kväner, fi. kveenit, ett folk, sannolikt av finskt ursprung, som nämns i medeltida västnordiska källor. I en av skrifterna lokaliseras Kvänland till Bottniska vikens innersta del. Tidigast omtalas kvänernas land dock i kung Alfred den Stores av England översättning av Orosius världshistoria från mitten av 890-t. Det finns olika etymologiska förklaringar på namnets betydelse.
K. är även benämning på de finnar som under århundradenas lopp inflyttade till Nordnorge (Finnmarken). Den första flyttningen började på 1700-t., då finsktalande nybyggare bosatte sig i v. delarna av Nordnorge. Den andra egentliga migrationsvågen varade mellan 1830-1860-t., då finska nybyggare anlände särskilt till den östligaste kusten av Finnmark. En orsak till flyttningen var bl.a. oroliga krigsår och hungersnöd under de tidigare seklerna. I slutet av 1800-t. uppskattades antalet kväner vara ca 10 000 personer, men antalet varierar p.g.a. olika registreringskriterier.
I samband med nationsbyggandet fr.o.m den andra hälften av 1800-t. började man förnorska landets nordliga minoriteter: kväner och samer. Medel var bl.a. språk-, skol- och jordinnehavspolitiken. Särskilt under 1900-talets första decennier utövades en mycket stark förnorskningspolitik som en del av statens säkerhetspolitik. Den innefattade bl.a. utestängning av det lokala finska språket från skolorna fr.o.m. 1936. Den kvänska befolkningen betraktades under tiden mellan de båda världskrigen som en säkerhetsrisk. I Finland visade man bl.a. i studentkretsar ett starkt intresse för Norges k., som uppfattades vara förtryckta.
Den systematiska förnorskningspolitiken avslutades efter andra världskriget. Under efterkrigstiden betraktade man den kvänska befolkningen som assimilerad i det norska samhället, men i de gamla "finskebygdene" var trots allt en del av de gamla finska traditionerna och kulturella yttringarna fortfarande livaktiga.
I samband med den globala, etniska revitaliseringen på 1960- o. 70-t. började man intressera sig för den kulturella och språkliga säregenheten i finskättade/kvänska miljöer. Finskundervisningen kom också tillbaka till en del skolor på 1970- o. 80-t. Kvänernas sociala, kulturella och ekonomiska intressen bevakas av organisationen Norske kveners forbund (Ruijan kveeniliitto), Tromsö, gr. 1987. Sedan 1990-t. har man ivrigt diskuterat kvänernas kulturella och etnopolitiska ställning i Norge; debatten präglas av kontroversiella och motstridiga argument om språk, kultur, historia, rötter och ursprung. 1999 fick k. status som nationell minoritet genom beslut av det norska stortinget. (K. Vilkuna, Kainuu-Kvänland, ett finsk-norsk-svenskt problem, 1969; K.E. Eriksen/E. Niemi, Den finske fare. Sikkerhetsproblemer og minoritetspolitikk i nord 1870-1940, 1981; Suomalaiset Jäämeren rannoilla, red. M-L. Kalhama, 1982; K. Julku, Kvenland-Kainuunmaa, 1986; L. Saressalo, Kveenit - Tutkimus erään pohjoisnorjalaisen vähemmistön identiteetistä, 1996; M. Anttonen, Etnopolitiikkaa Ruijassa: suomalaislähtöisen väestön identiteettien politisoituminen 1990-luvulla, 1999; T. Ryymin, "De nordligste finner": fremstillingen av kvenene i den finske litterære offentligheten 1800-1939, 2004) (Marjut Anttonen)
K. är även benämning på de finnar som under århundradenas lopp inflyttade till Nordnorge (Finnmarken). Den första flyttningen började på 1700-t., då finsktalande nybyggare bosatte sig i v. delarna av Nordnorge. Den andra egentliga migrationsvågen varade mellan 1830-1860-t., då finska nybyggare anlände särskilt till den östligaste kusten av Finnmark. En orsak till flyttningen var bl.a. oroliga krigsår och hungersnöd under de tidigare seklerna. I slutet av 1800-t. uppskattades antalet kväner vara ca 10 000 personer, men antalet varierar p.g.a. olika registreringskriterier.
I samband med nationsbyggandet fr.o.m den andra hälften av 1800-t. började man förnorska landets nordliga minoriteter: kväner och samer. Medel var bl.a. språk-, skol- och jordinnehavspolitiken. Särskilt under 1900-talets första decennier utövades en mycket stark förnorskningspolitik som en del av statens säkerhetspolitik. Den innefattade bl.a. utestängning av det lokala finska språket från skolorna fr.o.m. 1936. Den kvänska befolkningen betraktades under tiden mellan de båda världskrigen som en säkerhetsrisk. I Finland visade man bl.a. i studentkretsar ett starkt intresse för Norges k., som uppfattades vara förtryckta.
Den systematiska förnorskningspolitiken avslutades efter andra världskriget. Under efterkrigstiden betraktade man den kvänska befolkningen som assimilerad i det norska samhället, men i de gamla "finskebygdene" var trots allt en del av de gamla finska traditionerna och kulturella yttringarna fortfarande livaktiga.
I samband med den globala, etniska revitaliseringen på 1960- o. 70-t. började man intressera sig för den kulturella och språkliga säregenheten i finskättade/kvänska miljöer. Finskundervisningen kom också tillbaka till en del skolor på 1970- o. 80-t. Kvänernas sociala, kulturella och ekonomiska intressen bevakas av organisationen Norske kveners forbund (Ruijan kveeniliitto), Tromsö, gr. 1987. Sedan 1990-t. har man ivrigt diskuterat kvänernas kulturella och etnopolitiska ställning i Norge; debatten präglas av kontroversiella och motstridiga argument om språk, kultur, historia, rötter och ursprung. 1999 fick k. status som nationell minoritet genom beslut av det norska stortinget. (K. Vilkuna, Kainuu-Kvänland, ett finsk-norsk-svenskt problem, 1969; K.E. Eriksen/E. Niemi, Den finske fare. Sikkerhetsproblemer og minoritetspolitikk i nord 1870-1940, 1981; Suomalaiset Jäämeren rannoilla, red. M-L. Kalhama, 1982; K. Julku, Kvenland-Kainuunmaa, 1986; L. Saressalo, Kveenit - Tutkimus erään pohjoisnorjalaisen vähemmistön identiteetistä, 1996; M. Anttonen, Etnopolitiikkaa Ruijassa: suomalaislähtöisen väestön identiteettien politisoituminen 1990-luvulla, 1999; T. Ryymin, "De nordligste finner": fremstillingen av kvenene i den finske litterære offentligheten 1800-1939, 2004) (Marjut Anttonen)