Gallen-Kallela (t. 1902 Gallén), Axel ( Akseli) Waldemar (född 26/4 1865 Björneborg, död 7/3 1931 Stockholm), konstnär. G. inledde kvällsstudier vid Finska konstföreningens ritskola 1878-81, inskrevs på nytt i ritskolan hösten 1881 och studerade där till 1884. Han fick privatundervisning av S.A. Keinänen 1881-82 och av Albert Edelfelt 1883-84, gick i Adolf von Beckers privatakademi 1882-84, reste 1884 till Paris och inskrevs vid Académie Julian där han studerade till 1889. Han besökte Paris även 1890, 1892 och 1900 (då han fick två guldmedaljer och två silvermedaljer för sina arbeten på världsutställningen). G. vistades i Berlin i början av 1895 och senare samma år i London. I slutet av 1897 begav han sig till Italien och återvände hem sommaren 1898. G:s sista resor gick till Östafrika 1909-11 och USA 1923-26.
G. började sin bana med realistiska skildringar av folktyper och folkliv. Han fick tidigt kontakt med det finska folket under somrarna på faderns, Peter Wilhelm Galléns hemman i Tyrvis. Senare uppehöll sig G. gärna i de tavastländska ödemarkerna, framför allt på Ekola torp i Keuru och i Ruovesi.
Efter sina resor i Karelen 1890 och 1892 lät G. bygga ateljébyggnaden Kalela i Ruovesi (1894-95). Byggnaden planerades av honom själv och var på sin tid enastående med sin enorma ateljé och sin placering vid sjöstranden omgiven av stora klippblock. Förebilden till huset fick G. från sin resa till England 1895 och genom influenser från "Arts and Craft"-rörelsen. Med sin centralt belägna rektangulära ateljé påminner byggnaden om både det traditionella karelska bostadshuset och om medeltida engelska hallar. Byggnadens arkitektur väckte stor uppmärksamhet bland samtida arkitekter och den anses utgöra en början till de fria planlösningar som senare blev populära under den nationalromantiska perioden.
G:s tidiga landskapsskisser och figurbilder har ofta en känsligt lyrisk prägel (Gosse och kråka, 1884), som dock i det stora arbetet Gumma med katt (1885) förbyts i en frän och kraftig realism. Mot slutet av 1880-t. följde G. olika linjer, i det han fortsatte den nationellt präglade realismen, t.ex. i Första undervisningen (1887), Middagsvila (1889) och Bastu (1890), samtidigt som han målade raffinerade Parismotiv (Démasquée, 1888). Från slutet av 1880-t. härstammar även G:s berömda miljöporträtt av bl.a. H.F. Antell (1886) och G.A. Serlachius (1887).
Till G:s folklivsmotiv anknyter även hans första Kalevalamålning, triptyken Aino (första versionen målad i Paris 1889). En beställning av finska staten på samma motiv föranledde G:s resa till Karelen 1890. Han reste bl.a. i sällskap med sin maka Mary Slöör, som han gift sig med i slutet av våren 1890. Här lärde han känna den gamla karelska kulturmiljö som längre fram utgjorde en så viktig beståndsdel i hans måleri. De tidigaste av G:s Kalevalamålningar, Aino och Sampo smides (1893), är ännu helt realistiska. Intresset för Kalevala hade väckts hos G. redan under skolåren, vilket bevisas av många teckningar och skisser från den tiden.
Efter 1890 kom G. in i en period, då han sökte sin egen stil och tog intryck av olika tidsströmningar, bl.a. symbolismen, jugend och Gauguins konst. Ad astra och Problem, båda från 1894, det senare ett fantasifullt grupporträtt av hans närmaste vänner Sibelius, Kajanus och Merikanto, är de mest karakteristiska exemplen på G:s symbolism. Gauguin har givit impulser till Sibeliusporträttet En saga (1894), men han har även genom sin dragning till den primitiva konsten väckt G:s s.k. fjärrlängtan, som förde honom till Finlands ödemarker. Den egentliga vändpunkten för G:s nationalromantik var året 1892, då han vistades vid Paanajärvi i Kuusamo. Landskapets storslagenhet och folklivet i ödemarken tog sig uttryck i sådana arbeten som Vallgosse från Paanajärvi (1892), Mäntykoski (urspr. med figurer symboliserande vattenfallets musik, senare helt ändrad) och framför allt Spillkråkan (1892-93 och 1894).
Under sin vistelse i Berlin 1895 kom G. in i den s.k. Pankretsen och fick många nya impulser. Dessa ledde till hans viktigaste Kalevalamålningar och även till några av hans bästa porträttmålningar, bl.a. av Edvard Munch och skådespelaren Rudolf Rittner, båda målade 1895. Bland Kalevalamålningarna märks Sampos försvarare (1895-96) och Joukahainens hämnd, målade i temperafärger i en strängt dekorativ stil och återgivande det finska nationaleposets intensivt dramatiska anda. Lemminkäinens moder (1897) och Brodermördaren (1897) fortsätter denna starkt stiliserade riktning. Andra Kalevalamotiv från 1890-t. och sekelskiftet är Kullervo förbannande (1899), Väinämöinens avfärd (1896-1906), Kullervo drar ut i krig (i Gamla Studenthuset i Hfrs, 1901) och Båtens klagan (1905).
G:s intresse för monumentalmåleri yttrade sig vidare i de fyra kupolfreskerna i Finlands paviljong vid världsutställningen i Paris 1900. Freskerna förstördes då paviljongen revs, men rekonstruerades i något förändrad form i Nationalmuseums förhall 1928. Även den betydande serien fresker i Juseliuska mausoleet i Björneborg (1901-03) förstördes helt av fukt, men kunde rekonstrueras av konstnärens son Jorma G. med hjälp av de originalkartonger i blandteknik som finns bevarade. Under sina resor till Afrika och Amerika sökte G. förnyelse för sin konst, men återvände på 1920-t. till en av sina favoritidéer, en illustrerad Stor-Kalevala, som aldrig blev färdig.
Även som grafiker hör G. till Finlands främsta konstnärer. Hans grafik omfattar ett stort antal träsnitt, mezzotinta, etsningar och litografier. G. lärde sig den moderna träsnittstekniken i Berlin 1895, och motivet Sampos försvarare från samma år hör till hans tidigaste grafiska arbeten. G. tog intryck även av den samtida engelska grafiken.
G. var en sällsynt mångsidig konstnär, som vid sidan av målningar och grafik även utförde glasmålningar, ryor, möbler, keramik m.m. Genom sitt temperamentsfulla väsen verkade han medryckande och inspirerande på hela sin generation. (W. Hagelstam, A. Gallén: En studie, 1904; L. Wennervirta, A. G., 1914, Akseli Gallen- Kallelan muisto, 1932; O. Okkonen, A. Gallen-Kallelan Kalevala-taidetta, 1935, A. G.: elämä ja taide, 1949; K. Gallen-Kallela, Isäni A. G., 2 bd, 1964-65, ny uppl. 1992; S. Knuuttila, Gallen-Kallelan Väinämöiset, 1978; T. Martin, A. G.: elämäkerrallinen rapsodia, 1984; Taistelu Akseli Gallen-Kallelan taiteesta: Kirsti Gallen- Kallelan elämä 1932-1980, red. K. Raivio, 1988; A. G., red. J. Ilvas, 1996; Sanan ja tunteen voimalla: Akseli Gallen-Kallelan kirjeitä, red. J. Ilvas, 1996; J. Gallen-Kallela-Sirén, Minä palaan jalanjäljilleni, 2001) (Aune Lindström)
G. började sin bana med realistiska skildringar av folktyper och folkliv. Han fick tidigt kontakt med det finska folket under somrarna på faderns, Peter Wilhelm Galléns hemman i Tyrvis. Senare uppehöll sig G. gärna i de tavastländska ödemarkerna, framför allt på Ekola torp i Keuru och i Ruovesi.
Efter sina resor i Karelen 1890 och 1892 lät G. bygga ateljébyggnaden Kalela i Ruovesi (1894-95). Byggnaden planerades av honom själv och var på sin tid enastående med sin enorma ateljé och sin placering vid sjöstranden omgiven av stora klippblock. Förebilden till huset fick G. från sin resa till England 1895 och genom influenser från "Arts and Craft"-rörelsen. Med sin centralt belägna rektangulära ateljé påminner byggnaden om både det traditionella karelska bostadshuset och om medeltida engelska hallar. Byggnadens arkitektur väckte stor uppmärksamhet bland samtida arkitekter och den anses utgöra en början till de fria planlösningar som senare blev populära under den nationalromantiska perioden.
G:s tidiga landskapsskisser och figurbilder har ofta en känsligt lyrisk prägel (Gosse och kråka, 1884), som dock i det stora arbetet Gumma med katt (1885) förbyts i en frän och kraftig realism. Mot slutet av 1880-t. följde G. olika linjer, i det han fortsatte den nationellt präglade realismen, t.ex. i Första undervisningen (1887), Middagsvila (1889) och Bastu (1890), samtidigt som han målade raffinerade Parismotiv (Démasquée, 1888). Från slutet av 1880-t. härstammar även G:s berömda miljöporträtt av bl.a. H.F. Antell (1886) och G.A. Serlachius (1887).
Till G:s folklivsmotiv anknyter även hans första Kalevalamålning, triptyken Aino (första versionen målad i Paris 1889). En beställning av finska staten på samma motiv föranledde G:s resa till Karelen 1890. Han reste bl.a. i sällskap med sin maka Mary Slöör, som han gift sig med i slutet av våren 1890. Här lärde han känna den gamla karelska kulturmiljö som längre fram utgjorde en så viktig beståndsdel i hans måleri. De tidigaste av G:s Kalevalamålningar, Aino och Sampo smides (1893), är ännu helt realistiska. Intresset för Kalevala hade väckts hos G. redan under skolåren, vilket bevisas av många teckningar och skisser från den tiden.
Efter 1890 kom G. in i en period, då han sökte sin egen stil och tog intryck av olika tidsströmningar, bl.a. symbolismen, jugend och Gauguins konst. Ad astra och Problem, båda från 1894, det senare ett fantasifullt grupporträtt av hans närmaste vänner Sibelius, Kajanus och Merikanto, är de mest karakteristiska exemplen på G:s symbolism. Gauguin har givit impulser till Sibeliusporträttet En saga (1894), men han har även genom sin dragning till den primitiva konsten väckt G:s s.k. fjärrlängtan, som förde honom till Finlands ödemarker. Den egentliga vändpunkten för G:s nationalromantik var året 1892, då han vistades vid Paanajärvi i Kuusamo. Landskapets storslagenhet och folklivet i ödemarken tog sig uttryck i sådana arbeten som Vallgosse från Paanajärvi (1892), Mäntykoski (urspr. med figurer symboliserande vattenfallets musik, senare helt ändrad) och framför allt Spillkråkan (1892-93 och 1894).
Under sin vistelse i Berlin 1895 kom G. in i den s.k. Pankretsen och fick många nya impulser. Dessa ledde till hans viktigaste Kalevalamålningar och även till några av hans bästa porträttmålningar, bl.a. av Edvard Munch och skådespelaren Rudolf Rittner, båda målade 1895. Bland Kalevalamålningarna märks Sampos försvarare (1895-96) och Joukahainens hämnd, målade i temperafärger i en strängt dekorativ stil och återgivande det finska nationaleposets intensivt dramatiska anda. Lemminkäinens moder (1897) och Brodermördaren (1897) fortsätter denna starkt stiliserade riktning. Andra Kalevalamotiv från 1890-t. och sekelskiftet är Kullervo förbannande (1899), Väinämöinens avfärd (1896-1906), Kullervo drar ut i krig (i Gamla Studenthuset i Hfrs, 1901) och Båtens klagan (1905).
G:s intresse för monumentalmåleri yttrade sig vidare i de fyra kupolfreskerna i Finlands paviljong vid världsutställningen i Paris 1900. Freskerna förstördes då paviljongen revs, men rekonstruerades i något förändrad form i Nationalmuseums förhall 1928. Även den betydande serien fresker i Juseliuska mausoleet i Björneborg (1901-03) förstördes helt av fukt, men kunde rekonstrueras av konstnärens son Jorma G. med hjälp av de originalkartonger i blandteknik som finns bevarade. Under sina resor till Afrika och Amerika sökte G. förnyelse för sin konst, men återvände på 1920-t. till en av sina favoritidéer, en illustrerad Stor-Kalevala, som aldrig blev färdig.
Även som grafiker hör G. till Finlands främsta konstnärer. Hans grafik omfattar ett stort antal träsnitt, mezzotinta, etsningar och litografier. G. lärde sig den moderna träsnittstekniken i Berlin 1895, och motivet Sampos försvarare från samma år hör till hans tidigaste grafiska arbeten. G. tog intryck även av den samtida engelska grafiken.
G. var en sällsynt mångsidig konstnär, som vid sidan av målningar och grafik även utförde glasmålningar, ryor, möbler, keramik m.m. Genom sitt temperamentsfulla väsen verkade han medryckande och inspirerande på hela sin generation. (W. Hagelstam, A. Gallén: En studie, 1904; L. Wennervirta, A. G., 1914, Akseli Gallen- Kallelan muisto, 1932; O. Okkonen, A. Gallen-Kallelan Kalevala-taidetta, 1935, A. G.: elämä ja taide, 1949; K. Gallen-Kallela, Isäni A. G., 2 bd, 1964-65, ny uppl. 1992; S. Knuuttila, Gallen-Kallelan Väinämöiset, 1978; T. Martin, A. G.: elämäkerrallinen rapsodia, 1984; Taistelu Akseli Gallen-Kallelan taiteesta: Kirsti Gallen- Kallelan elämä 1932-1980, red. K. Raivio, 1988; A. G., red. J. Ilvas, 1996; Sanan ja tunteen voimalla: Akseli Gallen-Kallelan kirjeitä, red. J. Ilvas, 1996; J. Gallen-Kallela-Sirén, Minä palaan jalanjäljilleni, 2001) (Aune Lindström)
Gallen-Kallela, Akseli. Överst konstnären själv. Nedanför Gosse och kråka, olja 1884. G. var bara 19 år när han målade detta realistiska genombrottsarbete, som var mycket djärvt i fråga om komposition och målningsteknik. Därefter Björnfloka, olja 1889, ett ovanligare motiv från vistelsen i Keuru sommaren 1889. Det var först avsett att bli ett figurmotiv, men figuren ersattes av björnflokan, som konstnären alltid beundrat bl.a. för dess enkla skönhet. Foto överst: Åbo Akademis bildsamlingar. Foto av målningarna: Centralarkivet för bildkonst.
Dödens blomma, träsnitt 1895. Detta grafiska arbete var G:s första försök som träsnittskonstnär. Det var samtidigt ett led i sorgearbetet efter dottern Marjattas död. Centralarkivet för bildkonst.