Salo, stad i landskapet Egentliga Finland, Sydvästra Finlands region, vid Salo ås eller Uskelanjokis utflöde i Halikkoviken. Areal 2 100 km2, invånare 55 283 (2011).
Stadens centrum utbreder sig i en flack ådal, som kantas av höjder i ö. och v. Bebyggelsen där består huvudsakligen av två- och trevåningshus, vilket jämte talrika planteringar sommartid ger orten en prägel av trädgårdsstad. Av byggnader kan nämnas Uskela kyrka (C.L. Engel, 1831), belägen uppe på en höjd vid utfarten till Ekenäs. S. är ett centrum för den omgivande jordbruksbygdens handel och kulturliv; i staden arbetar bl.a. Åbo yrkeshögskola och ett yrkesinstitut, bland övriga inrättningar ett kretssjukhus. Där utkommer sedan 1919 den oavhängiga tidningen Salon Seudun Sanomat. Staden är en viktig trafikknut, som genomkorsas såväl av riksväg 1 som av den kring sekelskiftet 1900 byggda Kustbanan.
Den är även en betydande industristad som blev känd för sin elektronikindustri redan 1928, då två företagare (Nordell & Koskinen, senare Salora Oy) började producera radioapparater. Det största företaget på orten har under 2000-talets början varit Nokia Oyj. Hösten 2011 meddelade dock företaget om omfattande nedskärningar i staden då mobilsammansättningslinjen läggs ner 2012. Tack vare den hittills livaktiga industrin har Salo varit ett dynamiskt tillväxtcentrum som överträffats av få orter i landet.
Bosättningen i trakten är av uråldrigt datum. Vid bron över Salo å fanns tidigt en handelsplats med livlig kommers (jfr Halikkoviken). Den viktiga medeltida Kungsvägen löpte genom Salo. På medeltiden hölls marknader vid Halikko och S:t Bertils kyrkor, men de flyttades senare till Salo, där tätare bosättning dock uppkom först i början av 1800-t. Orten blev köping 1887, men brann samma år; stad sedan 1960. Jordbrukskommunen Uskela inkorporerades med Salo 1967. Då 2009 gick in förenades de omgivande kommunerna Bjärnå, Finby, Halikko, Kiikala, Kisko, Kuusjoki, Muurla, S:t Bertils och Suomusjärvi med Salo, varvid en ny stad med nästan 55 000 inv. uppstod. (V.J. Kallio, Salon historia, 1940; A. Saura, Salo ennen ja nyt, 1976, 2:a uppl. 1986; Iron Age studies in Salo 1-2, red. E. Linturi, 1986; M. Schauman-Lönnqvist, Iron Age studies in Salo 3, 1989; A-L. Hirviluoto, Salon esihistoria, 1991; K. Alifrosti, Salon ja Uskelan historia 1869-1990, 1996; P. Lavonen, Vuosisata Salon rakennushistoriaa, 2000; Salo: kuninkaantien kaupunki, 2000; L. Hollmén, Kadonnutta Saloa, 2005)
Stadens centrum utbreder sig i en flack ådal, som kantas av höjder i ö. och v. Bebyggelsen där består huvudsakligen av två- och trevåningshus, vilket jämte talrika planteringar sommartid ger orten en prägel av trädgårdsstad. Av byggnader kan nämnas Uskela kyrka (C.L. Engel, 1831), belägen uppe på en höjd vid utfarten till Ekenäs. S. är ett centrum för den omgivande jordbruksbygdens handel och kulturliv; i staden arbetar bl.a. Åbo yrkeshögskola och ett yrkesinstitut, bland övriga inrättningar ett kretssjukhus. Där utkommer sedan 1919 den oavhängiga tidningen Salon Seudun Sanomat. Staden är en viktig trafikknut, som genomkorsas såväl av riksväg 1 som av den kring sekelskiftet 1900 byggda Kustbanan.
Den är även en betydande industristad som blev känd för sin elektronikindustri redan 1928, då två företagare (Nordell & Koskinen, senare Salora Oy) började producera radioapparater. Det största företaget på orten har under 2000-talets början varit Nokia Oyj. Hösten 2011 meddelade dock företaget om omfattande nedskärningar i staden då mobilsammansättningslinjen läggs ner 2012. Tack vare den hittills livaktiga industrin har Salo varit ett dynamiskt tillväxtcentrum som överträffats av få orter i landet.
Bosättningen i trakten är av uråldrigt datum. Vid bron över Salo å fanns tidigt en handelsplats med livlig kommers (jfr Halikkoviken). Den viktiga medeltida Kungsvägen löpte genom Salo. På medeltiden hölls marknader vid Halikko och S:t Bertils kyrkor, men de flyttades senare till Salo, där tätare bosättning dock uppkom först i början av 1800-t. Orten blev köping 1887, men brann samma år; stad sedan 1960. Jordbrukskommunen Uskela inkorporerades med Salo 1967. Då 2009 gick in förenades de omgivande kommunerna Bjärnå, Finby, Halikko, Kiikala, Kisko, Kuusjoki, Muurla, S:t Bertils och Suomusjärvi med Salo, varvid en ny stad med nästan 55 000 inv. uppstod. (V.J. Kallio, Salon historia, 1940; A. Saura, Salo ennen ja nyt, 1976, 2:a uppl. 1986; Iron Age studies in Salo 1-2, red. E. Linturi, 1986; M. Schauman-Lönnqvist, Iron Age studies in Salo 3, 1989; A-L. Hirviluoto, Salon esihistoria, 1991; K. Alifrosti, Salon ja Uskelan historia 1869-1990, 1996; P. Lavonen, Vuosisata Salon rakennushistoriaa, 2000; Salo: kuninkaantien kaupunki, 2000; L. Hollmén, Kadonnutta Saloa, 2005)
Salo efter kommuninförlivningarna 2009. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Salo. Stadens hjärta kan fortfarande nås med båt. Där fanns ursprungligen en marknadsplats, för vilken man ansökte om köpingsrättigheter 1804 och stadsrättigheter 1852. Foto: Schildts bildarkiv, H. Ekberg.
Vid kommunsammanslagningen 2009 tog den nya staden Salo i bruk Halikko kommuns vapen. Bildkälla: Finl. kommunförbund.
Salo stadsvapen som var i bruk till 2009. Bildkälla: Finl. kommunförbund.