Finby, fi. Särkisalo, f.d. kommun i Åbolands sydöstra skärgård ca 40 km s.v. om Salo, landskapet Egentliga Finland. Då kommunen upphörde var dess areal 82 km2 och invånarantal 742 (2008).
F. omfattar en skärgård med hundratalet öar, bland dem Storö (22 km2), Utö (14 km2, färjförbindelse sedan 1975) och Pettu (9 km2, färjförbindelse sedan 1986), mellan Kimitolandet och Bromarvhalvön. Till kommunen hör även en enklav på fastlandet, med vilken Storön sedan 1963 förbinds genom en vägbank. Den tätaste bosättningen finns på Storöns västsida, där Förby samhälle (400 inv.) är beläget. I Förby arbetar ortens enda egentliga industri, schweiziskägda Omya Oy (gr. 1915, till F. 1991), som tillverkar pigment för skogsindustrin. En del av råvaran togs tidigare från Karl Forsström Ab:s kalkgruva, som upptogs 1882 och var i drift fram till utgången av 2009. Kalk från F. användes redan i mitten av 1500-t. vid byggnadsarbeten på Åbo slott.
F., som torde ha fått sina första bofasta invånare på 1100-t., var ursprungligen uppdelat mellan Kimito, Bjärnå och Tenala socknar och utgjorde från mitten av 1600-t. ett predikogäll i Bjärnå pastorat. Det erhöll kapellrättigheter 1864 och bildade 1904 eget pastorat, som 2009 uppgick i den nybildade Salo församling. Träkyrkan har byggnadsårtalet 1760 (A. Piimänen). Kommunal självstyrelse infördes 1868 i F., som genom statsrådsbeslut 1930 erhöll sitt finska namn, efter ett Saekkaesala som omtalas 1329. Bondeseglation och skeppsbyggnad blomstrade under senare delen av 1800- t.; i slutet av seklet hade 33 segelfartyg F. som hemhamn. En ångsåg anlades 1874 i Hakkala, och den arbetade med vissa avbrott fram till slutet av 1950-t. Skärgården, där det tidigare bedrevs ett omfattande fiske, började avfolkas efter andra världskriget, men i stället kom fr.o.m. 1960-t. en allt tätare fritidsbebyggelse. F. kommun inkorporerades vid ingången av 2009 med Salo. (H. Granholm/B. Häggblom, F. sockens historia, 1968)
F. omfattar en skärgård med hundratalet öar, bland dem Storö (22 km2), Utö (14 km2, färjförbindelse sedan 1975) och Pettu (9 km2, färjförbindelse sedan 1986), mellan Kimitolandet och Bromarvhalvön. Till kommunen hör även en enklav på fastlandet, med vilken Storön sedan 1963 förbinds genom en vägbank. Den tätaste bosättningen finns på Storöns västsida, där Förby samhälle (400 inv.) är beläget. I Förby arbetar ortens enda egentliga industri, schweiziskägda Omya Oy (gr. 1915, till F. 1991), som tillverkar pigment för skogsindustrin. En del av råvaran togs tidigare från Karl Forsström Ab:s kalkgruva, som upptogs 1882 och var i drift fram till utgången av 2009. Kalk från F. användes redan i mitten av 1500-t. vid byggnadsarbeten på Åbo slott.
F., som torde ha fått sina första bofasta invånare på 1100-t., var ursprungligen uppdelat mellan Kimito, Bjärnå och Tenala socknar och utgjorde från mitten av 1600-t. ett predikogäll i Bjärnå pastorat. Det erhöll kapellrättigheter 1864 och bildade 1904 eget pastorat, som 2009 uppgick i den nybildade Salo församling. Träkyrkan har byggnadsårtalet 1760 (A. Piimänen). Kommunal självstyrelse infördes 1868 i F., som genom statsrådsbeslut 1930 erhöll sitt finska namn, efter ett Saekkaesala som omtalas 1329. Bondeseglation och skeppsbyggnad blomstrade under senare delen av 1800- t.; i slutet av seklet hade 33 segelfartyg F. som hemhamn. En ångsåg anlades 1874 i Hakkala, och den arbetade med vissa avbrott fram till slutet av 1950-t. Skärgården, där det tidigare bedrevs ett omfattande fiske, började avfolkas efter andra världskriget, men i stället kom fr.o.m. 1960-t. en allt tätare fritidsbebyggelse. F. kommun inkorporerades vid ingången av 2009 med Salo. (H. Granholm/B. Häggblom, F. sockens historia, 1968)
Det tidigare kommunvapnet för Finby vittnar om närheten till skärgården och havet. Bildkälla: Finl. kommunförbund. Karta: Arttu Paarlahti.