generalstrejk har i Finland tre gånger (1905, 1917 och 1956) utnyttjats som politiskt och fackligt påtryckningsmedel. Efter de genomförda storstrejkerna 1905 och 1917, vilka främst hade en politisk karaktär (storstrejken), försökte FFC under tiden mellan de båda världskrigen åtskilliga gånger åstadkomma en g. Efter andra världskriget, då fackföreningsrörelsens ställning var starkare, hotade FFC under perioden 1945-56 inte mindre än sju gånger med g.
G. 1-19/3 1956 lamslog industrin och trafiken, men blev utan verkan inom jord- och skogsbruket och handeln. Ca 425 000 arbetstagare deltog i strejken, under vilken det förekom smärre oroligheter, bl.a. i samband med försäljningen av bensin. Efter strejken åtalades ca 300 personer för förseelser av olika slag. Genom en särskild lag som stiftades följande år benådades flertalet, men ett 50-t. personer kunde inte undgå dom. Omkring 7 milj. arbetsdagar gick förlorade i strejken, som avslutades genom regeringens förmedling.
G. var samtidigt en kraftmätning mellan jordbrukare och löntagare. Strejkledningen med Eero Antikainen i spetsen sökte främst kompensation för inträffade stegringar i livsmedelspriserna och råkade härigenom i öppen konflikt med lantbruksproducenternas organisation MTK, som svarade med att inleda leveransstrejk samma dag g. bröt ut. Leveranserna av livsmedel återupptogs dock redan efter tre dagar, sedan ett löfte om en treårig lantbruksprislag intagits i regeringsavtalet.
För arbetstagarsidan blev g. inte en seger på lång sikt; den uppnådda löneökningen hade snart omintetgjorts av inflationen. Som en följd av g. försvagades FFC:s ställning jämfört med AFC:s och MTK:s, vilket innebar början till den period av vanmakt som ändade i fackföreningsrörelsens splittring 1959. (K. Kauniskangas, Yleislakko 1956, 1956)
G. 1-19/3 1956 lamslog industrin och trafiken, men blev utan verkan inom jord- och skogsbruket och handeln. Ca 425 000 arbetstagare deltog i strejken, under vilken det förekom smärre oroligheter, bl.a. i samband med försäljningen av bensin. Efter strejken åtalades ca 300 personer för förseelser av olika slag. Genom en särskild lag som stiftades följande år benådades flertalet, men ett 50-t. personer kunde inte undgå dom. Omkring 7 milj. arbetsdagar gick förlorade i strejken, som avslutades genom regeringens förmedling.
G. var samtidigt en kraftmätning mellan jordbrukare och löntagare. Strejkledningen med Eero Antikainen i spetsen sökte främst kompensation för inträffade stegringar i livsmedelspriserna och råkade härigenom i öppen konflikt med lantbruksproducenternas organisation MTK, som svarade med att inleda leveransstrejk samma dag g. bröt ut. Leveranserna av livsmedel återupptogs dock redan efter tre dagar, sedan ett löfte om en treårig lantbruksprislag intagits i regeringsavtalet.
För arbetstagarsidan blev g. inte en seger på lång sikt; den uppnådda löneökningen hade snart omintetgjorts av inflationen. Som en följd av g. försvagades FFC:s ställning jämfört med AFC:s och MTK:s, vilket innebar början till den period av vanmakt som ändade i fackföreningsrörelsens splittring 1959. (K. Kauniskangas, Yleislakko 1956, 1956)
generalstrejk. Strejkmöte på Hagnäs torg i Hfrs i mars 1956. Konflikten var en följd av att statens krigstida regleringspolitik började nedmonteras, intresseorganisationerna prövade gränserna för sitt inflytande. För fackföreningsrörelsen slutade denna kraftmätning illa. Foto: Lehtikuva Oy.