storstrejken, nationalstrejken, är i Finlands historia namnet på den strejkrörelse som utbröt i Ryssland i oktober 1905 efter nederlaget i japanska kriget och som spred sig även till Finland; där varade den 30/10-6/11 och lamslog all verksamhet i fabriker, ämbetsverk, skolor m.m. Det politiska läget sammanförde 29/10 ledarna för de konstitutionella och socialisterna till gemensamma överläggningar, 30/10 var strejken ett faktum i huvudstaden, och följande dag nådde den provinsen. Sedan s. sålunda inletts, började samarbetet mellan de båda huvudaktörerna knaka i fogarna. De borgerliga önskade i första hand se de olagliga förordningarna upphävda (främst februarimanifestet) och en urtima lantdag samlad för att dryfta en representationsreform, medan socialisterna gick längre i sina krav, som innebar sammankallandet av en konstituerande församling, vald på basis av allmän och lika rösträtt. Ett gemensamt nationalgarde, som bildats för att upprätthålla ordningen, splittrades snart på röda garden (Röda gardet), sammansatta av arbetare, och borgerliga skyddskårer; relationerna mellan dem var ansträngda.
Senaten avgick 31/10. Dagen därpå godkände generalguvernören, furst Obolenskij, som tagit sin tillflykt till det i Hfrs liggande pansarskeppet Slava, en av Leo Mechelin utarbetad och till kejsaren riktad framställning om återställandet av lagligheten. Aktstycket fördes på ångfartyget Eläköön till S:t Petersburg och returnerades 4/11 som novembermanifestet. Samma kväll förde de konstitutionella, i vilkas intresse det nu låg att avsluta strejken sedan deras krav blivit uppfyllda, överläggningar med furst Obolenskij. Socialisterna, som gett s. en revolutionär anstrykning, var däremot intresserade av att fortsätta, eftersom den gångna veckan ofantligt ökat deras stöd bland befolkningen och detta även i intellektuella kretsar (novembersocialisterna). Den 6 november började dock strejkfronten svikta, särskilt sedan vetskapen om att regeringen åter blivit situationens herre i Ryssland hade spritt sig.
En framträdande roll under strejkveckan spelade Röda gardets chef Johan Kock, som även utsågs till chef för nationalgardet. Han bidrog väsentligt till att en sammanstötning mellan arbetare och studenter kunde undvikas. Den viktigaste följden av s. var att förryskningsåtgärderna upphävdes och arbetet på en representationsreform igångsattes. Strejken innebar även ett politiskt uppvaknande, särskilt för den socialistiska arbetarrörelsen. Den visade vidare det ryska imperiets sårbarhet, vilket gjorde att självständighetstanken kunde bryta fram med ökad styrka. Följande sommar utlyste Röda gardet under ledning av Johan Kock en strejk för att bistå de upproriska på Sveaborg (Sveaborgsrevolten). Denna varade 31/7-3/8 1906, men blev endast lokal och partiell till sin omfattning, bl.a. beroende på att den socialdemokratiska partiledningen intog en avvaktande hållning. På strejkens nästsista dag drabbade Röda gardet och den borgerliga skyddskåren samman på Hagnäs torg. (S. Roos, Nationalstrejken i Finland, 2 bd, 1906; Suurlakkovuosi 1905, red. J. Tuominen m.fl., 1955; O. Jussila, Suomen suuriruhtinaskunta: 1809-1917, 2004)
2. En storstrejk utbröt även i november 1917 (den varade 14-20/11), denna gång av klart revolutionär karaktär. Dess främsta syfte var att under den pågående bolsjevikresningen i Petrograd förhindra att interimsregeringen fick förstärkning i form av lojala trupper, t.ex. kosacker, från Finland. Med denna strejk ville man även genomdriva ett inrikespolitiskt reformprogram, som framlagts av socialdemokraterna i lantdagen; det innefattade krav på åtta timmars arbetsdag, stiftandet av en kommunallag m.m. Röda gardet var under denna strejkvecka, då 27 personer mördades och ytterligare åtminstone sju fick sätta livet till i regelrätta strider, den faktiska makthavaren i landet; de borgerliga hade i detta skede ingenting att sätta emot, men började nu påskynda utvecklingen av skyddskårerna. Inom arbetarrörelsen kämpade en revolutionär och en parlamentarisk linje om makten; den senare avgick temporärt med segern, sedan lantdagen 15/11 fallit till föga och stadfäst lagarna om åttatimmars arbetsdag och kommunal självstyrelse. S. 1917 sprängde en klyfta mellan socialister och borgerliga, som inte längre kunde överbryggas; motsättningarna ledde inom kort till inbördeskriget. Se även generalstrejk.
Senaten avgick 31/10. Dagen därpå godkände generalguvernören, furst Obolenskij, som tagit sin tillflykt till det i Hfrs liggande pansarskeppet Slava, en av Leo Mechelin utarbetad och till kejsaren riktad framställning om återställandet av lagligheten. Aktstycket fördes på ångfartyget Eläköön till S:t Petersburg och returnerades 4/11 som novembermanifestet. Samma kväll förde de konstitutionella, i vilkas intresse det nu låg att avsluta strejken sedan deras krav blivit uppfyllda, överläggningar med furst Obolenskij. Socialisterna, som gett s. en revolutionär anstrykning, var däremot intresserade av att fortsätta, eftersom den gångna veckan ofantligt ökat deras stöd bland befolkningen och detta även i intellektuella kretsar (novembersocialisterna). Den 6 november började dock strejkfronten svikta, särskilt sedan vetskapen om att regeringen åter blivit situationens herre i Ryssland hade spritt sig.
En framträdande roll under strejkveckan spelade Röda gardets chef Johan Kock, som även utsågs till chef för nationalgardet. Han bidrog väsentligt till att en sammanstötning mellan arbetare och studenter kunde undvikas. Den viktigaste följden av s. var att förryskningsåtgärderna upphävdes och arbetet på en representationsreform igångsattes. Strejken innebar även ett politiskt uppvaknande, särskilt för den socialistiska arbetarrörelsen. Den visade vidare det ryska imperiets sårbarhet, vilket gjorde att självständighetstanken kunde bryta fram med ökad styrka. Följande sommar utlyste Röda gardet under ledning av Johan Kock en strejk för att bistå de upproriska på Sveaborg (Sveaborgsrevolten). Denna varade 31/7-3/8 1906, men blev endast lokal och partiell till sin omfattning, bl.a. beroende på att den socialdemokratiska partiledningen intog en avvaktande hållning. På strejkens nästsista dag drabbade Röda gardet och den borgerliga skyddskåren samman på Hagnäs torg. (S. Roos, Nationalstrejken i Finland, 2 bd, 1906; Suurlakkovuosi 1905, red. J. Tuominen m.fl., 1955; O. Jussila, Suomen suuriruhtinaskunta: 1809-1917, 2004)
2. En storstrejk utbröt även i november 1917 (den varade 14-20/11), denna gång av klart revolutionär karaktär. Dess främsta syfte var att under den pågående bolsjevikresningen i Petrograd förhindra att interimsregeringen fick förstärkning i form av lojala trupper, t.ex. kosacker, från Finland. Med denna strejk ville man även genomdriva ett inrikespolitiskt reformprogram, som framlagts av socialdemokraterna i lantdagen; det innefattade krav på åtta timmars arbetsdag, stiftandet av en kommunallag m.m. Röda gardet var under denna strejkvecka, då 27 personer mördades och ytterligare åtminstone sju fick sätta livet till i regelrätta strider, den faktiska makthavaren i landet; de borgerliga hade i detta skede ingenting att sätta emot, men började nu påskynda utvecklingen av skyddskårerna. Inom arbetarrörelsen kämpade en revolutionär och en parlamentarisk linje om makten; den senare avgick temporärt med segern, sedan lantdagen 15/11 fallit till föga och stadfäst lagarna om åttatimmars arbetsdag och kommunal självstyrelse. S. 1917 sprängde en klyfta mellan socialister och borgerliga, som inte längre kunde överbryggas; motsättningarna ledde inom kort till inbördeskriget. Se även generalstrejk.
storstrejken var ouvertyren till den splittring mellan borgare och socialister som skulle leda till kriget 1918. Under strejkens sista dagar låg en sammanstötning i luften. Massmöten hölls i städerna. Foto: Museiverket.