gotik , gotisk stil, beteckning på konsten under senmedeltiden. Till Finland kom g. i slutet av 1200-t. genom uppförandet av Åbo domkyrka, vilket innebar genombrottet inte bara för en ny arkitektonisk stil, utan även för ett nytt material, teglet. G. i Finland, såväl inom arkitektur som skulptur och måleri, bär prägel av ett västeuropeiskt, särskilt nordtyskt, inflytande.
En central företeelse inom finländsk g. är den rektangulära kyrkotypen, uppförd av gråsten och täckt av ett högt sadeltak. Dess byggnadsskeden kan indelas kronologiskt och bildar samtidigt landskapsgrupper, vilka som ett resultat av impulser från skilda håll fick vissa tydligt urskiljbara särdrag. Det första byggnadsskedet i Egentliga Finland och Satakunta baserar sig i huvudsak på domkyrkans lösningar; följaktligen är idealet en treskeppig hall. De nyländska kyrkornas byggnadsskede (senare delen av 1400-t.) ger uttryck åt nordtyskt och baltiskt inflytande. Kyrkorna i Satakunta välvdes på 1400-t. (det var härvid mestadels fråga om ombyggnad av redan existerande tempel) och försågs med dekorativa tegelgavlar efter svensk förebild. Den österbottniska kyrkogotiken anknyter till samtida strömningar inom kyrkoarkitekturen i Norrland, medan den karakteristiska tvåskeppigheten i tavastländska kyrkor troligen är ett resultat av impulser från dansk sengotik. Även domkyrkans senare byggnadsskeden har påverkat g. i Finland.
Inom profanarkitekturen är Tavastehus med sin rika tegelornamentik och de utvidgningsarbeten som under slutet av 1300-t. utfördes på Åbo slott de bästa exemplen på g. Stilriktningen fortlevde under 1600- o. 1700-t. i vissa kyrkor som uppfördes i s.v. Finland (Mietois, Pikis, Kakskerta, Kökar) och inom den österbottniska träkyrkoarkitekturen.
Inom måleri och skulptur är den inhemska insatsen blygsammare; importen av gotiska skulpturer gav dock redan under förra hälften av 1300-t. upphov till en viss inhemsk produktion, skapad bl.a. av den anonyme s.k. Lundomästaren. Inom måleriet förekom g. främst som muralmåleri tidigast i Åbo domkyrka och på Åland. Under senare hälften av 1400-t. blomstrade ett rikt sengotiskt muralmåleri i Egentliga Finland; här märks särskilt kyrkan i Kaland. Se även kalkmålningar.
En central företeelse inom finländsk g. är den rektangulära kyrkotypen, uppförd av gråsten och täckt av ett högt sadeltak. Dess byggnadsskeden kan indelas kronologiskt och bildar samtidigt landskapsgrupper, vilka som ett resultat av impulser från skilda håll fick vissa tydligt urskiljbara särdrag. Det första byggnadsskedet i Egentliga Finland och Satakunta baserar sig i huvudsak på domkyrkans lösningar; följaktligen är idealet en treskeppig hall. De nyländska kyrkornas byggnadsskede (senare delen av 1400-t.) ger uttryck åt nordtyskt och baltiskt inflytande. Kyrkorna i Satakunta välvdes på 1400-t. (det var härvid mestadels fråga om ombyggnad av redan existerande tempel) och försågs med dekorativa tegelgavlar efter svensk förebild. Den österbottniska kyrkogotiken anknyter till samtida strömningar inom kyrkoarkitekturen i Norrland, medan den karakteristiska tvåskeppigheten i tavastländska kyrkor troligen är ett resultat av impulser från dansk sengotik. Även domkyrkans senare byggnadsskeden har påverkat g. i Finland.
Inom profanarkitekturen är Tavastehus med sin rika tegelornamentik och de utvidgningsarbeten som under slutet av 1300-t. utfördes på Åbo slott de bästa exemplen på g. Stilriktningen fortlevde under 1600- o. 1700-t. i vissa kyrkor som uppfördes i s.v. Finland (Mietois, Pikis, Kakskerta, Kökar) och inom den österbottniska träkyrkoarkitekturen.
Inom måleri och skulptur är den inhemska insatsen blygsammare; importen av gotiska skulpturer gav dock redan under förra hälften av 1300-t. upphov till en viss inhemsk produktion, skapad bl.a. av den anonyme s.k. Lundomästaren. Inom måleriet förekom g. främst som muralmåleri tidigast i Åbo domkyrka och på Åland. Under senare hälften av 1400-t. blomstrade ett rikt sengotiskt muralmåleri i Egentliga Finland; här märks särskilt kyrkan i Kaland. Se även kalkmålningar.