Vennamo (t. 1931 Fennander), Veikko Emil (f. 11/6 1913 Jaakkima, Viborgs län, d. 12/6 1997 Hfrs), politiker och ämbetsman, jur.lic. 1955, far till Pekka Vennamo. Han var 1944-59 chef för lantbruksministeriets kolonisationsavdelning och hade i den egenskapen hand om jordanskaffningen för den från Karelen förflyttade befolkningen. V. skötte detta uppdrag, som samtidigt var en viktig politisk språngbräda, med skicklighet och hade stor andel i att denna flyktingfråga kunde lösas snabbt och väl. Han var 1960-80 tullråd vid Tullstyrelsen.
V. blev 1939 sekreterare hos agrarförbundets ordförande Viljami Kalliokoski, invaldes i riksdagen 1945 efter en reklamkampanj i amerikansk stil och var andre finansminister 1954-56. Efter att ha förlorat maktkampen om ordförandeposten lämnade han agrarförbundet 1958 och bildade följande år ett eget parti, Finlands småbondeparti, som 1966 döptes om till Finlands landsbygdsparti. V. var partiets ende företrädare i riksdagen 1959-62 och 1966-70; vid riksdagsvalet 1962 invaldes han inte efter misslyckandet med det s.k. Honkaförbundet, där V. var en central gestalt i strävandena att störta Urho Kekkonen från presidentposten.
V. vann en jordskredsseger i riksdagsvalet 1970, då landsbygdspartiet erövrade 18 mandat; det lyckades behålla sina positioner i valet 1972, men splittrades kort därefter, sedan missnöjet med V:s diktatoriska styre lett till att 12 riksdagsmän lämnade partiet (Enhetspartiet för Finlands folk). Han utnyttjade skickligt tv som medium och framförde ett lättfattligt politiskt budskap, som slog an på "det glömda folket", småbrukarbefolkningen i landets underutvecklade regioner. Partiet kunde dock på senare år notera ett betydande väljarstöd även i tätorterna, där det uppenbarligen förmådde appellera bl.a. till inflyttare från landsorten.
Efter några mindre framgångsrika år ledde V. sitt parti till nya segrar i slutet av 1970-t.; den uppåtgående trenden fortsatte även sedan sonen övertagit partiordförandeposten 1979. V. var landsbygdspartiets presidentkandidat 1968, 1978 och 1982. Sedan huvudmotståndaren Urho Kekkonen försvunnit från scenen ägnade han sig bl.a. åt att i demagogiska ordalag kritisera korruptionen och finlandssvenskarnas innehav av höga poster i samhället. Han lämnade riksdagen 1987. Utgav bl.a. memoarverken Kulissien takaa (1987) och Kekkos-diktatuurin vankina (1989). (E. Kivioja, Unohdetun kansan siivellä, 1970; O. Maalampi, Kun alkoi asialinja, 1971; Vennamolaisuus populistisena joukkoliikkeenä, red. V. Helander, 1971; R. Enävaara/K. Räisänen, Unohdetun kansan puolesta: SMP 30 vuotta 1959-1989, 1989; L. Linna, Vennamon panttivangit, 1998)
V. blev 1939 sekreterare hos agrarförbundets ordförande Viljami Kalliokoski, invaldes i riksdagen 1945 efter en reklamkampanj i amerikansk stil och var andre finansminister 1954-56. Efter att ha förlorat maktkampen om ordförandeposten lämnade han agrarförbundet 1958 och bildade följande år ett eget parti, Finlands småbondeparti, som 1966 döptes om till Finlands landsbygdsparti. V. var partiets ende företrädare i riksdagen 1959-62 och 1966-70; vid riksdagsvalet 1962 invaldes han inte efter misslyckandet med det s.k. Honkaförbundet, där V. var en central gestalt i strävandena att störta Urho Kekkonen från presidentposten.
V. vann en jordskredsseger i riksdagsvalet 1970, då landsbygdspartiet erövrade 18 mandat; det lyckades behålla sina positioner i valet 1972, men splittrades kort därefter, sedan missnöjet med V:s diktatoriska styre lett till att 12 riksdagsmän lämnade partiet (Enhetspartiet för Finlands folk). Han utnyttjade skickligt tv som medium och framförde ett lättfattligt politiskt budskap, som slog an på "det glömda folket", småbrukarbefolkningen i landets underutvecklade regioner. Partiet kunde dock på senare år notera ett betydande väljarstöd även i tätorterna, där det uppenbarligen förmådde appellera bl.a. till inflyttare från landsorten.
Efter några mindre framgångsrika år ledde V. sitt parti till nya segrar i slutet av 1970-t.; den uppåtgående trenden fortsatte även sedan sonen övertagit partiordförandeposten 1979. V. var landsbygdspartiets presidentkandidat 1968, 1978 och 1982. Sedan huvudmotståndaren Urho Kekkonen försvunnit från scenen ägnade han sig bl.a. åt att i demagogiska ordalag kritisera korruptionen och finlandssvenskarnas innehav av höga poster i samhället. Han lämnade riksdagen 1987. Utgav bl.a. memoarverken Kulissien takaa (1987) och Kekkos-diktatuurin vankina (1989). (E. Kivioja, Unohdetun kansan siivellä, 1970; O. Maalampi, Kun alkoi asialinja, 1971; Vennamolaisuus populistisena joukkoliikkeenä, red. V. Helander, 1971; R. Enävaara/K. Räisänen, Unohdetun kansan puolesta: SMP 30 vuotta 1959-1989, 1989; L. Linna, Vennamon panttivangit, 1998)
Vennamo, Veikko. Hade perioden 1945-55 måhända större inflytande än någon annan statlig ämbetsman och utnyttjade detta till att bygga upp en politisk karriär. Foto: Lehtikuva Oy, J. Avikainen.