Finlands landsbygdsparti (FLP, Suomen maaseudun puolue, SMP), politiskt parti, grundades 1959 som Finlands småbondeparti (Suomen pientalonpoikien puolue) och erhöll 1966 namnet F. Partiets grundare var tullrådet Veikko Vennamo, som tidigare hade varit en av agrarförbundets mest framträdande politiker, men som råkat på kollisionskurs med Urho Kekkonen. F. lyckades i riksdagsvalet 1966 få partiledaren invald. Denne kandiderade även i 1968 års presidentval, varvid han erövrade 231 282 röster och 33 elektorsmandat, vilket innebar en starkt ökad prestige för partiet.
Inför riksdagsvalet 1970 gjorde F. en propagandaoffensiv med sitt populistiska budskap, vilket gav utdelning i 10,5 % av rösterna och 18 mandat. Efter denna jordskredsseger konsoliderade partiet sin ställning i riksdagsvalet 1972 (18 mandat och 9,2 % av rösterna), men splittrades följande år till följd av en intern konflikt, som uppenbarligen delvis var framkallad av utomstående krafter, varvid 12 av partiets riksdagsmän utträdde och bildade ett eget parti (Enhetspartiet för Finlands folk). Följande riksdagsval (1975) gav F. endast två platser i riksdagen och en röstandel på 3,6 %, men vid valet 1979 blev det åter starkare (röstandel 4,6 %) och representerat i riksdagen med sju mandat.
Fyra år senare, 1983, vann partiet som siktat in sig på att angripa korruptionsfenomen i samhället åter en storseger och drog in i riksdagen med 17 företrädare (röstandel 9,7 %). Detta innebar samtidigt att två ministrar från F., av vilka den ene var grundarens son och efterträdare som partiledare, Pekka Vennamo, tog plats i regeringen, där de satt fram till 1991.
Detta gjorde F. mera alldagligt, det blev ett parti bland andra partier. I följande val (1987) inleddes därför en ny nedgång (9 mandat, röstandel 6,3 %), och under förra delen av 1990-t. gick F. mot utplåning: tidningsbolaget Pientalonpoika Oy gick i konkurs 1995, och drog partiet med sig. F:s arvtagare Sannfinländarna har sedan dess varit representerat i riksdagen. Efter valet 2003 avlägsnades F. ur partiregistret.
F:s karaktär av ett populistiskt protestparti kan betraktas som en av orsakerna till upp- och nedgången i väljarpopularitet; andra kan sökas t.ex. i grundarens personlighet. F. konkurrerade om väljare främst med centerpartiet, men erövrade röster även av vänsterpartierna. (Asialinjalla, 1970; O. Maalampi, Kun alkoi asialinja, 1971; V. Helander, Vennamolaisuus populistisena joukkoliikkeenä, 1971; R. Enävaara, Unohdetun kansan puolesta: SMP 20 vuotta 1959-1979, 1979; L. Linna, Vennamon panttivangit, 1998)
Inför riksdagsvalet 1970 gjorde F. en propagandaoffensiv med sitt populistiska budskap, vilket gav utdelning i 10,5 % av rösterna och 18 mandat. Efter denna jordskredsseger konsoliderade partiet sin ställning i riksdagsvalet 1972 (18 mandat och 9,2 % av rösterna), men splittrades följande år till följd av en intern konflikt, som uppenbarligen delvis var framkallad av utomstående krafter, varvid 12 av partiets riksdagsmän utträdde och bildade ett eget parti (Enhetspartiet för Finlands folk). Följande riksdagsval (1975) gav F. endast två platser i riksdagen och en röstandel på 3,6 %, men vid valet 1979 blev det åter starkare (röstandel 4,6 %) och representerat i riksdagen med sju mandat.
Fyra år senare, 1983, vann partiet som siktat in sig på att angripa korruptionsfenomen i samhället åter en storseger och drog in i riksdagen med 17 företrädare (röstandel 9,7 %). Detta innebar samtidigt att två ministrar från F., av vilka den ene var grundarens son och efterträdare som partiledare, Pekka Vennamo, tog plats i regeringen, där de satt fram till 1991.
Detta gjorde F. mera alldagligt, det blev ett parti bland andra partier. I följande val (1987) inleddes därför en ny nedgång (9 mandat, röstandel 6,3 %), och under förra delen av 1990-t. gick F. mot utplåning: tidningsbolaget Pientalonpoika Oy gick i konkurs 1995, och drog partiet med sig. F:s arvtagare Sannfinländarna har sedan dess varit representerat i riksdagen. Efter valet 2003 avlägsnades F. ur partiregistret.
F:s karaktär av ett populistiskt protestparti kan betraktas som en av orsakerna till upp- och nedgången i väljarpopularitet; andra kan sökas t.ex. i grundarens personlighet. F. konkurrerade om väljare främst med centerpartiet, men erövrade röster även av vänsterpartierna. (Asialinjalla, 1970; O. Maalampi, Kun alkoi asialinja, 1971; V. Helander, Vennamolaisuus populistisena joukkoliikkeenä, 1971; R. Enävaara, Unohdetun kansan puolesta: SMP 20 vuotta 1959-1979, 1979; L. Linna, Vennamon panttivangit, 1998)
Finlands landsbygdsparti. Den nordkarelske småbrukaren Eino Poutiainen, som var partisekreterare 1961-70, personifierade med sin moped på ett perfekt sätt "det glömda folket". Han ses här i full aktion sommaren 1979. Foto: Lehtikuva Oy, A-V. Peltonen.