fiske. Finlands långa havskust med sina vidsträckta skärgårdar och inlandets många insjöar ger möjlighet till ett omfattande och mångsidigt f. Yrkes- och binäringsfisket har genom tiderna haft stor betydelse som näringsfång och leverantör av livsmedel. Antalet yrkesfiskare har dock minskat. År 2002 beräknades antalet yrkesfiskare i Finland till ca 3 500, av dem ca 2 600 vid kusten. På många håll har yrkesmässigt bedrivet f. gått starkt tillbaka som viktig landsbygdsnäring. Detta gäller också traditionellt f. till husbehov.
Orsakerna till detta ligger dels i de omställningar som skett i samhället under senare delen av 1900-t., med bl.a. en ökad urbanisering, dels också i samtidiga förändringar i miljön med övergödning av vattnen, förorening av fiskens lekområden och utbyggnad av vattendragen. Bidragande orsaker framför allt för kustfiskets del har varit konkurrens från fritidsfisket, problem med avsättning av fångsten, skärpta fiskeregler och begränsningar av fisket, samt ökade sälskador på fångst och redskap.
Den yrkesmässigt fiskade fiskfångsten för kust- och havsfisket uppgick år 2002 till 98 423 ton fisk. Andelen strömming uppgick till 75 580 ton. Inom insjöområdet fiskades yrkesmässigt 5 359 ton fisk, huvudsakligen siklöja. Värdet på fiskfångsten i förstahandsavsättningen uppgick till 23,9 milj. för yrkesfisket vid kusten och 6,9 milj. inom insjöområdet.
Då Finland blev medlem av EU ersattes Finlands nationella fiskeripolitik och dess olika stödformer med EU:s fiskeri- och strukturpolitik. Begränsningar av fisket berör fyra ekonomiskt viktiga fiskarter: sill/strömming, vassbuk, torsk och lax. Strukturpolitiken medger stöd för olika slag av investeringar i fiske, fiskförädling och fiskindustri.
Urbaniseringen av samhället har medfört att fritidsfisket blivit en allt viktigare form för utnyttjande av fiskevattnens produktion. Det uppges att inemot 1,9 miljoner medborgare bedriver fiske i någon form. Traditionella fritidsfiskesätt är mete och pilkfiske, fiske med katsa, och i viss mån fiske med nät. Nya fiskesätt har vunnit terräng, däribland s.k. trollingfiske efter bl.a. gös och öring, där olika typer av drag släpas efter båten. Flugfiske är en specialitet för sportfiske efter laxfiskar bl.a. i rinnande vatten. Fiske med sportfiskeredskap har också blivit en turistnäring. Man beräknar att fritidsfisket 2002 gav en sammanlagd fångst på 11 604 ton vid kusten och 29 348 ton inom insjöområdet. Fritidsfiskets fångstvärde beräknas till omkring 50 milj. .
Östersjön och dess vikar kännetecknas av att vattnet är bräckt med en salthalt som varierar från nära noll i de innersta vikarna till 10 promille och mer i de s. delarna av Östersjön. Detta gör att de fiskarter som förekommer vid Finlands kuster dels är marina arter som strömming, vassbuk och flundra, dels insjöfiskar som abborre, gädda, braxen, mört, lake och id.
Abborren och gäddan går ända ut till ytterskärgården, medan övriga s.k. fjällfiskarter hör till mellan- och innerskärgården. De s.k. fladorna, grunda vikar med smala utlopp i innersta skärgården och utmed kusten, utgör viktiga lekområden för de flesta av skärgårdens fiskarter, och är därmed betydelsefulla delar av skärgårdens ekosystem.
Ekonomiskt viktiga fiskarter är de s.k. vandringsfiskarna lax och öring, vilka fortplantar sig i rinnande vatten, där ynglen kläcks. Ynglen vandrar som s.k. smolt nedströms till havet för att som könsmogna söka sig tillbaka till lekområdena för att leka. Också sik och harr räknas till vandringsfiskarna. Siken har stor ekonomisk betydelse, framförallt utmed Bottniska vikens kust.
Strömming fiskas i kust- och skärgårdsfisket traditionellt med strömmingsryssjor under strömmingens lektid på våren, samt med skötar, d.v.s. nät, och i viss mån med trål, på skärgårdsfjärdarna under andra tider på året. På många håll har man tidigare bedrivit ett ofta betydande fiske med vinternot. Till havs och i ytterskärgården fiskas strömming med trål, som numera är den viktigaste strömmingsfiskemetoden. Stora mängder strömming har funnit avsättning som foder vid uppfödning av pälsdjur. Då denna näring är konjunkturbunden varierar efterfrågan på foderströmming. Strömming utnyttjas som råvara vid livsmedelsframställning, numera ofta i form av djupfrysta filéer, samt som halvkonserv i inläggningar på burk med olika typer av kryddor. En önskan framförallt från yrkesfiskarhåll är ökad satsning på marknadsföring av inhemsk fisk.
Antalet ryssjor vid kusten minskade under 1990-t., då antalet aktiva yrkesfiskare gått ned. Också antalet trålfiskebåtar minskade, eftersom tillgången på strömming bl.a. i Finska viken tidvis var sämre än tidigare. Sedan Finland blev delaktigt av EU:s strukturpolitik har fiskebåtar kunnat tas ur bruk genom utnyttjande av ett s.k. skrotningsbidrag.
Fiske efter s.k. fjällfiskarter, i huvudsak abborre, braxen, gädda, lake och mört, bedrivs med nät, numera uteslutande gjorda av konstfiber. Därtill kommer olika slags krokfiskeredskap, katsor och ryssjor i fråga.
Siklöjan är den viktigaste fiskarten för yrkesmässigt fiske i insjöarna och i Bottenviken. Fisket sker huvudsakligen med not och trål vid öppet vatten, med not vid vinterfiske på is.
Lax och öring fiskas till havs med nät, d.v.s. drivgarn, och med långrev, närmare kusten med ryssjor, s.k. laxfällor. Liknande ryssjor används också för sikfiske i havet. Den traditionella fångsten av lax i älvarna och utanför älvmynningarna har i stort sett slagits ut p.g.a. kraftverksbyggen i forsarna samt föroreningar från bosättning och industri. Samma orsaker hotar jämväl bl.a. bestånden av insjööring i sjöarna. På senare tid har en viss återhämtning av laxleken skett bl.a. i Torne älv tack vare aktiv utplantering av laxsmolt, och begränsningar av fisket.
Man beräknar att produktionen av fisk i Finlands fiskevatten inte utnyttjas i full utsträckning, även om vattnen lokalt kan vara för hårt utnyttjade antingen genom för starkt fisketryck eller ensidig inriktning på vissa fiskarter. Fiskevårdens uppgift är att skapa förutsättningar för ett ekologiskt hållbart fiske. Det anses att ett väl ordnat och mångsidigt fiske är den bästa fiskevården.
Fiskefartyg bl.a. från Lovisa, Hangö och Rimito bedrev fiske efter sill i Nordatlanten från 1920-t. framåt. Detta fiske, som skedde huvudsakligen i vattnen kring Island, upphörde kring mitten av 1970-t. p.g.a. utvidgade fiskegränser och kvoteringar av fisket för att skydda sillbestånden. Se även övriga uppslagsord på fiske-, olika fiskarter samt bl.a. fritidsfiske och sportfiske. (K.R. Melander, Sillin eli suurhailin kalastuksesta maassamme 1500-luvulta alkaen, 1931; T. Järvi, Suomen merikalastus ja jokipyynti, 1937; Skärgårdsboken, 1948; I. Hustich, Finlands skärgård, 1964; O. Koskiranta, Ruotsinkielisen Pohjanmaan kalastus, 1971; Skärgård i omvandling, red. H. Österholm, 1975; J. Pennanen, Muikkuapajilla, 1979; Tapiola 1-4, 1979-81; H. Heikkinen, Hopeaparvien perässä Islannin vesillä, 1981; O.Tuomi-Nikula, Keskipohjalaisen kalastajan vuosi, 1982; "Kontakt och konflikt i skärgården", 1989; M. Myllylä/R. Kostiainen/G. Lundquist, Centralförbundet för fiskerihushållning: fiskerirådgivning i 100 år, 1991; G. Bergman, 30 år i nordiska fiskeriets kontaktnät, 1994; E. Eklund, Kustfiskare och kustfiske i Finland under den industriella epoken, 1994; P-O. Högnäs/J. Örjans, Med folk och fisk över Ålands hav, 1997; A. Lappalainen, Kalastuskulttuuri muuttuvassa yhteiskunnassa, 1998; N. Storå, Fiskets Åland och fiskarkulturen, 2003) (Henrik Backman)
Tabell över fisket i Finland 2005-2008
Orsakerna till detta ligger dels i de omställningar som skett i samhället under senare delen av 1900-t., med bl.a. en ökad urbanisering, dels också i samtidiga förändringar i miljön med övergödning av vattnen, förorening av fiskens lekområden och utbyggnad av vattendragen. Bidragande orsaker framför allt för kustfiskets del har varit konkurrens från fritidsfisket, problem med avsättning av fångsten, skärpta fiskeregler och begränsningar av fisket, samt ökade sälskador på fångst och redskap.
Den yrkesmässigt fiskade fiskfångsten för kust- och havsfisket uppgick år 2002 till 98 423 ton fisk. Andelen strömming uppgick till 75 580 ton. Inom insjöområdet fiskades yrkesmässigt 5 359 ton fisk, huvudsakligen siklöja. Värdet på fiskfångsten i förstahandsavsättningen uppgick till 23,9 milj. för yrkesfisket vid kusten och 6,9 milj. inom insjöområdet.
Då Finland blev medlem av EU ersattes Finlands nationella fiskeripolitik och dess olika stödformer med EU:s fiskeri- och strukturpolitik. Begränsningar av fisket berör fyra ekonomiskt viktiga fiskarter: sill/strömming, vassbuk, torsk och lax. Strukturpolitiken medger stöd för olika slag av investeringar i fiske, fiskförädling och fiskindustri.
Urbaniseringen av samhället har medfört att fritidsfisket blivit en allt viktigare form för utnyttjande av fiskevattnens produktion. Det uppges att inemot 1,9 miljoner medborgare bedriver fiske i någon form. Traditionella fritidsfiskesätt är mete och pilkfiske, fiske med katsa, och i viss mån fiske med nät. Nya fiskesätt har vunnit terräng, däribland s.k. trollingfiske efter bl.a. gös och öring, där olika typer av drag släpas efter båten. Flugfiske är en specialitet för sportfiske efter laxfiskar bl.a. i rinnande vatten. Fiske med sportfiskeredskap har också blivit en turistnäring. Man beräknar att fritidsfisket 2002 gav en sammanlagd fångst på 11 604 ton vid kusten och 29 348 ton inom insjöområdet. Fritidsfiskets fångstvärde beräknas till omkring 50 milj. .
Östersjön och dess vikar kännetecknas av att vattnet är bräckt med en salthalt som varierar från nära noll i de innersta vikarna till 10 promille och mer i de s. delarna av Östersjön. Detta gör att de fiskarter som förekommer vid Finlands kuster dels är marina arter som strömming, vassbuk och flundra, dels insjöfiskar som abborre, gädda, braxen, mört, lake och id.
Abborren och gäddan går ända ut till ytterskärgården, medan övriga s.k. fjällfiskarter hör till mellan- och innerskärgården. De s.k. fladorna, grunda vikar med smala utlopp i innersta skärgården och utmed kusten, utgör viktiga lekområden för de flesta av skärgårdens fiskarter, och är därmed betydelsefulla delar av skärgårdens ekosystem.
Ekonomiskt viktiga fiskarter är de s.k. vandringsfiskarna lax och öring, vilka fortplantar sig i rinnande vatten, där ynglen kläcks. Ynglen vandrar som s.k. smolt nedströms till havet för att som könsmogna söka sig tillbaka till lekområdena för att leka. Också sik och harr räknas till vandringsfiskarna. Siken har stor ekonomisk betydelse, framförallt utmed Bottniska vikens kust.
Strömming fiskas i kust- och skärgårdsfisket traditionellt med strömmingsryssjor under strömmingens lektid på våren, samt med skötar, d.v.s. nät, och i viss mån med trål, på skärgårdsfjärdarna under andra tider på året. På många håll har man tidigare bedrivit ett ofta betydande fiske med vinternot. Till havs och i ytterskärgården fiskas strömming med trål, som numera är den viktigaste strömmingsfiskemetoden. Stora mängder strömming har funnit avsättning som foder vid uppfödning av pälsdjur. Då denna näring är konjunkturbunden varierar efterfrågan på foderströmming. Strömming utnyttjas som råvara vid livsmedelsframställning, numera ofta i form av djupfrysta filéer, samt som halvkonserv i inläggningar på burk med olika typer av kryddor. En önskan framförallt från yrkesfiskarhåll är ökad satsning på marknadsföring av inhemsk fisk.
Antalet ryssjor vid kusten minskade under 1990-t., då antalet aktiva yrkesfiskare gått ned. Också antalet trålfiskebåtar minskade, eftersom tillgången på strömming bl.a. i Finska viken tidvis var sämre än tidigare. Sedan Finland blev delaktigt av EU:s strukturpolitik har fiskebåtar kunnat tas ur bruk genom utnyttjande av ett s.k. skrotningsbidrag.
Fiske efter s.k. fjällfiskarter, i huvudsak abborre, braxen, gädda, lake och mört, bedrivs med nät, numera uteslutande gjorda av konstfiber. Därtill kommer olika slags krokfiskeredskap, katsor och ryssjor i fråga.
Siklöjan är den viktigaste fiskarten för yrkesmässigt fiske i insjöarna och i Bottenviken. Fisket sker huvudsakligen med not och trål vid öppet vatten, med not vid vinterfiske på is.
Lax och öring fiskas till havs med nät, d.v.s. drivgarn, och med långrev, närmare kusten med ryssjor, s.k. laxfällor. Liknande ryssjor används också för sikfiske i havet. Den traditionella fångsten av lax i älvarna och utanför älvmynningarna har i stort sett slagits ut p.g.a. kraftverksbyggen i forsarna samt föroreningar från bosättning och industri. Samma orsaker hotar jämväl bl.a. bestånden av insjööring i sjöarna. På senare tid har en viss återhämtning av laxleken skett bl.a. i Torne älv tack vare aktiv utplantering av laxsmolt, och begränsningar av fisket.
Man beräknar att produktionen av fisk i Finlands fiskevatten inte utnyttjas i full utsträckning, även om vattnen lokalt kan vara för hårt utnyttjade antingen genom för starkt fisketryck eller ensidig inriktning på vissa fiskarter. Fiskevårdens uppgift är att skapa förutsättningar för ett ekologiskt hållbart fiske. Det anses att ett väl ordnat och mångsidigt fiske är den bästa fiskevården.
Fiskefartyg bl.a. från Lovisa, Hangö och Rimito bedrev fiske efter sill i Nordatlanten från 1920-t. framåt. Detta fiske, som skedde huvudsakligen i vattnen kring Island, upphörde kring mitten av 1970-t. p.g.a. utvidgade fiskegränser och kvoteringar av fisket för att skydda sillbestånden. Se även övriga uppslagsord på fiske-, olika fiskarter samt bl.a. fritidsfiske och sportfiske. (K.R. Melander, Sillin eli suurhailin kalastuksesta maassamme 1500-luvulta alkaen, 1931; T. Järvi, Suomen merikalastus ja jokipyynti, 1937; Skärgårdsboken, 1948; I. Hustich, Finlands skärgård, 1964; O. Koskiranta, Ruotsinkielisen Pohjanmaan kalastus, 1971; Skärgård i omvandling, red. H. Österholm, 1975; J. Pennanen, Muikkuapajilla, 1979; Tapiola 1-4, 1979-81; H. Heikkinen, Hopeaparvien perässä Islannin vesillä, 1981; O.Tuomi-Nikula, Keskipohjalaisen kalastajan vuosi, 1982; "Kontakt och konflikt i skärgården", 1989; M. Myllylä/R. Kostiainen/G. Lundquist, Centralförbundet för fiskerihushållning: fiskerirådgivning i 100 år, 1991; G. Bergman, 30 år i nordiska fiskeriets kontaktnät, 1994; E. Eklund, Kustfiskare och kustfiske i Finland under den industriella epoken, 1994; P-O. Högnäs/J. Örjans, Med folk och fisk över Ålands hav, 1997; A. Lappalainen, Kalastuskulttuuri muuttuvassa yhteiskunnassa, 1998; N. Storå, Fiskets Åland och fiskarkulturen, 2003) (Henrik Backman)
Tabell över fisket i Finland 2005-2008
fiske. Fångst av siklöja (mujka) i Viitasaari år 1913. Foto: Museiverket.
Strömmingsmarknaden i Södra hamnen i Hfrs i slutet av 1940-t. Foto: Schildts bildarkiv.
Trålfiske i Finska viken. Huvuddelen av strömmingen fiskas numera med trål till havs och i den yttre skärgården.