församlingar. Den kyrkliga församlingens självstyre i Finland har anor från katolsk tid. Redan tidigt utövade församlingen på sockenstämman beslutanderätt i territoriellt kyrkliga ärenden. Kyrkotukten upprätthölls lokalt av kyrkorådet, som i Finland omtalas redan 1673, men som erhöll en noggrant definierad uppgift först genom 1869 års kyrkolag. F:s självstyrelse yttrade sig under 1500- och 1600-t., utom i deltagandet i kyrkotukten och den ekonomiska förvaltningen, främst i rätten att välja präst. Denna rättighet utsattes dock för begränsningar från olika håll; bl.a. innehade vissa godsägare s.k. patronatsrätt, vartill adeln och biskoparna särskilt på 1600-t. var måna om att lägga under sig tillsättningsrätten. Under enväldets tid blev det kungliga inflytandet allt större även på detta område, varvid det uppkom en rad regala pastorat. Sedan Finland skilts från Sverige ombildades dessa till imperiella pastorat, i vilka kyrkoherden skulle utnämnas av kejsaren genom generalguvernören och senaten. Sedan patronatsrätten indragits 1868 existerade endast nyssnämnda imperiella f. och konsistoriella f., där domkapitlet utfärdade fullmakt åt den som församlingsborna valt. Denna skillnad utplånades sedan Finland lösgjort sig från Ryssland.
De äldsta f. i Finland (före 1300-t. fanns ett 20-t. f.) var ytterst vidsträckta och omfattade tillsammans alla de bebodda trakter som kristnats. Allteftersom bebyggelsen bredde ut sig byggdes i de redan existerande församlingarnas periferier nya kyrkor, kapell och bönehus, kring vilka efter hand avsnördes egna f. (kapellförsamling). Antalet f. växte oavbrutet under såväl den svenska som den ryska tiden och nådde 1938 en höjdpunkt med 598 f. Efter andra världskriget uppnåddes samma antal (598) först 1967, men sedan dess har antalet f. något minskat, främst beroende på kommunsammanslagningar och det försämrade ekonomiska läget för många f. Antalet var sålunda 466 vid ingången av 2009. I samband med kommunsammanslagningarna har f. verksamma på samma kommuns område varit tvungna att bilda en kyrklig samfällighet i total eller partiell ekonomisk gemenskap, varför antalet ekonomiska församlingsenheter har minskat i mycket högre grad än antalet f. (K.G. Leinberg, Finlands territoriala f., 1906; E. Kansanaho, Suomen evankelisluterilaisen kirkon itsehallinto, 1954, G. Grönblom, Kyrkans lagstiftning, 1994, 3:e omarb. uppl. 2002)
De äldsta f. i Finland (före 1300-t. fanns ett 20-t. f.) var ytterst vidsträckta och omfattade tillsammans alla de bebodda trakter som kristnats. Allteftersom bebyggelsen bredde ut sig byggdes i de redan existerande församlingarnas periferier nya kyrkor, kapell och bönehus, kring vilka efter hand avsnördes egna f. (kapellförsamling). Antalet f. växte oavbrutet under såväl den svenska som den ryska tiden och nådde 1938 en höjdpunkt med 598 f. Efter andra världskriget uppnåddes samma antal (598) först 1967, men sedan dess har antalet f. något minskat, främst beroende på kommunsammanslagningar och det försämrade ekonomiska läget för många f. Antalet var sålunda 466 vid ingången av 2009. I samband med kommunsammanslagningarna har f. verksamma på samma kommuns område varit tvungna att bilda en kyrklig samfällighet i total eller partiell ekonomisk gemenskap, varför antalet ekonomiska församlingsenheter har minskat i mycket högre grad än antalet f. (K.G. Leinberg, Finlands territoriala f., 1906; E. Kansanaho, Suomen evankelisluterilaisen kirkon itsehallinto, 1954, G. Grönblom, Kyrkans lagstiftning, 1994, 3:e omarb. uppl. 2002)