fästningar. Före 1700-t. förekom f. i egentlig mening med gruppering på djupet inte i Finland. Ett undantag var dock Viborg, som redan på 1500-t. fick yttre försvarsverk. Om äldre befästningsverk, se borgar, fornborgar och gränsförsvar.
Under 1700-t. blev det två gånger nödvändigt att befästa en ny östgräns uppkommen genom territoriella avträdelser. Efter freden i Nystad 1721 uppfördes Fredrikshamns och Villmanstrands f., vilka båda föll i ryska händer under hattarnas krig 1741-43 och därefter förbättrades av sina nya herrar. Till skyddet av den nya gräns som uppkom genom freden i Åbo anlades Lovisa fästning (Degerby, 1747-75) och som komplement till denna sjöfästningen Svartholm (färdig 1764).
Efter Gustav III:s ryska krig utförde ryssarna omfattande befästningsarbeten i ö. Finland, till en början under ledning av den kände fältherren Aleksandr Vasiljevitj Suvorov (1730-1800). Till Petersburgs skydd anlades tre befästningslinjer, av vilka den bakersta omfattade Viborg och Kexholm, den mellersta Fredrikshamn, Villmanstrand och Davidstad. Den främsta befästningslinjen var belägen nära intill gränsen och bestod huvudsakligen av nyuppförda fästningar. Vid Kymmene älvs förgrening byggdes Kyminlinna, vid Svensksund fästet Ruotsinsalmi, två tvillingfästningar av verkligt imponerande dimensioner, som skyddade kustvägen till Viborg. Övriga landsvägar som löpte över gränsen avstängdes från s. till n. räknat av fästningarna Liikkala, Uttis, Järvitaipale och Kärnäkoski. Linjen avslutades längst i n. av Olofsborg. Dessa fästningar förlorade efter kriget 1808-09 all betydelse. Fredrikshamn och Ruotsinsalmi degraderades 1819 till andra rangens f., medan Kyminlinna helt ströks ur förteckningen. Den strategiskt viktiga Hangö udd började befästas av svenskarna 1789, men Hangöbefästningarna, sprängda av de ryska försvararna under Krimkriget, kom aldrig att spela någon större militär roll. Samma öde rönte Bomarsund på Åland, anlagt på 1830-t. av ryssarna.
Hfrs har befästs ett flertal gånger. Förnämligast av försvarsverken är här givetvis Ehrensvärds Sveaborg, som enligt den ursprungliga planen skulle omgärda hela Kronbergsfjärden och den dåvarande staden, men slutligen byggdes på några öar vid inloppet till denna under senare hälften av 1700-t. Under Krimkriget uppfördes 1854-55 en mängd försvarsverk, så att en sjöfront med över 12 km utsträckning från Drumsö i v. till Degerölandet i ö. uppstod.
Grundstenen till det mest ambitiösa fästningsprojekt som genomförts i Finland, Peter den stores fästning, lades 1913. Det avsåg att låsa Finska viken och på så vis förhindra ett tyskt anfall mot Petersburg från sjösidan. Fästningen omfattade ursprungligen batterier på Makilo vid Porkala och på estniska sidan, men senare kom alla fort i Finska viken att ingå. Kring det föråldrade Sveaborg och huvudstaden uppfördes två koncentriska bälten av fort, där Rysskär-Enskär-Gråhara-Mjölö bildade försvarsfront mot havet. På landsidan byggdes 1915-17 tre befästningslinjer innanför varandra. Den yttersta sträckte sig från Nordsjö över Bocksbacka till Alberga och trakten av nuvarande Westend. Befästningsarbetena i huvudstadstrakten sysselsatte ca 3 000 man, delvis importerad arbetskraft (tatarer, kirgiser, kineser) från Ryssland. Innanför den första spärrlinjen Porkala-Nargö drogs 1916 en andra linje på höjden av Hogland med batterier på Rankö, Aspö, Sommarö och Lövskär. En slutlig inre försvarszon bildades med kraftiga ställningar bl.a. vid Puumala, Saimens Gibraltar, och Ino på Finska vikens n. kust. Porkalapositionen stärktes med sekundära batterier inne i skärgården, en ny fästningszon skapades kring Tvärminne, och senare tillkom ytterligare fortet Russarö.
1916 tog man itu med ett nytt fästningssystem som berörde Åland, Utö och Örö samt vissa positioner inne i Skärgårdshavet. Även Viborg, av svenskarna fövandlad till en sjöfästning, förbättrad av ryssarna på 1700-t., byggdes ut till en fästningszon, omfattande Viborgska viken. För att kunna bemöta en tysk landstigning på västkusten drogs en linje med fältbefästningar och halvpermanenta verk från Nurmes över Saarijärvi, Ruovesi och Tfrs till Ingå i s. En andra linje drogs från Eno i Nordkarelen till Kymmenedalen.
Dessa väldiga anläggningar kom aldrig att prövas i strid. Efter ryska revolutionen sprängdes ett flertal av forten i Finska viken, medan landfästningarna fick förfalla av sig själva. Befästningarna på Åland raserades. En del av de försvarsverk som ingick i Peter den stores fästning övertogs och moderniserades av det självständiga Finland; detta gällde särskilt forten i och vid havet, av vilka några fortfarande används till landets försvar.
Bland nyare befästningsverk märks den berömda Mannerheimlinjen, som anlades på Karelska näset före andra världskriget och Salpalinjen, som 1940-41 och sommaren 1944 byggdes utmed Moskvafredens östgräns från Finska viken till Savukoski. I Lappland byggde tyskarna permanenta försvarsställningar bl.a. i Enontekis och Sodankylä. Efter andra världskriget har bl.a. fortet på Gyltö i den åboländska skärgården uppförts.
Flertalet av de i artikeln nämnda fästningarna behandlas även under separata uppslagsord. (Kaakkois-Suomen vanhat maalinnoitukset, 1974; Suomenlahden rauniolinnat, 1977; Keski- ja Pohjois-Suomen rauniolinnat, 1978; P. Toivanen, Kaakkoisraja ja sen linnoitukset, 1980; R. Arimo, Suomen linnoittamisen historia 1918-44, 1981, Suvorov: generallisimus-genius, red. K. Rekola/T. Vihavainen, 1989)
Under 1700-t. blev det två gånger nödvändigt att befästa en ny östgräns uppkommen genom territoriella avträdelser. Efter freden i Nystad 1721 uppfördes Fredrikshamns och Villmanstrands f., vilka båda föll i ryska händer under hattarnas krig 1741-43 och därefter förbättrades av sina nya herrar. Till skyddet av den nya gräns som uppkom genom freden i Åbo anlades Lovisa fästning (Degerby, 1747-75) och som komplement till denna sjöfästningen Svartholm (färdig 1764).
Efter Gustav III:s ryska krig utförde ryssarna omfattande befästningsarbeten i ö. Finland, till en början under ledning av den kände fältherren Aleksandr Vasiljevitj Suvorov (1730-1800). Till Petersburgs skydd anlades tre befästningslinjer, av vilka den bakersta omfattade Viborg och Kexholm, den mellersta Fredrikshamn, Villmanstrand och Davidstad. Den främsta befästningslinjen var belägen nära intill gränsen och bestod huvudsakligen av nyuppförda fästningar. Vid Kymmene älvs förgrening byggdes Kyminlinna, vid Svensksund fästet Ruotsinsalmi, två tvillingfästningar av verkligt imponerande dimensioner, som skyddade kustvägen till Viborg. Övriga landsvägar som löpte över gränsen avstängdes från s. till n. räknat av fästningarna Liikkala, Uttis, Järvitaipale och Kärnäkoski. Linjen avslutades längst i n. av Olofsborg. Dessa fästningar förlorade efter kriget 1808-09 all betydelse. Fredrikshamn och Ruotsinsalmi degraderades 1819 till andra rangens f., medan Kyminlinna helt ströks ur förteckningen. Den strategiskt viktiga Hangö udd började befästas av svenskarna 1789, men Hangöbefästningarna, sprängda av de ryska försvararna under Krimkriget, kom aldrig att spela någon större militär roll. Samma öde rönte Bomarsund på Åland, anlagt på 1830-t. av ryssarna.
Hfrs har befästs ett flertal gånger. Förnämligast av försvarsverken är här givetvis Ehrensvärds Sveaborg, som enligt den ursprungliga planen skulle omgärda hela Kronbergsfjärden och den dåvarande staden, men slutligen byggdes på några öar vid inloppet till denna under senare hälften av 1700-t. Under Krimkriget uppfördes 1854-55 en mängd försvarsverk, så att en sjöfront med över 12 km utsträckning från Drumsö i v. till Degerölandet i ö. uppstod.
Grundstenen till det mest ambitiösa fästningsprojekt som genomförts i Finland, Peter den stores fästning, lades 1913. Det avsåg att låsa Finska viken och på så vis förhindra ett tyskt anfall mot Petersburg från sjösidan. Fästningen omfattade ursprungligen batterier på Makilo vid Porkala och på estniska sidan, men senare kom alla fort i Finska viken att ingå. Kring det föråldrade Sveaborg och huvudstaden uppfördes två koncentriska bälten av fort, där Rysskär-Enskär-Gråhara-Mjölö bildade försvarsfront mot havet. På landsidan byggdes 1915-17 tre befästningslinjer innanför varandra. Den yttersta sträckte sig från Nordsjö över Bocksbacka till Alberga och trakten av nuvarande Westend. Befästningsarbetena i huvudstadstrakten sysselsatte ca 3 000 man, delvis importerad arbetskraft (tatarer, kirgiser, kineser) från Ryssland. Innanför den första spärrlinjen Porkala-Nargö drogs 1916 en andra linje på höjden av Hogland med batterier på Rankö, Aspö, Sommarö och Lövskär. En slutlig inre försvarszon bildades med kraftiga ställningar bl.a. vid Puumala, Saimens Gibraltar, och Ino på Finska vikens n. kust. Porkalapositionen stärktes med sekundära batterier inne i skärgården, en ny fästningszon skapades kring Tvärminne, och senare tillkom ytterligare fortet Russarö.
1916 tog man itu med ett nytt fästningssystem som berörde Åland, Utö och Örö samt vissa positioner inne i Skärgårdshavet. Även Viborg, av svenskarna fövandlad till en sjöfästning, förbättrad av ryssarna på 1700-t., byggdes ut till en fästningszon, omfattande Viborgska viken. För att kunna bemöta en tysk landstigning på västkusten drogs en linje med fältbefästningar och halvpermanenta verk från Nurmes över Saarijärvi, Ruovesi och Tfrs till Ingå i s. En andra linje drogs från Eno i Nordkarelen till Kymmenedalen.
Dessa väldiga anläggningar kom aldrig att prövas i strid. Efter ryska revolutionen sprängdes ett flertal av forten i Finska viken, medan landfästningarna fick förfalla av sig själva. Befästningarna på Åland raserades. En del av de försvarsverk som ingick i Peter den stores fästning övertogs och moderniserades av det självständiga Finland; detta gällde särskilt forten i och vid havet, av vilka några fortfarande används till landets försvar.
Bland nyare befästningsverk märks den berömda Mannerheimlinjen, som anlades på Karelska näset före andra världskriget och Salpalinjen, som 1940-41 och sommaren 1944 byggdes utmed Moskvafredens östgräns från Finska viken till Savukoski. I Lappland byggde tyskarna permanenta försvarsställningar bl.a. i Enontekis och Sodankylä. Efter andra världskriget har bl.a. fortet på Gyltö i den åboländska skärgården uppförts.
Flertalet av de i artikeln nämnda fästningarna behandlas även under separata uppslagsord. (Kaakkois-Suomen vanhat maalinnoitukset, 1974; Suomenlahden rauniolinnat, 1977; Keski- ja Pohjois-Suomen rauniolinnat, 1978; P. Toivanen, Kaakkoisraja ja sen linnoitukset, 1980; R. Arimo, Suomen linnoittamisen historia 1918-44, 1981, Suvorov: generallisimus-genius, red. K. Rekola/T. Vihavainen, 1989)
fästningar. Svartholms sjöfästning utanför Lovisa började byggas 1748 enligt en plan av Augustin Ehrensvärd. Under Krimkriget sprängdes bastionerna av engelsmännen 5/7 1855, varefter fästningen lämnades att förfalla. Vy från öns v. strand. Foto: Schildts bildarkiv, H. Ekberg.
Finlands östgräns och sydkust har under gångna tider spärrats av fasta försvarsanläggningar, byggda av både vän och fiende. Karta: Steffen Ørsted.