gränsförsvar

gränsförsvar. G:s tyngdpunkt var i äldre tider, främst sedan Nöteborgsfreden 1323, förlagd till sydost. Där utgjorde Viborg en hörnsten och sista tillflyktsort, om det längre framskjutna g. inte kunde hindra fiendens framryckning, vilket ofta var fallet. Utmed den långa gränsen fanns olika anordningar som skansar (Kivinebb, Bullerborg) och blockhus. Vägarna avstängdes vid behov med bråtar. Därtill utgjorde Vuoksen ett naturligt hinder. Vid Ladogastranden kom under 1600- och 1700-t. fästet Kexholm att bli av betydelse för g. Det ålåg åtminstone tidvis de karelska bönderna att fullgöra en särskild lantvärnsskyldighet; fem bönder hade att utrusta en man inom sin krets.

I Savolax var g:s huvudsakliga syfte att avstänga vattenlederna. Olofsborg byggdes med tanke på det, men förlorade sin betydelse som gränsfästning i början av 1600-t. Till försvar för kolonisationen och handeln i Österbotten uppfördes fästet Uleåborg, men trots detta överrumplades kustbyarna ofta av ryska fjärrkarelare. Kronan lät till en början invånarna där själva ordna sitt försvar. I Kajana län gällde från Per Brahes tid till 1788 ett särskilt avtal om g. Kajaneborg var en viktig stödjepunkt i denna landsända under stormaktstiden. Vid sydkusten anlades vid de nyländska åarna fr.o.m. Kymmene älv förhuggningar (d.v.s. hinder bestående av korsvis över varandra fällda träd) för att hindra fiendens framträngande till inlandet. Om senare tiders (fasta) g., se fästningar.