förflyttad befolkning, benämning på den befolkning som under eller efter krigen 1939-44 förflyttades från de områden som avträddes eller utarrenderades till Sovjetunionen. F. ingick i den stora kategori av s.k. displaced persons som andra världskriget framkallade i Europa och som av politiska orsaker inte kunde erhålla status av flyktingar.
Från Karelen med Viborg förflyttades omkring 406 000 personer, från Petsamo, Salla och Kuusamo ca 10 800 och från Porkalaområdet ca 7 200 (från Hangö ca 11 000 pers. efter vinterkriget); totalt ca 422 000 personer eller 11 % av landets befolkning. Därtill förflyttades det nordligaste länets befolkning till trakter s. om Ule älv eller till Sverige under det s.k. Lapplandskriget, som utkämpades mot tyskarna 1944-45. Av de karelska flyktingarna var 70 % i tillfälle att återvända till sina hem under fortsättningskriget, som inleddes med Karelens tillfälliga återerövring.
En särskild grupp utgjordes av de svenskspråkiga karelarna i Kronoborg, som flyttat dit på 1800-t., framför allt till Sorjos by. Som mest var deras antal närmare 250. Förfinskning och utflyttning decimerade antalet svensktalande, och vid evakueringen 1944 var de endast drygt 50, varav de flesta fick ny jord på Stor-Sarvlax gård i Pernå.
Då det gällde att skaffa f. nya hem och utkomstmöjligheter ansåg man det rättvist att bördan fördelades på alla förmögnare medborgare. För den skull utskrevs en dryg överlåtelseskatt och stiftades 1940 den s.k. snabbkolonisationslagen, vars genomförande dock avbröts av fortsättningskriget. Vid krigets slut återkom problemet med den förflyttade lantbrukarbefolkningen, och 1945 stiftades jordanskaffningslagen, som hade karaktären av en jordreform då den gav inte bara de förflyttade rätt till jord, utan även frontmän, krigsänkor, krigsvärnlösa och andra jordbehövande. De flesta åtgärderna gällde naturligt nog den förflyttade lantbrukarbefolkningen, men även den övriga f. gavs vissa företrädesrättigheter, t.ex. vid anskaffningen av bostäder. Förflyttningen av lantbrukarbefolkningen kan betraktas som slutförd 1950; dock hade ungefär 16 % av dem som varit berättigade till jord avstått från denna rätt. Inte heller alla av Porkalaområdets invånare återvände sedan detta 1956 återförenats med Finland.
Folkräkningen 1950 gav vid handen, att en tredjedel av flyktingarna hade slagit sig ned i städer och köpingar. 35 % var bosatta i Nylands och Åbo och Björneborgs län, medan Kymmene, S:t Michels och Tavastehus län hade upptagit 40 %. Det största inslaget utgjorde f. i Kymmene län. Undersökningar har visat, att f. tämligen väl anpassade sig till sina nya förhållanden, ehuru vissa svårigheter uppenbarade sig för dem som varit tvungna att byta yrke, bl.a. för den förflyttade fiskarbefolkningen, av vilka endast en del kunde erbjudas nya fiskevatten (fiskelägenheter). Den andliga anpassningen var uppenbarligen en rätt långsamt avancerande process. Som de karelska flyktingarnas centralorganisation fungerar Karjalan liitto; dessutom verkar sockenföreningar o.a. sammanslutningar bildade av f. inom rikets nya gränser.
Ett allmänt omdöme är, att Finland löste detta flyktingproblem väl. Det stora bokverket Siirtokarjalaisten tie (4 bd + adressregister, 1970-71) innehåller uppgifter om ca 140 000 personer som tillhörde den förflyttade befolkningen. 2004 uppskattades antalet i livet varande personer ur f. vara inemot 140 000. Inklusive avkomlingar uppgick folkgruppen detta år till omkring en halv miljon människor. (P. Korven-Kontio, Kannaksen kansan evakkotaival, 1941; H. Waris m.fl., Siirtoväen sopeutuminen, 1952; A. Gadolin, The carelian refugee problem, 1952; S. Simonen, Paluu Karjalaan: palautetun alueen historia 1941-44, 1965; K. Kulha, Karjalaiset Kanta-Suomeen, 1969; S. Hietanen, Siirtoväen pika- asutuslaki 1940: Asutuspoliittinen tausta ja sisältö sekä toimeenpano, 1982; M. Jokinen, Karjalaisen siirtoväen korvauskysymys, 1982; K. Heikkinen, Karjalaisuus ja etninen itsetajunta: Salmin siirtokarjalaisia koskeva tutkimus, 1989; J. Virolainen, Siirtokarjalaiset 1941-44: kotiinpalu, jälleenrakennus, uusi lähtö, 1989; S. Kaunismaa, Karjalaisen siirtoväen virallinen huolto Vaasan läänissä vuosina 1939-1949, 1990; E. Rautio, Pohjoiset pakolaiset: Lapin väestön evakuointi Ruotsiin Lapin sodan aikana 1944-1946, 1993; P. Sallinen-Gimpl, Siirtokarjalainen identiteetti ja kulttuurien kohtaaminen, 1994; S. Laakso, Elämää edestakaisin: Karjalaisten evakkotaival 1939-1944, 1994; Sota ja evakuointi Pohjois-Kalotilla 1944-1945 = Krig og evakuering på Nordkalotten 1944-1945, 1996; T. Martikainen, Talvisodan evakot ja siviilisotavangit, 2000; Liekkejä pakoon: Saamelaiset evakossa 1944-1945, 2000; E. Björklund, Bataljon Sederholm - evakueringen av Karelen i mars 1940, 2010)
Från Karelen med Viborg förflyttades omkring 406 000 personer, från Petsamo, Salla och Kuusamo ca 10 800 och från Porkalaområdet ca 7 200 (från Hangö ca 11 000 pers. efter vinterkriget); totalt ca 422 000 personer eller 11 % av landets befolkning. Därtill förflyttades det nordligaste länets befolkning till trakter s. om Ule älv eller till Sverige under det s.k. Lapplandskriget, som utkämpades mot tyskarna 1944-45. Av de karelska flyktingarna var 70 % i tillfälle att återvända till sina hem under fortsättningskriget, som inleddes med Karelens tillfälliga återerövring.
En särskild grupp utgjordes av de svenskspråkiga karelarna i Kronoborg, som flyttat dit på 1800-t., framför allt till Sorjos by. Som mest var deras antal närmare 250. Förfinskning och utflyttning decimerade antalet svensktalande, och vid evakueringen 1944 var de endast drygt 50, varav de flesta fick ny jord på Stor-Sarvlax gård i Pernå.
Då det gällde att skaffa f. nya hem och utkomstmöjligheter ansåg man det rättvist att bördan fördelades på alla förmögnare medborgare. För den skull utskrevs en dryg överlåtelseskatt och stiftades 1940 den s.k. snabbkolonisationslagen, vars genomförande dock avbröts av fortsättningskriget. Vid krigets slut återkom problemet med den förflyttade lantbrukarbefolkningen, och 1945 stiftades jordanskaffningslagen, som hade karaktären av en jordreform då den gav inte bara de förflyttade rätt till jord, utan även frontmän, krigsänkor, krigsvärnlösa och andra jordbehövande. De flesta åtgärderna gällde naturligt nog den förflyttade lantbrukarbefolkningen, men även den övriga f. gavs vissa företrädesrättigheter, t.ex. vid anskaffningen av bostäder. Förflyttningen av lantbrukarbefolkningen kan betraktas som slutförd 1950; dock hade ungefär 16 % av dem som varit berättigade till jord avstått från denna rätt. Inte heller alla av Porkalaområdets invånare återvände sedan detta 1956 återförenats med Finland.
Folkräkningen 1950 gav vid handen, att en tredjedel av flyktingarna hade slagit sig ned i städer och köpingar. 35 % var bosatta i Nylands och Åbo och Björneborgs län, medan Kymmene, S:t Michels och Tavastehus län hade upptagit 40 %. Det största inslaget utgjorde f. i Kymmene län. Undersökningar har visat, att f. tämligen väl anpassade sig till sina nya förhållanden, ehuru vissa svårigheter uppenbarade sig för dem som varit tvungna att byta yrke, bl.a. för den förflyttade fiskarbefolkningen, av vilka endast en del kunde erbjudas nya fiskevatten (fiskelägenheter). Den andliga anpassningen var uppenbarligen en rätt långsamt avancerande process. Som de karelska flyktingarnas centralorganisation fungerar Karjalan liitto; dessutom verkar sockenföreningar o.a. sammanslutningar bildade av f. inom rikets nya gränser.
Ett allmänt omdöme är, att Finland löste detta flyktingproblem väl. Det stora bokverket Siirtokarjalaisten tie (4 bd + adressregister, 1970-71) innehåller uppgifter om ca 140 000 personer som tillhörde den förflyttade befolkningen. 2004 uppskattades antalet i livet varande personer ur f. vara inemot 140 000. Inklusive avkomlingar uppgick folkgruppen detta år till omkring en halv miljon människor. (P. Korven-Kontio, Kannaksen kansan evakkotaival, 1941; H. Waris m.fl., Siirtoväen sopeutuminen, 1952; A. Gadolin, The carelian refugee problem, 1952; S. Simonen, Paluu Karjalaan: palautetun alueen historia 1941-44, 1965; K. Kulha, Karjalaiset Kanta-Suomeen, 1969; S. Hietanen, Siirtoväen pika- asutuslaki 1940: Asutuspoliittinen tausta ja sisältö sekä toimeenpano, 1982; M. Jokinen, Karjalaisen siirtoväen korvauskysymys, 1982; K. Heikkinen, Karjalaisuus ja etninen itsetajunta: Salmin siirtokarjalaisia koskeva tutkimus, 1989; J. Virolainen, Siirtokarjalaiset 1941-44: kotiinpalu, jälleenrakennus, uusi lähtö, 1989; S. Kaunismaa, Karjalaisen siirtoväen virallinen huolto Vaasan läänissä vuosina 1939-1949, 1990; E. Rautio, Pohjoiset pakolaiset: Lapin väestön evakuointi Ruotsiin Lapin sodan aikana 1944-1946, 1993; P. Sallinen-Gimpl, Siirtokarjalainen identiteetti ja kulttuurien kohtaaminen, 1994; S. Laakso, Elämää edestakaisin: Karjalaisten evakkotaival 1939-1944, 1994; Sota ja evakuointi Pohjois-Kalotilla 1944-1945 = Krig og evakuering på Nordkalotten 1944-1945, 1996; T. Martikainen, Talvisodan evakot ja siviilisotavangit, 2000; Liekkejä pakoon: Saamelaiset evakossa 1944-1945, 2000; E. Björklund, Bataljon Sederholm - evakueringen av Karelen i mars 1940, 2010)
förflyttad befolkning. Civilbefolkningen måste försommaren 1944 lämna Karelen för andra gången, medtagande bohag och boskap. Ögonblicket var bittert. Foto: Lehtikuva Oy.