Finlands vapenbrödraförbund

Finlands vapenbrödraförbund (Suomen aseveljien liitto), filantropisk organisation, gr. i augusti 1940 i Helsingfors på initiativ av ett antal yngre socialdemokrater och samlingspartister, som snabbt vann understöd för sin idé inom den högsta militära ledningen. Den politiska profil den redan existerande veteranorganisationen Frihetskrigets frontmannaförbund hade var inte acceptabel för de män som grundade Finlands vapenbrödraförbund. Organisationen utförde ett värdefullt arbete genom att understödja och bistå vapenbröder i trångmål, stupades anhöriga, krigsinvalider och den förflyttade befolkningen. Mot slutet av 1944 hade förbundet 710 medlemsföreningar med totalt ca 240 000 medlemmar och hade då på frivillig väg skaffat över 4 600 frontmän jord och ordnat yrkesutbildning för ca 2 000 krigsänkor.

Finlands vapenbrödraförbund hade vid sin tillkomst även ett tämligen klart uttalat politiskt syfte, nämligen att motarbeta kommunismen, varför organisationen upplöstes i januari 1945 i enlighet med vapenstilleståndsavtalet av hösten 1944. Förbundets ordförande var general Paavo Talvela; bland övriga funktionärer märks L. Arvi, P. Poijärvi, Väinö Leskinen och Penna Tervo, av vilka de två sistnämnda efter kriget blev framträdande socialdemokratiska politiker (vapenbrödrasocialisterna).

Ett slags inre ring inom Finlands vapenbrödraförbund utgjorde den hemliga, socialdemokratiskt dominerade progaganda- och underrättelseorganisationen Suomen aseveljien työjärjestö (SAT, senare omdöpt till VIA, av Vapaus, Isänmaa, Aseveljeys). SAT-VIA var ett tredje underrättelseorgan vid sidan av statspolisen och Högkvarterets övervakningsavdelning. (A. Tienari, Tekojen aseveljeyttä, 1966; K. Kulha, Aseveljien aika, 1980)