fritidsbebyggelse

fritidsbebyggelse . Byggandet av sommarvillor inleddes i Finland under 1840-t. som en direkt följd av badhusväsendets ökade popularitet. Som modell för de första inhemska sommarvillorna stod bl.a. italienska villor, schweiziska jaktstugor och engelska cottages. Kännetecknande för de nordiska villorna blev användandet av trä som byggnadsmaterial och en ytterst detaljrik snickarglädje. Villaområdena i Runsala, Åbo och Hangö utgjorde landets första enhetliga områden med dylik arkitektur. I ett brev riktat till senaten använde borgarna i Åbo 1843 ordet villa i betydelsen sommarbostad, något som fortfarande är vanligt i Svenska Österbotten. Populära villaområden uppkom även i Viborg och på Karelska näset bl.a. i Kuokkala och Terijoki, där ryssar från Petersburg uppförde sommarbostäder i stort antal sedan järnvägen mellan Hfrs och rikshuvudstaden blivit färdig 1870.

I slutet av 1800-t. ökade fritidsboendet även på andra håll, både i utkanterna av större städer och i mindre trästäder nära kusten och i skärgården, men även på mera avlägsna orter, t.ex. Vääksy i Asikkala. Kring huvudstaden började sommarvillor uppföras framför allt under 1880-t. i kusttrakterna, men också på holmar och öar i den närbelägna skärgården (först i v., sedan i ö.) samt vid sjöarna v. och n. om Hfrs. Redan vid sekelskiftet 1900 sträckte sig stadens sommarbebyggelse över största delen av mell. och v. Nylands kustland och skärgård och hade på fastlandet sina utlöpare i kolonierna av sommarvillor vid Lojo sjösystem och Tusby träsk. Villaägandet var förr i betydande utsträckning förbehållet de högre sociala skikten; så t.ex. utgjordes villaägarna i Porkala före andra världskriget till stor del av huvudstadens intellektuella societet.

Efter kriget har fritidsboendet blivit en viktig del av livskvaliteten för hela den finländska befolkningen. I dag är inemot vart femte hushåll i besittning av en semesterbostad, vilket efter en allmäneuropeisk måttstock är en utomordentligt hög siffra. På 1940-t. byggdes det ca 1 900 sommarstugor årligen, på 1960-t. 6 400, på 1970-t. 8 400 och under rekordåren 1990 och 1991 närmare 9 000 stugor per år. Under depressionen på 1990-t. sjönk produktionen av sommarstugor brant för att återhämta sig i början av 2000-t. Med den stigande levnadsstandarden har även användningen av fritidsbostäderna ökat betydligt, och folk tillbringar numera i genomsnitt 3,5 månader av året i sin sommarstuga. Många sommarstugor blir andrabostäder, ibland rentav stadigvarande bostäder. Totalantalet fritidsbostäder i hela landet var 2001 drygt 471 000. Tätast är f. i landskapet Nyland, där en tiondedel av den sammanlagda strandlinjen tagits i bruk för detta ändamål. På Åland, där förutsättningar för en ytterst tät f. annars skulle föreligga har hembygdsrätten förhindrat en alltför stark exploatering av stränderna. I Svenska Österbotten avslutas "villasäsongen" med festligheter som där kallas venetiansk afton, en sed som på 1990-t. spred sig även till s. Finland (forneldarnas natt).

I Finland har strandområdena planerats genom myndigheternas försorg sedan slutet av 1960-t., till en början genom strandplaner och i dagens läge alltmer genom strandgeneralplaner. För närvarande (2004) finns det ca 4 500 gällande stranddetaljplaner och 300 strandgeneralplaner, vilka täcker ca 15 % av strandlinjen i Finland. Övervakningen av den kommunala planeringen av strandområden utförs av de regionala miljöcentralerna i landet. Dagens fritidsbostäder är i allmänhet betydligt enklare och mindre än den tidigare villaarkitekturen, och fritidsbostädernas areal är noggrant begränsad i strand- och detaljplaner. (O. Vuori, Kesähuvilanomistus Suomessa, 1966; V. Hämäläinen, Karjalan kannaksen kesäasutus, 1974; S. Jaatinen, Elysium Wiburgense: Villabebyggelsen och villakulturen kring Viborg, 1997) (Patrick Eriksson)