folkkonst

folkkonst . Den finländska f. leder sitt ursprung från förhistorisk tid. Den folkliga konsten i Finland var i främsta rummet en brukskonst, d.v.s. den kom till uttryck vid framställningen av bruksföremål. Redan järnålderns metallarbeten företer vid sidan av påverkan från utlandet nationella särdrag, som nådde en hög nivå särskilt i Karelen. Senare blomstrade f. främst inom träsnideri och textilkonst. Den fick en större bredd först på 1700-t., då vidare fönsteröppningar och glas i fönsterlufterna förde in ljuset i interiörerna. I den finländska f. ingick på 1700- och 1800-t. både östliga och västliga element, men det västliga inflytandet var i regel starkare. Träornamentiken stod högre i landets v. delar än i mellersta Finland; bl.a. träkärl, seldon, spinnrocksbräden, friargåvor och bröllopspresenter försågs gärna med smakfulla sniderier. Den folkliga möbelkonsten påverkades av renässansens, rokokons och den gustavianska nyantikens former, men kan även uppvisa en del självständiga drag. Stugor och pörten dominerades ställvis långt in på 1800-t. av väggfasta bänkar och ett bord. Under detta århundrade utvecklades särskilt de västfinska folkliga möblerna; prästgårdarna tjänade här som förebilder. Högst inom det kvinnliga textilarbetet nådde ryorna, som närmast är att betrakta som en yttring av västfinsk allmogekonst. Deras användning spred sig småningom från de högre stånden till folket. I bästa fall är ryorna konstverk av rang; mönstren är i allmänhet föga märkliga, styrkan ligger i stället i färgkompositionen. Ifråga om broderier stod ö. Finland främst. I s. tillverkades här och där spetsar; berömt för sin spetsknyppling är framför allt Raumo. Som en allmän uppskattning gäller, att f. till sina former var rikare i v. Finland än i landets ö. delar. I det svenska Finland finner man en högt utvecklad f. särskilt i Österbotten och på Åland. Se även hemslöjd. (A. Linnove, Suomalaiset nyplätyt pitsit, 1963; I. Talve, Finnish folk culture, 1997) (Carl Jacob Gardberg)