Gröna, de gröna, politisk riktning som under 1900-talets sista decennier gjorde entré i de flesta länder i den industrialiserade världen. I Finland hade g. sin upprinnelse i den s.k. Koijärvirörelsen (gräsrotsrörelser), som uppstod 1979 då en grupp miljöaktivister började kämpa för att vattennivån i fågelsjön Koijärvi i Tavastland skulle bevaras på sin dåvarande nivå.
Betonandet av miljövärdena är fortfarande det centrala temat i g:s ideologi. G:s uppdykande på scenen har inneburit att även de övriga partierna har börjat fästa ökad vikt vid ekologiska frågor.
G. var till en början idealistiskt med stora visioner, men blev i den dagliga politiken alltmer inriktat på att lösa konkreta problem. De vägrade länge att organisera sig som ett politiskt parti och framstod därmed som en lös allians av olika s.k. gräsrotsrörelser. G. kan även betraktas som en arvtagare till liberala folkpartiet, som vid denna tid sjönk ned till obetydlighet.
Redan i början av 1980-t. noterade g. framgångar vid både riksdags- och kommunalval, särskilt i huvudstadsregionen. Vid kommunalvalen 2000 erövrade de en röstandel på drygt 23 % i Hfrs och blev därmed tredje största parti i huvudstaden. Första gången g. ställde upp i ett riksdagsval var 1983, varvid två av deras partipolitiskt obundna kandidater invaldes - en unik händelse i finländsk parlamentarisk historia. Fyra år senare fördubblades antalet mandat, som växte till tio 1991 (röstandel 6,8 %).
Gröna förbundet (Vihreä liitto) registrerades 1988 som ett parti och inträdde efter en smärre valförlust (9 mandat, röstandel 6,5 %) i den s.k. regnbågsregeringen 1995. Det blev därmed Västeuropas första gröna regeringsparti. Det satt även i Lipponens följande regering - där det i själva verket fungerade som ett slags intern opposition - men utträdde 2002 sedan riksdagen röstat för en utbyggnad av kärnkraften, som g. alltsedan sin tillblivelse har motarbetat i alla länder. I riksdagsvalet 2003 fick g. en röstandel på 8,0 % och 14 mandat men stannade i oppositionen fram till 2007, då det efter riksdagsvalet (röstandel 8,5 %, 15 mandat) åter tog plats i regeringen.
G. har trots ambitionen att framstå som ett parti där saklig debatt och expertis står högt i kurs inte varit besparade från fraktionskonflikter; en radikal flygel bröt sig ut i slutet av 1980-t. och bildade Ekologiska partiet (Ekologinen puolue), som lyckades få in en representant i riksdagen 1995. Denna konkurrent blev dock kortvarig. G. har även tagit avstånd från de militantaste djurrättsaktivisterna.
G:s utveckling till ett universalparti inleddes i början av 1990-t. Typiska väljare är yngre och medelålders stadsbor ur medelklassen med akademisk utbildning. Det är dock inget massparti, utan har bevarat sin karaktär av en löst sammanfogad rörelse med relativt mild intern disciplin. Som dess främste ideolog framstår statistikern Osmo Soininvaara. Partiets språkrör är veckotidningen Vihreä Lanka, gr. 1983. Bland dess övriga framträdande politiker märks europarlamentarikerna Heidi Hautala och Satu Hassi. (Henrik Ekberg)
Betonandet av miljövärdena är fortfarande det centrala temat i g:s ideologi. G:s uppdykande på scenen har inneburit att även de övriga partierna har börjat fästa ökad vikt vid ekologiska frågor.
G. var till en början idealistiskt med stora visioner, men blev i den dagliga politiken alltmer inriktat på att lösa konkreta problem. De vägrade länge att organisera sig som ett politiskt parti och framstod därmed som en lös allians av olika s.k. gräsrotsrörelser. G. kan även betraktas som en arvtagare till liberala folkpartiet, som vid denna tid sjönk ned till obetydlighet.
Redan i början av 1980-t. noterade g. framgångar vid både riksdags- och kommunalval, särskilt i huvudstadsregionen. Vid kommunalvalen 2000 erövrade de en röstandel på drygt 23 % i Hfrs och blev därmed tredje största parti i huvudstaden. Första gången g. ställde upp i ett riksdagsval var 1983, varvid två av deras partipolitiskt obundna kandidater invaldes - en unik händelse i finländsk parlamentarisk historia. Fyra år senare fördubblades antalet mandat, som växte till tio 1991 (röstandel 6,8 %).
Gröna förbundet (Vihreä liitto) registrerades 1988 som ett parti och inträdde efter en smärre valförlust (9 mandat, röstandel 6,5 %) i den s.k. regnbågsregeringen 1995. Det blev därmed Västeuropas första gröna regeringsparti. Det satt även i Lipponens följande regering - där det i själva verket fungerade som ett slags intern opposition - men utträdde 2002 sedan riksdagen röstat för en utbyggnad av kärnkraften, som g. alltsedan sin tillblivelse har motarbetat i alla länder. I riksdagsvalet 2003 fick g. en röstandel på 8,0 % och 14 mandat men stannade i oppositionen fram till 2007, då det efter riksdagsvalet (röstandel 8,5 %, 15 mandat) åter tog plats i regeringen.
G. har trots ambitionen att framstå som ett parti där saklig debatt och expertis står högt i kurs inte varit besparade från fraktionskonflikter; en radikal flygel bröt sig ut i slutet av 1980-t. och bildade Ekologiska partiet (Ekologinen puolue), som lyckades få in en representant i riksdagen 1995. Denna konkurrent blev dock kortvarig. G. har även tagit avstånd från de militantaste djurrättsaktivisterna.
G:s utveckling till ett universalparti inleddes i början av 1990-t. Typiska väljare är yngre och medelålders stadsbor ur medelklassen med akademisk utbildning. Det är dock inget massparti, utan har bevarat sin karaktär av en löst sammanfogad rörelse med relativt mild intern disciplin. Som dess främste ideolog framstår statistikern Osmo Soininvaara. Partiets språkrör är veckotidningen Vihreä Lanka, gr. 1983. Bland dess övriga framträdande politiker märks europarlamentarikerna Heidi Hautala och Satu Hassi. (Henrik Ekberg)
gröna. Gröna förbundet är det yngsta av de etablerade partierna av någon betydelse i finländsk politik.