friherre

friherre, adlig titel. Greve- och friherrevärdigheterna infördes i det svenska riket av Erik XIV vid hans kröning i Uppsala 1561. Friherrar blev därvid bl.a. Lars Fleming och Klas Kristersson Horn. De fick förena titeln med något av sina arvegods men erhöll inga friherreskap; sådana började utdelas först av Johan III. I Finland fick Klas Fleming 1570 Viks friherreskap, men det indrogs redan 1598 efter Sigismunds nederlag. Gustav II Adolf utdelade ett enda friherreskap, Kimito (åt Axel Oxenstierna 1614, förbättrat med Nynäs 1619), drottning Kristina inte mindre än 17: 1650 Korpo (Seved Bååt), Kajana (Per Brahe) och Pyhäjärvi (Otto von Yxkull-Gyllenband), 1651 Örneholm (Johan Adler Salvius), Kides (Axel Lillie), Libelits (Herman Fleming), Loimijoki (Arvid Wittenberg), Limingo (Mattias Soop), Vöråborg (Göran Paijkull), Tohmajärvi (Lars Kagg), Gamlakarleby (Gustav Pedersson Banér), Laihela (Karl Bonde, betydligt utökat 1652) och Uleåborg (Erik Gyllenstierna), 1652 Pyhäjoki (Klas Bielkenstierna), Ijo (Åke Axelsson Natt och Dag), Ikalaborg (Schering Rosenhane) och Karlö (Berndt Taube). Flera friherrar fick även rätt att i sin titel uppta namnet på någon tidigare erhållen donation, som sedan ofta nog ansågs som ett verkligt friherreskap. I vårt land blev sålunda 1653 H. Wachtmeister f. till Björkö, Jöns Kurck f. till Lempäälä och Kasper och Karl Henrik Wrede friherrar till Elimä. Genom 1680 års reduktion indrogs alla friherreskap till kronan. Titeln bibehölls dock, och när Finlands riddarhus bildades immatrikulerades efter hand 63 friherrliga ätter (av dessa kvarstod 2004 på manslinjen 25; jfr adel). Den sista ätt som upphöjdes i friherrligt stånd var ätten Langhoff 1912.

Flertalet friherreskap behandlas också under separata uppslagsord. Se även länsväsen. (M. Jokipii, Suomen kreivi- ja vapaaherrakunnat, 2 bd, 1956-60)