flyktingar har under historien uppträtt åtskilliga gånger i Finland. På 1600-t. var den ortodoxa befolkningen i Karelen tvungen att fly över till Ryssland, medan talrika f. från Finland sökte sig över till Sverige under stora och lilla ofreden på 1700-t.
Sedan sovjetstaten upprättats i Ryssland 1917 mottog Finland f. från Ingermanland, Fjärrkarelen och Ryssland; deras antal uppgick 1922 till ca 33 500, varav ungefär hälften var s.k. ryska emigranter. Samma år inrättades ett statligt inrikesministeriet underlydande organ för flyktinghjälpen, som bl.a. hade att sköta om f:s inkvartering och utbildning, distribuera mat och kläder, organisera hälso- och själavård, bistå vid anskaffningen av arbetsplatser etc. För de östkarelska f:s välbefinnande arbetade vidare bl.a. Akateeminen Karjala-Seura.
Antalet f. minskade efter 1922, då många av dem fortsatte vidare för att förena sig med emigranter i Paris, Bryssel, Berlin och Prag.
Under åren 1938-41 anlände en mindre grupp f. undan nazisterna från Mellaneuropa, främst sudettyskar och judar; de togs om hand av den socialdemokratiska partibyrån och av Helsingfors judiska församling (judar). De f. som under fortsättningskriget kom från Estland, Ingermanland och Östkarelen (sammanlagt ca 75 000) blev i regel tvungna att återvända eller emigrera vidare västerut. Den största gruppen av dessa frändefolksflyktingar utgjorde de ca 63 000 ingermanländare som överfördes från Estland på finländska fartyg och placerades ut på orter främst i s.v. Finland, där de gav ett viktigt tillskott till arbetskraften särskilt i städerna. Ca 6 000 ingermanländare beräknas ha stannat i Finland (Ingermanland). Estniska f. korsade Finska viken i stort antal mot slutet av fortsättningskriget (bl.a. flyttades hela den estlandssvenska befolkningen på ca 8 000 personer till Sverige, delvis över Finland); de uppgick vid årsskiftet 1943-44 till ca 4 000, och senare tilltog flyktingströmmen ytterligare, så att deras antal fördubblades. Dessa f. togs om hand på Jollas gård på Degerö invid Hfrs. De vapenföra männen insattes i ett eget frivilligförband (estniska frivilliga). De östkarelska f. var ca 2 500. Denna omfattande flyktingtrafik förblev p.g.a. krigscensuren mer eller mindre okänd för den stora allmänheten. Sammanlagt ca 55 000 sovjetmedborgare returnerades kring årsskiftet 1944-45. De flesta av de f. som blev kvar i Finland erhöll sedermera finländskt medborgarskap.
Efter fortsättningskriget blev vidare flyktingbefolkningen från det avträdda Karelen (denna uppgick 1945 till drygt 421 000 pers.) ett problem (förflyttad befolkning). Åren 1944-45 förekom en mindre utvandring till Sverige av politiska skäl, man fruktade att landet skulle ockuperas av Sovjetunionen. I slutet av 1944 uppskattades det att ca 5 000 finländare uppehöll sig i det v. grannlandet, och under de följande åren steg deras antal något.
En speciell kategori av f. var de sovjetiska överlöpare som överskred östgränsen för att försöka ta sig vidare västerut; dessa var förmodligen inemot etthundra, av vilka uppskattningsvis hälften infångades och returnerades. Eftersom Finland inte ansåg sig kunna ta emot sovjetiska f., drabbade restriktiviteten f. även från andra länder.
Finland undertecknade FN:s flyktingkonvention år 1951, men under efterkrigstiden fram till 1970-t. togs praktiskt taget inga f. emot. Situationen förändrades 1973, då regeringen beslöt ta emot 100 f. från Chile. Deras antal ökade med familjeåterföreningar till 180 fram till 1977. Finlands Röda kors fick ansvaret för mottagandet och första omsorgen av chilenarna, medan staten stod för kostnaderna. Många återvände senare till Chile eller flyttade till andra länder, så att antalet latinamerikanska f. tio år senare var 120, barn som fötts i Finland inräknade.
1979 öppnades gränserna för ett hundratal vietnamesiska f., som alla placerades i Hfrs. Efter detta anlände allt fler f. från Vietnam, och fram till slutet av 1980-t. utgjorde dessa den största enskilda flyktinggruppen - år 1991 drygt 1 800 personer. Också 20 iranier beviljades asyl år 1988.
Den allt förvärrade flyktingsituationen i världen ledde till att Finland år 1985 införde en årlig flyktingkvot på 100, som successivt höjdes till den nuvarande nivån på 750 (2004).
I början av 1990-t. ökade antalet f. drastiskt, då 1 441 somalier på flykt från inbördeskriget i hemlandet sökte asyl. Finland var inte förberett på en sådan mängd asylsökande, mottagningen hade dimensionerats utgående från antalet kvotflyktingar. Vid samma tid började också f. från andra länder anlända, bl.a. från Mellanöstern och Afrika, och det årliga antalet asylsökande var 2 000-3 600 fram till 1993. Därefter sjönk antalet asylsökande som en följd av skärpt lagstiftning och övervakning föranledd av kriget i Jugoslavien till mindre än hälften.
Under 1990-t. kom de flesta asylsökande från Somalia, totalt ca 4 500 f. som placerades ut runtom i landet. 1999-2000 mer än fördubblades antalet asylsökande till över 3 000 per år. De flesta kom från Östeuropa, främst romer från Slovakien och Polen. Som en följd av detta gjordes år 2000 en lagändring om påskyndat förfarande i samband med uppenbart ogrundade ansökningar. Sökande från s.k. trygga ursprungsländer kunde enligt denna behandlas i påskyndat förfarande. Följden var en drastisk minskning av antalet asylsökande från Östeuropa.
Sammanlagt har Finland under den innevarande tioårsperioden tagit emot drygt 17 000 f. Åren 2000-03 ökade de emottagna f:s antal med ca 6 000, de flesta från Mellanöstern och f.d. Jugoslavien. Kvotflyktingarna har då de kommer till landet en flyktingstatus beviljad av FN:s flyktingorganisation UNHCR, som de finska myndigheterna inte behöver fastställa. Förutom kvotflyktingarna tar Finland också emot f. i behov av skydd, av vägande humanitära skäl och som familjesammanföring. En asylsökandes flyktingstatus konstateras i det beslut som fattas på basis av en särskild ansökan. Om ansökan godkänns kan man ge antingen asyl eller uppehållstillstånd.
F. placerades till en början i förläggningar, men redan på 1980-t. ställde man som mål att integrera dem i samhället genom s.k. normalt boende i kommunerna. En lag om främjande av invandrares integration samt mottagande av asylsökande stiftades 1999 och reviderades 2002 med bestämmelser om tillfälligt skydd.
I Finland sköts invandrar- och flyktingärendena av flera myndigheter. Arbetsministeriet ansvarar för deras integration och sysselsättning i samhället, mottagningen av asylsökande och f., arbetstillstånd samt förebyggande av etnisk diskriminering och rasism. Utlänningsverket som underlyder inrikesministeriet handlägger och avgör invandrings- och flyktingärenden samt ärenden rörande finskt medborgarskap. De viktigaste samarbetsparterna är utrikesministeriet, undervisningsministeriet samt social- och hälsovårdsministeriet. För f. i u-länder och krisområden arbetar bl.a. Finlands flyktinghjälp. Organisationen bedriver även socialt arbete bland f. i Finland.
Finland har i jämförelse med andra västländer fört en restriktiv flyktingpolitik. Harmoniseringen av flyktingpolitiken inom EU ställer stora utmaningar på Finland, eftersom utgångsläget avviker stort från traditionella flyktingmottagande länder som t.ex. Frankrike, Storbritannien och Tyskland. (T. Nygård, Suur-Suomi vai lähiheimolaisten auttaminen, 1978, Itä- Karjalasta Suomeen 1918-22 tulleet pakolaiset, 1980; T. Niemelä, Chilen pakolaisten sopeutuminen Suomeen, 1980; T. Torvinen, Pakolaiset Suomessa Hitlerin valtakaudella, 1984; Tuntematon pakolainen, red. A-K. Kippola, 1989; Finlands flyktingpolitik, 1989; E. Aallas, Somalishokki, 1991; P. Nevalainen, Viskoi kuin Luoja kerjäläistä: Venäjän pakolaiset Suomessa 1917-1939, 1999; H. Roiko-Jokela, Oikeutta moraalin kustannuksella? Neuvostoliiton kansalaisten luovutukset Suomesta 1944-1955, 1999)
Sedan sovjetstaten upprättats i Ryssland 1917 mottog Finland f. från Ingermanland, Fjärrkarelen och Ryssland; deras antal uppgick 1922 till ca 33 500, varav ungefär hälften var s.k. ryska emigranter. Samma år inrättades ett statligt inrikesministeriet underlydande organ för flyktinghjälpen, som bl.a. hade att sköta om f:s inkvartering och utbildning, distribuera mat och kläder, organisera hälso- och själavård, bistå vid anskaffningen av arbetsplatser etc. För de östkarelska f:s välbefinnande arbetade vidare bl.a. Akateeminen Karjala-Seura.
Antalet f. minskade efter 1922, då många av dem fortsatte vidare för att förena sig med emigranter i Paris, Bryssel, Berlin och Prag.
Under åren 1938-41 anlände en mindre grupp f. undan nazisterna från Mellaneuropa, främst sudettyskar och judar; de togs om hand av den socialdemokratiska partibyrån och av Helsingfors judiska församling (judar). De f. som under fortsättningskriget kom från Estland, Ingermanland och Östkarelen (sammanlagt ca 75 000) blev i regel tvungna att återvända eller emigrera vidare västerut. Den största gruppen av dessa frändefolksflyktingar utgjorde de ca 63 000 ingermanländare som överfördes från Estland på finländska fartyg och placerades ut på orter främst i s.v. Finland, där de gav ett viktigt tillskott till arbetskraften särskilt i städerna. Ca 6 000 ingermanländare beräknas ha stannat i Finland (Ingermanland). Estniska f. korsade Finska viken i stort antal mot slutet av fortsättningskriget (bl.a. flyttades hela den estlandssvenska befolkningen på ca 8 000 personer till Sverige, delvis över Finland); de uppgick vid årsskiftet 1943-44 till ca 4 000, och senare tilltog flyktingströmmen ytterligare, så att deras antal fördubblades. Dessa f. togs om hand på Jollas gård på Degerö invid Hfrs. De vapenföra männen insattes i ett eget frivilligförband (estniska frivilliga). De östkarelska f. var ca 2 500. Denna omfattande flyktingtrafik förblev p.g.a. krigscensuren mer eller mindre okänd för den stora allmänheten. Sammanlagt ca 55 000 sovjetmedborgare returnerades kring årsskiftet 1944-45. De flesta av de f. som blev kvar i Finland erhöll sedermera finländskt medborgarskap.
Efter fortsättningskriget blev vidare flyktingbefolkningen från det avträdda Karelen (denna uppgick 1945 till drygt 421 000 pers.) ett problem (förflyttad befolkning). Åren 1944-45 förekom en mindre utvandring till Sverige av politiska skäl, man fruktade att landet skulle ockuperas av Sovjetunionen. I slutet av 1944 uppskattades det att ca 5 000 finländare uppehöll sig i det v. grannlandet, och under de följande åren steg deras antal något.
En speciell kategori av f. var de sovjetiska överlöpare som överskred östgränsen för att försöka ta sig vidare västerut; dessa var förmodligen inemot etthundra, av vilka uppskattningsvis hälften infångades och returnerades. Eftersom Finland inte ansåg sig kunna ta emot sovjetiska f., drabbade restriktiviteten f. även från andra länder.
Finland undertecknade FN:s flyktingkonvention år 1951, men under efterkrigstiden fram till 1970-t. togs praktiskt taget inga f. emot. Situationen förändrades 1973, då regeringen beslöt ta emot 100 f. från Chile. Deras antal ökade med familjeåterföreningar till 180 fram till 1977. Finlands Röda kors fick ansvaret för mottagandet och första omsorgen av chilenarna, medan staten stod för kostnaderna. Många återvände senare till Chile eller flyttade till andra länder, så att antalet latinamerikanska f. tio år senare var 120, barn som fötts i Finland inräknade.
1979 öppnades gränserna för ett hundratal vietnamesiska f., som alla placerades i Hfrs. Efter detta anlände allt fler f. från Vietnam, och fram till slutet av 1980-t. utgjorde dessa den största enskilda flyktinggruppen - år 1991 drygt 1 800 personer. Också 20 iranier beviljades asyl år 1988.
Den allt förvärrade flyktingsituationen i världen ledde till att Finland år 1985 införde en årlig flyktingkvot på 100, som successivt höjdes till den nuvarande nivån på 750 (2004).
I början av 1990-t. ökade antalet f. drastiskt, då 1 441 somalier på flykt från inbördeskriget i hemlandet sökte asyl. Finland var inte förberett på en sådan mängd asylsökande, mottagningen hade dimensionerats utgående från antalet kvotflyktingar. Vid samma tid började också f. från andra länder anlända, bl.a. från Mellanöstern och Afrika, och det årliga antalet asylsökande var 2 000-3 600 fram till 1993. Därefter sjönk antalet asylsökande som en följd av skärpt lagstiftning och övervakning föranledd av kriget i Jugoslavien till mindre än hälften.
Under 1990-t. kom de flesta asylsökande från Somalia, totalt ca 4 500 f. som placerades ut runtom i landet. 1999-2000 mer än fördubblades antalet asylsökande till över 3 000 per år. De flesta kom från Östeuropa, främst romer från Slovakien och Polen. Som en följd av detta gjordes år 2000 en lagändring om påskyndat förfarande i samband med uppenbart ogrundade ansökningar. Sökande från s.k. trygga ursprungsländer kunde enligt denna behandlas i påskyndat förfarande. Följden var en drastisk minskning av antalet asylsökande från Östeuropa.
Sammanlagt har Finland under den innevarande tioårsperioden tagit emot drygt 17 000 f. Åren 2000-03 ökade de emottagna f:s antal med ca 6 000, de flesta från Mellanöstern och f.d. Jugoslavien. Kvotflyktingarna har då de kommer till landet en flyktingstatus beviljad av FN:s flyktingorganisation UNHCR, som de finska myndigheterna inte behöver fastställa. Förutom kvotflyktingarna tar Finland också emot f. i behov av skydd, av vägande humanitära skäl och som familjesammanföring. En asylsökandes flyktingstatus konstateras i det beslut som fattas på basis av en särskild ansökan. Om ansökan godkänns kan man ge antingen asyl eller uppehållstillstånd.
F. placerades till en början i förläggningar, men redan på 1980-t. ställde man som mål att integrera dem i samhället genom s.k. normalt boende i kommunerna. En lag om främjande av invandrares integration samt mottagande av asylsökande stiftades 1999 och reviderades 2002 med bestämmelser om tillfälligt skydd.
I Finland sköts invandrar- och flyktingärendena av flera myndigheter. Arbetsministeriet ansvarar för deras integration och sysselsättning i samhället, mottagningen av asylsökande och f., arbetstillstånd samt förebyggande av etnisk diskriminering och rasism. Utlänningsverket som underlyder inrikesministeriet handlägger och avgör invandrings- och flyktingärenden samt ärenden rörande finskt medborgarskap. De viktigaste samarbetsparterna är utrikesministeriet, undervisningsministeriet samt social- och hälsovårdsministeriet. För f. i u-länder och krisområden arbetar bl.a. Finlands flyktinghjälp. Organisationen bedriver även socialt arbete bland f. i Finland.
Finland har i jämförelse med andra västländer fört en restriktiv flyktingpolitik. Harmoniseringen av flyktingpolitiken inom EU ställer stora utmaningar på Finland, eftersom utgångsläget avviker stort från traditionella flyktingmottagande länder som t.ex. Frankrike, Storbritannien och Tyskland. (T. Nygård, Suur-Suomi vai lähiheimolaisten auttaminen, 1978, Itä- Karjalasta Suomeen 1918-22 tulleet pakolaiset, 1980; T. Niemelä, Chilen pakolaisten sopeutuminen Suomeen, 1980; T. Torvinen, Pakolaiset Suomessa Hitlerin valtakaudella, 1984; Tuntematon pakolainen, red. A-K. Kippola, 1989; Finlands flyktingpolitik, 1989; E. Aallas, Somalishokki, 1991; P. Nevalainen, Viskoi kuin Luoja kerjäläistä: Venäjän pakolaiset Suomessa 1917-1939, 1999; H. Roiko-Jokela, Oikeutta moraalin kustannuksella? Neuvostoliiton kansalaisten luovutukset Suomesta 1944-1955, 1999)
flyktingar. Mindre grupper av östeuropeiska romer anlände till Finland kring sekelskiftet 2000, vilket väckte stor uppmärksamhet i de finländska medierna. Interiör från mottagningscentralen i Kotka 1999. Foto: Lehtikuva Oy, M. Kainulainen.