Finnmarken, fi. Ruija, gammalt namn på den nordligaste delen av Skandinaviska halvön och områdena ö. därom; motsvarar ungefär nuv. Finnmark fylke i Norge. F. har redan tidigt bebotts av samer, och antagligen från slutet av 1200-t. började norrmän kolonisera området. Det hade på denna tid en icke ringa betydelse p.g.a. pälshandeln, beskattningen av samerna och småningom även Ishavsfisket. Redan under medeltiden började svenskar och ryssar göra intrång på den norske kungens rättigheter i F.; de s.k. birkarlarna hade ända till mitten av 1500-t. ett slags monopol på utkrävandet av skatt för svenska kronans räkning av de i F. nomadiserande samerna.
Den svenska Finnmarkspolitiken var aggressiv i synnerhet under 1500-t. och i början av 1600-t. I freden i Teusina 1595 avsade sig Ryssland alla anspråk på delar av F., särskilt kustområdena, och i Knäred 1613 avstod även Sverige från de sistnämnda. Inlandsdistrikten betraktades länge som gemensam egendom för Danmark-Norge och Sverige samt dels Ryssland. Svenska rikets gränser mot F. fastslogs genom gränstraktaten av 1751, medan Rysslands gräns mot F. utstakades 1826.
Finnar hade inflyttat till F. alltsedan 1500-t., men den stora invandringen började först under förra hälften av 1700-t. Hungeråren i slutet av 1600-t. och stora ofreden var de huvudsakliga orsakerna härtill. Den starka befolkningstillväxten i Finland under 1700- och 1800-t. bidrog till en ytterligare utvandring, som accelererades under nödåren, särskilt på 1860-t. De sistnämnda sände en ny kraftig ström av finnar till F., vars seder, religiösa liv och materiella kultur i hög grad påverkats av de finska invandrarna. Deras viktigaste näring var jordbruk, medan norrmännen bedrev fiske och samerna renskötsel. En del finnar kom till F. för att arbeta i Kåfjordens kopparverk (gr. 1826), där 1840 hälften av de tusen gruvarbetarna var finnar. Kring sekelskiftet 1900 fanns i Troms och Finnmarks fylken ca 7 000 finnar. År 1900 var drygt 44 % av befolkningen i Vadsö finsk. Antalet finskättlingar i F. uppskattades i mitten av 1970-t. till ca 10 000; av dessa behärskade dock endast ca 1 500 (mest äldre personer) finska språket. Fiskindustrin och stora byggnadsprojekt i F. har även under de senaste decennierna dragit till sig arbetsfolk från n. Finland. Ett monument över de finska invandrarna, utformat av E. Seppänen, avtäcktes 1977 i Vadsö. Finskättlingar i Nordnorge kallas kväner. (A.V. Ervasti, Suomalaiset Jäämeren rannalla, 1884; V. Voionmaa, Suomi Jäämerellä, 1918; J. Qvigstad, Den kvænske invandring till Nord-Norge, 1921; O.A. Johnsen, F:s politiske historie, 1923; I. Turja, Ruijanranta ja Ruijanmerta, 1928; S. Paulaharju, Ruijan suomalaisia, 1928, sv. övers. F:s folk, 1973; H.K. Eriksen, Vandrere i grenseland, 1973; E. Niemi, Oppbrudd og tillpassing. Den finske flyttingen till Vadso 1845-85, 1977; K.E. Eriksen/E. Niemi, Den finske fare, 1981; M. Anttonen, Suomalaissiirtolaisten akkulturoiminen Pohjois-Norjassa, 1984; L. Saressalo, Kveenit, 1996, Kveenien maa, 2002)
Den svenska Finnmarkspolitiken var aggressiv i synnerhet under 1500-t. och i början av 1600-t. I freden i Teusina 1595 avsade sig Ryssland alla anspråk på delar av F., särskilt kustområdena, och i Knäred 1613 avstod även Sverige från de sistnämnda. Inlandsdistrikten betraktades länge som gemensam egendom för Danmark-Norge och Sverige samt dels Ryssland. Svenska rikets gränser mot F. fastslogs genom gränstraktaten av 1751, medan Rysslands gräns mot F. utstakades 1826.
Finnar hade inflyttat till F. alltsedan 1500-t., men den stora invandringen började först under förra hälften av 1700-t. Hungeråren i slutet av 1600-t. och stora ofreden var de huvudsakliga orsakerna härtill. Den starka befolkningstillväxten i Finland under 1700- och 1800-t. bidrog till en ytterligare utvandring, som accelererades under nödåren, särskilt på 1860-t. De sistnämnda sände en ny kraftig ström av finnar till F., vars seder, religiösa liv och materiella kultur i hög grad påverkats av de finska invandrarna. Deras viktigaste näring var jordbruk, medan norrmännen bedrev fiske och samerna renskötsel. En del finnar kom till F. för att arbeta i Kåfjordens kopparverk (gr. 1826), där 1840 hälften av de tusen gruvarbetarna var finnar. Kring sekelskiftet 1900 fanns i Troms och Finnmarks fylken ca 7 000 finnar. År 1900 var drygt 44 % av befolkningen i Vadsö finsk. Antalet finskättlingar i F. uppskattades i mitten av 1970-t. till ca 10 000; av dessa behärskade dock endast ca 1 500 (mest äldre personer) finska språket. Fiskindustrin och stora byggnadsprojekt i F. har även under de senaste decennierna dragit till sig arbetsfolk från n. Finland. Ett monument över de finska invandrarna, utformat av E. Seppänen, avtäcktes 1977 i Vadsö. Finskättlingar i Nordnorge kallas kväner. (A.V. Ervasti, Suomalaiset Jäämeren rannalla, 1884; V. Voionmaa, Suomi Jäämerellä, 1918; J. Qvigstad, Den kvænske invandring till Nord-Norge, 1921; O.A. Johnsen, F:s politiske historie, 1923; I. Turja, Ruijanranta ja Ruijanmerta, 1928; S. Paulaharju, Ruijan suomalaisia, 1928, sv. övers. F:s folk, 1973; H.K. Eriksen, Vandrere i grenseland, 1973; E. Niemi, Oppbrudd og tillpassing. Den finske flyttingen till Vadso 1845-85, 1977; K.E. Eriksen/E. Niemi, Den finske fare, 1981; M. Anttonen, Suomalaissiirtolaisten akkulturoiminen Pohjois-Norjassa, 1984; L. Saressalo, Kveenit, 1996, Kveenien maa, 2002)