föreningsväsen. Finland har ibland kallats föreningarnas förlovade land. Antalet registrerade föreningar (föreningsfrihet) är 2009 ca 130 000; årligen bildas flera tusen nya föreningar, men endast några hundra stryks ur registret. Flertalet fullvuxna personer i landet är medlemmar av åtminstone en förening.
Föreningslivet är till stor del uppdelat på språklig grund, så att enspråkigt finska och enspråkigt svenska föreningar med likartat ändamål verkar jämsides, men oberoende av varandra. På de flesta områden har dock, särskilt efter andra världskriget, vänskapliga och fruktbara kontakter knutits mellan de organisationer som har samma uppgift. I en del fall har man slutit sig samman i tvåspråkiga föreningar.
Föreningarnas verksamhet finansieras i första hand genom medlemsavgifter eller genom donationer från enskilda personer eller företag eller samfund. Flera föreningar bedöms dock vara till så stor allmän nytta att staten och kommunerna ger dem betydande understöd. Av inkomsterna från tippningen och penninglotteriet går t.ex. en stor del till idrotts- och ungdomsarbetet samt till stöd för vetenskapen och konsten i form av understöd till föreningar verksamma på dessa områden. Föreningar inom folkhälsoarbetet understöds med penningautomatmedel.
Historia (H.S.) F. är en central del av det moderna medborgarsamhället. I det gamla ståndssamhället, som reglerades av privilegier, var tanken på en frivillig organisering orimlig. Människor ur olika stånd och yrken kunde inte fritt samlas, diskutera och bilda föreningar. Allmänna projekt och föreningar, som samlade medlemmar från olika stånd och korporationer, dök upp först fr.o.m. mitten av 1700-t. i form av hemliga sällskap (t.ex. Valhallaorden), lärda samfund (Aurorasällskapet) och hushållningssällskap (Finska hushållningssällskapet). Det var i första hand inom dessa elitföreningar som ståndsgränserna började brytas ned. Under första hälften av 1800-t. breddades f. med fruntimmersföreningar, sparbanker, umgängesklubbar, läseklubbar och sångföreningar. Den frivilliga organiseringen på socialt bred front blev möjlig fr.o.m. 1860-t., i det första skedet framför allt inom frivilliga brandkårsrörelsens ramar. Kring sekelskiftet 1900 hade ett diversifierat och vittomspännande massorganisationsväsende konsoliderats i form av nykterhetsrörelsen, den moderna väckelsen, ungdomsföreningar, arbetar- och fackföreningar, idrottsrörelsen, andelslag, kvinnoorganisationer och lantmannasällskap. Med undantag för arbetarpartiet var partierna länge relativt små organisationer.
Till organisationsväsendets finländska särdrag hör ett system med starka centralorganisationer, som sluter inom sig hela fältet av gräsrotsföreningar inom respektive gren av f. Detta betyder att sekterism och splittring är relativt ovanliga företeelser i det finländska medborgarsamhället på två undantag när. Splittringen i en socialistisk del och en icke-socialistisk del av organisationsväsendet har länge varit ett karakteristiskt drag, liksom också uppdelningen enligt språk. Ett annat särdrag för det finländska organisationsväsendet är frivilligföreningarnas nära koppling till stat och kommun. Man kan tala om ett korporativistiskt samförstånd, där arbetsfördelningen mellan stat, kommun, kyrka och frivilligföreningar sker i en anda av konsensus. Målsättningen, som är mer eller mindre outtalad, är att dessa aktörer gemensamt bildar det "allmänna" som ansvarar för skötseln av välfärdsstatens olika funktioner. (H. Stenius, Frivilligt, jämlikt, samfällt: F:s utveckling i Finland fram till 1900-talets början, 1987; M. Siisiäinen, Suomalainen protesti ja yhdistykset, 1990)
Föreningslivet är till stor del uppdelat på språklig grund, så att enspråkigt finska och enspråkigt svenska föreningar med likartat ändamål verkar jämsides, men oberoende av varandra. På de flesta områden har dock, särskilt efter andra världskriget, vänskapliga och fruktbara kontakter knutits mellan de organisationer som har samma uppgift. I en del fall har man slutit sig samman i tvåspråkiga föreningar.
Föreningarnas verksamhet finansieras i första hand genom medlemsavgifter eller genom donationer från enskilda personer eller företag eller samfund. Flera föreningar bedöms dock vara till så stor allmän nytta att staten och kommunerna ger dem betydande understöd. Av inkomsterna från tippningen och penninglotteriet går t.ex. en stor del till idrotts- och ungdomsarbetet samt till stöd för vetenskapen och konsten i form av understöd till föreningar verksamma på dessa områden. Föreningar inom folkhälsoarbetet understöds med penningautomatmedel.
Historia (H.S.) F. är en central del av det moderna medborgarsamhället. I det gamla ståndssamhället, som reglerades av privilegier, var tanken på en frivillig organisering orimlig. Människor ur olika stånd och yrken kunde inte fritt samlas, diskutera och bilda föreningar. Allmänna projekt och föreningar, som samlade medlemmar från olika stånd och korporationer, dök upp först fr.o.m. mitten av 1700-t. i form av hemliga sällskap (t.ex. Valhallaorden), lärda samfund (Aurorasällskapet) och hushållningssällskap (Finska hushållningssällskapet). Det var i första hand inom dessa elitföreningar som ståndsgränserna började brytas ned. Under första hälften av 1800-t. breddades f. med fruntimmersföreningar, sparbanker, umgängesklubbar, läseklubbar och sångföreningar. Den frivilliga organiseringen på socialt bred front blev möjlig fr.o.m. 1860-t., i det första skedet framför allt inom frivilliga brandkårsrörelsens ramar. Kring sekelskiftet 1900 hade ett diversifierat och vittomspännande massorganisationsväsende konsoliderats i form av nykterhetsrörelsen, den moderna väckelsen, ungdomsföreningar, arbetar- och fackföreningar, idrottsrörelsen, andelslag, kvinnoorganisationer och lantmannasällskap. Med undantag för arbetarpartiet var partierna länge relativt små organisationer.
Till organisationsväsendets finländska särdrag hör ett system med starka centralorganisationer, som sluter inom sig hela fältet av gräsrotsföreningar inom respektive gren av f. Detta betyder att sekterism och splittring är relativt ovanliga företeelser i det finländska medborgarsamhället på två undantag när. Splittringen i en socialistisk del och en icke-socialistisk del av organisationsväsendet har länge varit ett karakteristiskt drag, liksom också uppdelningen enligt språk. Ett annat särdrag för det finländska organisationsväsendet är frivilligföreningarnas nära koppling till stat och kommun. Man kan tala om ett korporativistiskt samförstånd, där arbetsfördelningen mellan stat, kommun, kyrka och frivilligföreningar sker i en anda av konsensus. Målsättningen, som är mer eller mindre outtalad, är att dessa aktörer gemensamt bildar det "allmänna" som ansvarar för skötseln av välfärdsstatens olika funktioner. (H. Stenius, Frivilligt, jämlikt, samfällt: F:s utveckling i Finland fram till 1900-talets början, 1987; M. Siisiäinen, Suomalainen protesti ja yhdistykset, 1990)