna befolkningens sympatier genom att visa förståelse för dess krav - dessa närmanden genomskådades dock snart av dem de gällde. Hans åtgärder framkallade vidare splittring mellan konstitutionella och undfallenhetsmän. För att nedkämpa det småningom hårdnande motståndet skaffade han sig i april 1903 nära nog diktatoriska fullmakter. Sedan ett aktivt motståndsparti uppstått, tillgrep Bobrikov godtyckliga utvisningar, deportationer och andra tvångsåtgärder. Hatet mot Bobrikov och hans regim ledde slutligen till desperation och den 16 juni 1904 nedsköts han i Senatshusets trapphus av den unge f.d. senatstjänstemannen Eugen Schauman. Han avled följande dag av sina skottskador.(T. Polvinen, Riket och gränsmarken: Nikolaj Ivanovitj Bobrikov, Finlands generalguvernör 1898-1904, 1988)
I sina ansträngningar att utplåna den finländska "separatismen" grep sig Bobrikov först an finska värnpliktiga militären, som han önskade upplösa; de värnpliktiga skulle tjänstgöra i ryska förband. Den nya värnpliktslagen stötte dock på häftigt motstånd (värnpliktsstrejken), varför krigsminister A.N. Kuropatkin och Bobrikov samt kejsar Nikolaj som vandrade i de förstnämndas ledband gick in för ohöljd maktpolitik genom februarimanifestet av 1899. Bobrikov försökte även bl.a. stärka det ryska språkets ställning inom administrationen (ryskan blev ämbetsspråk i senaten 1900) och skolorna, vartill pressen underkastades sträng censur och tidningar indrogs.
Bobrikov tilllämpade ohämmat en "söndra och härska"-taktik och förstod att skickligt utnyttja olika parti- och intressemotsättningar; bl.a. försökte han vinna den obesuttna befolkningens sympatier genom att visa förståelse för dess krav - dessa närmanden genomskådades dock snart av dem de gällde. Hans åtgärder framkallade vidare splittring mellan konstitutionella och undfallenhetsmän. För att nedkämpa det småningom hårdnande motståndet skaffade han sig i april 1903 nära nog diktatoriska fullmakter. Sedan ett aktivt motståndsparti uppstått, tillgrep Bobrikov godtyckliga utvisningar, deportationer och andra tvångsåtgärder. Hatet mot Bobrikov och hans regim ledde slutligen till desperation och den 16 juni 1904 nedsköts han i Senatshusets trapphus av den unge f.d. senatstjänstemannen Eugen Schauman. Han avled följande dag av sina skottskador.(T. Polvinen, Riket och gränsmarken: Nikolaj Ivanovitj Bobrikov, Finlands generalguvernör 1898-1904, 1988)
Bobrikov, Nikolaj Ivanovitj. "Bobrikoffare" var kring 1900 ett skällsord för ryska medlöpare i Finland. Foto: Åbo Akademis Bildsamlingar.