försäkringsväsen. Försäkringsverksamheten i Finland kan indelas i tre huvudkategorier: pensionsförsäkring, livförsäkring och skadeförsäkring. Grupperingen beror bl.a. på att ett bolag som bedriver livförsäkringsrörelse enligt lagen inte får bedriva annnan rörelse än livförsäkring och återförsäkring av livförsäkring, medan ett bolag som bedriver skadeförsäkringsrörelse inte får bedriva annan rörelse än skadeförsäkring. Pensionsförsäkringsbolagen koncentrerar sig på den lagstadgade arbetspensionsförsäkringen, medan livförsäkringsbolagen vid sidan av livförsäkringsverksamheten bedriver frivillig pensionsförsäkring. Trots att det måste finnas separata bolag för olika typer av försäkring, bedriver dessa ofta sin verksamhet i samarbetsgrupper.
Försäkringsbolagen är antingen aktiebolag eller ömsesidiga bolag, där försäkringstagarna uppträder som ägare. Pensionsförsäkringsbolagen är samtliga ömsesidiga bolag; därtill kan lagstadgad pensionsförsäkring bedrivas av pensionskassor och -stiftelser.
I likhet med banksektorn kännetecknas även f. i Finland av en stark koncentration. De tre största bolagens marknadsandel mätt i premieintäkter är ca två tredjedelar i såväl liv- som skadeförsäkring, och inom pensionsförsäkringen ännu större.
Även om försäkringsverksamheten i direkta realekonomiska termer står för endast ca 1 % av bruttonationalprodukten, är dess betydelse för nationalekonomin avsevärt större än så, t.ex. med tanke på allokeringen av kapital och sparande. Särskilt den lagstadgade pensionsförsäkringen, som idag står för drygt hälften av premieintäkterna, har ackumulerat mycket stora kapital, vilket har kommit finans- och bostadsmarknaderna till godo i form av investeringar.
Försäkringsverksamheten regleras främst genom lagen om försäkringsbolag av 1979 och lagen om försäkringsavtal av 1994. Om bl.a. arbetspensionsförsäkringsbolag (lag av 1997), försäkringsföreningar (lag 1987), försäkringskassor (lag 1992) och pensionsstiftelser (lag 1995) finns särskild lagstiftning. Antalet försäkringsbolag i Finland är drygt 60, av vilka ett 50-t. är inhemska (2004). Försäkringsföreningarna, som 2002 var 110 till antalet, är lokala, på försäkringstagarnas ömsesidiga ansvar baserade försäkringsanstalter som huvudsakligen beviljar lantbruksförsäkringar. Försäkringskassorna är försäkringsanstalter som utan att bedriva affärsmässig försäkringsverksamhet inom sin respektive verksamhetssektor beviljar ålders-, invalid-, arbetslöshets-, familje- och deltidspensioner.
Försäkringsinspektionen, som ursprungligen inrättades 1891 (nuv. lag av 1999) och underlyder social- och hälsovårdsministeriet, har till uppgift att utöva tillsyn över försäkrings- och pensionsanstalterna samt andra som är verksamma inom försäkringsbranschen. Bland branschens egna organisationer märks främst Finska försäkringsbolagens centralförbund (Suomen vakuutusyhtiöiden keskusliitto, Hfrs), gr. 1942 med uppgift att bevaka försäkringsbolagens gemensamma intressen. Förbundet framför medlemsbolagens synpunkter på bl.a. olika lagstiftningsfrågor genom remissyttranden eller på annat sätt och bedriver utbildnings- och informationsverksamhet. Organ för det frivilliga samarbetet mellan försäkringsgivare och försäkringstagare, ett område på vilket Finland var pionjär i Europa, är bl.a. Konsumenternas försäkringsbyrå (Hfrs, gr. 1971), som har till uppgift att ge kunderna råd och vägledning samt bilägga tvister som rör försäkringar. Fackorganisation för branschens arbetstagare är Försäkringsmannaförbundet FMF (Vakuutusväen liitto !VvL, Hfrs, gr. 1945), medlemsorganisation i Tjänstemannacentralorganisationen STTK, med ca 11 000 medlemmar i 28 föreningar (2004). Bland övriga sammanslutningar i försäkringsvärlden märks Lokalförsäkringsgruppens svenska förbund (LFF, Kristinestad, gr. 1941), som är centralorgan för 16 svenska och tvåspråkiga lokala försäkringsföreningar.
De ömsesidiga bolagen har sina rötter i den medeltida brandstodsverksamheten, som var förknippad med gillesväsendet och utgjorde den tidigaste formen av försäkring. Den moderna försäkringsverksamheten i Finland anses ha fått sin början 1816, då ett brandförsäkringskontor inrättades i Åbo. De nationella och politiska aspekterna spelade en unik roll i det finländska f:s utveckling under senare delen av 1800-t., då ett stort antal försäkringsbolag med nationalromantiskt klingande namn tillkom. Det första inhemska livförsäkringsbolaget, Kaleva, bildades 1874, det första allmänna brandförsäkringsaktiebolaget var Fennia (gr. 1881), det första olycksfallsförsäkringsbolaget Patria (gr. 1888). Lagstadgad olycksfallsförsäkring för arbetstagare infördes 1895. I slutet av 1800-t. låg försäkringsverksamheten till största delen i händerna på utländska bolag, men redan före första världskriget var de inhemska bolagen helt dominerande. Bilismens snabba expansion medförde att trafikförsäkringen under senare delen av 1900-t. tidvis var en av de snabbast växande försäkringssektorerna, en expansion som dock totalt överskuggades av den tillväxt som inleddes då arbetspensionen infördes på 1960-t. Finlands inträde i EU 1995 innebar avsevärda förändringar även för försäkringsbranschen, bl.a. måste det tidigare systemet med på förhand fastställda priser och villkor för obligatoriska försäkringar frångås. De senaste åren har kännetecknats av att livförsäkringen har gått framåt och att bankägda livförsäkringsbolag har etablerat sig på marknaden. (T.T. Rinne, Försäkringsverksamhet i Finland 1816-1966, 1966)
Försäkringsbolagen är antingen aktiebolag eller ömsesidiga bolag, där försäkringstagarna uppträder som ägare. Pensionsförsäkringsbolagen är samtliga ömsesidiga bolag; därtill kan lagstadgad pensionsförsäkring bedrivas av pensionskassor och -stiftelser.
I likhet med banksektorn kännetecknas även f. i Finland av en stark koncentration. De tre största bolagens marknadsandel mätt i premieintäkter är ca två tredjedelar i såväl liv- som skadeförsäkring, och inom pensionsförsäkringen ännu större.
Även om försäkringsverksamheten i direkta realekonomiska termer står för endast ca 1 % av bruttonationalprodukten, är dess betydelse för nationalekonomin avsevärt större än så, t.ex. med tanke på allokeringen av kapital och sparande. Särskilt den lagstadgade pensionsförsäkringen, som idag står för drygt hälften av premieintäkterna, har ackumulerat mycket stora kapital, vilket har kommit finans- och bostadsmarknaderna till godo i form av investeringar.
Försäkringsverksamheten regleras främst genom lagen om försäkringsbolag av 1979 och lagen om försäkringsavtal av 1994. Om bl.a. arbetspensionsförsäkringsbolag (lag av 1997), försäkringsföreningar (lag 1987), försäkringskassor (lag 1992) och pensionsstiftelser (lag 1995) finns särskild lagstiftning. Antalet försäkringsbolag i Finland är drygt 60, av vilka ett 50-t. är inhemska (2004). Försäkringsföreningarna, som 2002 var 110 till antalet, är lokala, på försäkringstagarnas ömsesidiga ansvar baserade försäkringsanstalter som huvudsakligen beviljar lantbruksförsäkringar. Försäkringskassorna är försäkringsanstalter som utan att bedriva affärsmässig försäkringsverksamhet inom sin respektive verksamhetssektor beviljar ålders-, invalid-, arbetslöshets-, familje- och deltidspensioner.
Försäkringsinspektionen, som ursprungligen inrättades 1891 (nuv. lag av 1999) och underlyder social- och hälsovårdsministeriet, har till uppgift att utöva tillsyn över försäkrings- och pensionsanstalterna samt andra som är verksamma inom försäkringsbranschen. Bland branschens egna organisationer märks främst Finska försäkringsbolagens centralförbund (Suomen vakuutusyhtiöiden keskusliitto, Hfrs), gr. 1942 med uppgift att bevaka försäkringsbolagens gemensamma intressen. Förbundet framför medlemsbolagens synpunkter på bl.a. olika lagstiftningsfrågor genom remissyttranden eller på annat sätt och bedriver utbildnings- och informationsverksamhet. Organ för det frivilliga samarbetet mellan försäkringsgivare och försäkringstagare, ett område på vilket Finland var pionjär i Europa, är bl.a. Konsumenternas försäkringsbyrå (Hfrs, gr. 1971), som har till uppgift att ge kunderna råd och vägledning samt bilägga tvister som rör försäkringar. Fackorganisation för branschens arbetstagare är Försäkringsmannaförbundet FMF (Vakuutusväen liitto !VvL, Hfrs, gr. 1945), medlemsorganisation i Tjänstemannacentralorganisationen STTK, med ca 11 000 medlemmar i 28 föreningar (2004). Bland övriga sammanslutningar i försäkringsvärlden märks Lokalförsäkringsgruppens svenska förbund (LFF, Kristinestad, gr. 1941), som är centralorgan för 16 svenska och tvåspråkiga lokala försäkringsföreningar.
De ömsesidiga bolagen har sina rötter i den medeltida brandstodsverksamheten, som var förknippad med gillesväsendet och utgjorde den tidigaste formen av försäkring. Den moderna försäkringsverksamheten i Finland anses ha fått sin början 1816, då ett brandförsäkringskontor inrättades i Åbo. De nationella och politiska aspekterna spelade en unik roll i det finländska f:s utveckling under senare delen av 1800-t., då ett stort antal försäkringsbolag med nationalromantiskt klingande namn tillkom. Det första inhemska livförsäkringsbolaget, Kaleva, bildades 1874, det första allmänna brandförsäkringsaktiebolaget var Fennia (gr. 1881), det första olycksfallsförsäkringsbolaget Patria (gr. 1888). Lagstadgad olycksfallsförsäkring för arbetstagare infördes 1895. I slutet av 1800-t. låg försäkringsverksamheten till största delen i händerna på utländska bolag, men redan före första världskriget var de inhemska bolagen helt dominerande. Bilismens snabba expansion medförde att trafikförsäkringen under senare delen av 1900-t. tidvis var en av de snabbast växande försäkringssektorerna, en expansion som dock totalt överskuggades av den tillväxt som inleddes då arbetspensionen infördes på 1960-t. Finlands inträde i EU 1995 innebar avsevärda förändringar även för försäkringsbranschen, bl.a. måste det tidigare systemet med på förhand fastställda priser och villkor för obligatoriska försäkringar frångås. De senaste åren har kännetecknats av att livförsäkringen har gått framåt och att bankägda livförsäkringsbolag har etablerat sig på marknaden. (T.T. Rinne, Försäkringsverksamhet i Finland 1816-1966, 1966)
försäkringsväsen. Premieinkomstens fördelning år 2002. Av diagrammet framgår att den lagstadgade pensionsförsäkringen är den fullständigt dominerande försäkringsformen i Finland. Diagram: Arttu Paarlahti.