gräsrotsrörelser. Under decennierna närmast efter andra världskriget utmärktes väst- och nordeuropeiska samhällen av en stor partipolitisk stabilitet. Väljarna hade i riksdagsvalen att välja mellan socialistiska och borgerliga partier och partitroheten var påfallande stor. Den norske statsvetaren och sociologen Stein Rokkan formulerade sin tes om Europas frusna partisystem. Finland hade enligt vissa kriterier ett ovanligt starkt nedfruset partisystem. S.k. klassröstning, där arbetare röstar på socialistiska partier och andra yrkeskategorier på borgerliga partier, var i jämförande perspektiv mycket påfallande i finländsk politik.
Mot slutet av 1960-t. började en ny typ av politiska rörelser växa fram i Västeuropas och Nordamerikas demokratier. De kännetecknas av en koncentrering på problem, som de traditionella politiska partierna anses ha försummat, av att de politiska reaktionerna ofta är spontana och har vuxit fram vid gräsrötterna samt av misstro mot myndigheternas och de etablerade politiska partiernas förmåga att lösa väsentliga problem. Exempel med förekomst bl.a. i Finland har varit fredsrörelsen, miljöaktivismen, kvinnorörelsen, rörelser mot tortyr och våld, lokala ungdomsprotester i olika former, antikärnkraftsrörelsen, gröna politiska partibildningar, kampen för djurens rättigheter, kollektiva skatteprotester, sökande efter nya politiska former genom kamp mot storbolag, den internationella kapitalismen och mot ekonomisk utslagning o.s.v.
De nya politiska rörelserna har karakteriserats med olika benämningar, som alla i vissa punkter är problematiska främst på grund av att både samhället och den politiska protestens former är stadda i snabb förändring. I första upplagan av Uppslagsverket Finland användes termen alternativrörelser, som kan vara missvisande på grund av att ingalunda alla nya politiska rörelser formulerar klara alternativ. En del av de nya rörelserna ger uttryck för ett diffust missnöje och reagerar genom våldsamma handlingar. En teoretiskt analyserande bok av Mats Friberg och Johan Galtung heter därför rätt och slätt Rörelserna. Uppslagsordet g. kan också orsaka missförstånd. Det har en gammaldags klang genom att tidigare medborgerliga proteströrelser ofta uppstod på landsbygden, där befolkningen ansåg sig orättvist behandlad i jämförelse med städernas invånare. I dagens samhälle med stark urbanisering och ökad utbildningsnivå vore asfaltsrörelser också en träffande, men dock i vissa avseenden missvisande benämning. En mängd nya proteströrelser har inte uppstått på gatorna utan vid universiteten, där studenter och lärare har konfronterats med upplysning om bl.a. globaliseringens och naturexploateringens avigsidor. En ny internationell, också finländsk gräsrotsrörelse är exempelvis Attac, som kritiskt angriper den moderna kapitalismens moraluppfattning. Den har en stark representation av universitetslärare, unga forskare och studenter såsom också många andra av dagens proteströrelser. Termen g. bör uppfattas som en beteckning för politiska gruppbildningar, som har uppstått utanför de etablerade och institutionaliserade politiska organisationerna.
En av de första finländska g., som under 1970- o. 80-t. väckte stor uppmärksamhet i massmedierna var den s.k. Koijärvirörelsen. Den uppstod då en grupp miljöaktivister under våren 1979 började kämpa för att vattennivån i fågelsjön Koijärvi i Tavastland skulle bevaras på sin dåvarande nivå. Rörelsen vann anhängare bland ungdomar över hela landet. Liknande aktioner för att bevara naturtillstånd i sjöar, forsar, skogar och på stränder har sedan dess varit vanliga. Kampen om den konstgjorda sjön Vuotos i n. Finland pågick i flera decennier och framkallade medborgaraktioner både för och mot utbyggnaden av den konstgjorda sjön. Miljöaktivismen har utgjort en av de vanligaste medborgarrörelserna, men på den senaste tiden har man också börjat ifrågasätta dess natur av g. Det har sagts att miljöaktivismen i det postenvironmentalistiska samhället inte är en social rörelse, utan en del av vardagen.
Reaktioner i miljöaktivismens anda mobiliserar ofta internationellt stöd och deltagare från flera länder. Ett av de första exemplen på miljöaktivismens internationella rekrytering var när aktivister 1980 kämpade för att hindra utbyggnaden av Altaälven i Nordnorge. I protestaktionerna deltog ungdomar från hela Norden, också från Finland. Sedan dess har finländska ungdomar deltagit i många protestaktioner mot bl.a. både kontinentala och anglosaxiska kärnverk, transporter av kärnavfall samt mot exploatering av naturrikedomar och också stundom blivit arresterade för sin medverkan.
G. är olika i sin varaktighet och sina organisationsformer. Vid en grovsortering kan man särskilja tre olika typer: 1) Kortvariga rörelser, som särskilt kan observeras på miljöaktivismens område. Aktiviteterna brukar upphöra på grund av att de aktuella frågorna har fått en lösning eller helt enkelt för att medborgarnas uppmärksamhet har riktats åt annat håll. 2) Systematiskt uppbyggda, men till ett avgränsat livsområde koncentrerade organisationer såsom miljörörelsen Greenpeace och människorättsorganisationen Amnesty International, vilka båda har aktiva finländska underavdelningar. 3) Rörelser, som utvecklas till politiska partier. Ett exempel är Gröna förbundet (Gröna), som började som en främst miljöaktivistisk g., men som tog steget ut i dagspolitiken och småningom etablerade sig som ett politiskt parti. Till en början deltog de gröna i riksdagsvalen utan att vara organiserade som ett politiskt parti. Som sådana fick de vid Finlands riksdagsval 1983 två mandat. Efter intensiva debatter och en till en början klart uttalad ovilja att upphöra med sin karaktär av g., etablerade sig Gröna förbundet som ett politiskt parti 1988. Därmed utvidgades också de grönas verksamhetsfält och förbundet utvecklades till en sorts allians av olika proteströrelser. Det fick därmed en tydlig politisk förankring och erhöll vid därpå följande riksdagsval 1991 tio mandat samt blev 1995 första gången representerat i Finlands regering.
G. har i allmänhet i sina protester undvikit att bruka våld och att åstadkomma materiella skador, som försvårar livet för andra medborgare. Under slutet av 1900-t. började det förekomma tendenser till skadegörelse och våldsdåd. Ett exempel utgör djurrättsaktivisterna som befriat djur, åstadkommit skador på pälsdjursfarmer och försvårat en yrkesgrupps verksamhet. En särskilt extrem form av gräsrotsaktivism utgörs av mot människor riktade terrordåd, som blivit vanliga på olika håll i världen och som finländska besökare i vissa länder blivit utsatta för, men som inte intill utgången av 2003 förekommit i det finländska samhället.
Det har framhållits hur de moderna g. i viktiga avseenden inte utgör ett alldeles nytt inslag i den finländska och nordiska samhällsbilden. I själva verket var folkrörelserna, både de nationella och lokala, mycket centrala för de nordiska samhällenas och organisationsformernas utveckling. Att de moderna g. uppstått vid sidan om och utanför det traditionella systemet av partier och föreningar är delvis en följd av att de traditionella organisationerna har stelnat i sin utveckling och inte mera har förmått attrahera nya medlemmar bland den växande ungdomen. (M. Friberg/J. Galtung, Rörelserna, 1984; P. Gundelach, Sociale bevegelser og samfundsändringer, 1988; Party systems and voter alignments revisited, red. L. Karvonen/S. Kuhnle, 2001; K. Jokinen/K. Saaristo, Suomalainen yhteiskunta, 2002; S. Järvelä/E. Luhtakallio, Ihmiset Attacissa, 2002; P. Pesonen/O. Riihinen, Dynamic Finland. The political system and the welfare state, 2002) (Erik Allardt)
Mot slutet av 1960-t. började en ny typ av politiska rörelser växa fram i Västeuropas och Nordamerikas demokratier. De kännetecknas av en koncentrering på problem, som de traditionella politiska partierna anses ha försummat, av att de politiska reaktionerna ofta är spontana och har vuxit fram vid gräsrötterna samt av misstro mot myndigheternas och de etablerade politiska partiernas förmåga att lösa väsentliga problem. Exempel med förekomst bl.a. i Finland har varit fredsrörelsen, miljöaktivismen, kvinnorörelsen, rörelser mot tortyr och våld, lokala ungdomsprotester i olika former, antikärnkraftsrörelsen, gröna politiska partibildningar, kampen för djurens rättigheter, kollektiva skatteprotester, sökande efter nya politiska former genom kamp mot storbolag, den internationella kapitalismen och mot ekonomisk utslagning o.s.v.
De nya politiska rörelserna har karakteriserats med olika benämningar, som alla i vissa punkter är problematiska främst på grund av att både samhället och den politiska protestens former är stadda i snabb förändring. I första upplagan av Uppslagsverket Finland användes termen alternativrörelser, som kan vara missvisande på grund av att ingalunda alla nya politiska rörelser formulerar klara alternativ. En del av de nya rörelserna ger uttryck för ett diffust missnöje och reagerar genom våldsamma handlingar. En teoretiskt analyserande bok av Mats Friberg och Johan Galtung heter därför rätt och slätt Rörelserna. Uppslagsordet g. kan också orsaka missförstånd. Det har en gammaldags klang genom att tidigare medborgerliga proteströrelser ofta uppstod på landsbygden, där befolkningen ansåg sig orättvist behandlad i jämförelse med städernas invånare. I dagens samhälle med stark urbanisering och ökad utbildningsnivå vore asfaltsrörelser också en träffande, men dock i vissa avseenden missvisande benämning. En mängd nya proteströrelser har inte uppstått på gatorna utan vid universiteten, där studenter och lärare har konfronterats med upplysning om bl.a. globaliseringens och naturexploateringens avigsidor. En ny internationell, också finländsk gräsrotsrörelse är exempelvis Attac, som kritiskt angriper den moderna kapitalismens moraluppfattning. Den har en stark representation av universitetslärare, unga forskare och studenter såsom också många andra av dagens proteströrelser. Termen g. bör uppfattas som en beteckning för politiska gruppbildningar, som har uppstått utanför de etablerade och institutionaliserade politiska organisationerna.
En av de första finländska g., som under 1970- o. 80-t. väckte stor uppmärksamhet i massmedierna var den s.k. Koijärvirörelsen. Den uppstod då en grupp miljöaktivister under våren 1979 började kämpa för att vattennivån i fågelsjön Koijärvi i Tavastland skulle bevaras på sin dåvarande nivå. Rörelsen vann anhängare bland ungdomar över hela landet. Liknande aktioner för att bevara naturtillstånd i sjöar, forsar, skogar och på stränder har sedan dess varit vanliga. Kampen om den konstgjorda sjön Vuotos i n. Finland pågick i flera decennier och framkallade medborgaraktioner både för och mot utbyggnaden av den konstgjorda sjön. Miljöaktivismen har utgjort en av de vanligaste medborgarrörelserna, men på den senaste tiden har man också börjat ifrågasätta dess natur av g. Det har sagts att miljöaktivismen i det postenvironmentalistiska samhället inte är en social rörelse, utan en del av vardagen.
Reaktioner i miljöaktivismens anda mobiliserar ofta internationellt stöd och deltagare från flera länder. Ett av de första exemplen på miljöaktivismens internationella rekrytering var när aktivister 1980 kämpade för att hindra utbyggnaden av Altaälven i Nordnorge. I protestaktionerna deltog ungdomar från hela Norden, också från Finland. Sedan dess har finländska ungdomar deltagit i många protestaktioner mot bl.a. både kontinentala och anglosaxiska kärnverk, transporter av kärnavfall samt mot exploatering av naturrikedomar och också stundom blivit arresterade för sin medverkan.
G. är olika i sin varaktighet och sina organisationsformer. Vid en grovsortering kan man särskilja tre olika typer: 1) Kortvariga rörelser, som särskilt kan observeras på miljöaktivismens område. Aktiviteterna brukar upphöra på grund av att de aktuella frågorna har fått en lösning eller helt enkelt för att medborgarnas uppmärksamhet har riktats åt annat håll. 2) Systematiskt uppbyggda, men till ett avgränsat livsområde koncentrerade organisationer såsom miljörörelsen Greenpeace och människorättsorganisationen Amnesty International, vilka båda har aktiva finländska underavdelningar. 3) Rörelser, som utvecklas till politiska partier. Ett exempel är Gröna förbundet (Gröna), som började som en främst miljöaktivistisk g., men som tog steget ut i dagspolitiken och småningom etablerade sig som ett politiskt parti. Till en början deltog de gröna i riksdagsvalen utan att vara organiserade som ett politiskt parti. Som sådana fick de vid Finlands riksdagsval 1983 två mandat. Efter intensiva debatter och en till en början klart uttalad ovilja att upphöra med sin karaktär av g., etablerade sig Gröna förbundet som ett politiskt parti 1988. Därmed utvidgades också de grönas verksamhetsfält och förbundet utvecklades till en sorts allians av olika proteströrelser. Det fick därmed en tydlig politisk förankring och erhöll vid därpå följande riksdagsval 1991 tio mandat samt blev 1995 första gången representerat i Finlands regering.
G. har i allmänhet i sina protester undvikit att bruka våld och att åstadkomma materiella skador, som försvårar livet för andra medborgare. Under slutet av 1900-t. började det förekomma tendenser till skadegörelse och våldsdåd. Ett exempel utgör djurrättsaktivisterna som befriat djur, åstadkommit skador på pälsdjursfarmer och försvårat en yrkesgrupps verksamhet. En särskilt extrem form av gräsrotsaktivism utgörs av mot människor riktade terrordåd, som blivit vanliga på olika håll i världen och som finländska besökare i vissa länder blivit utsatta för, men som inte intill utgången av 2003 förekommit i det finländska samhället.
Det har framhållits hur de moderna g. i viktiga avseenden inte utgör ett alldeles nytt inslag i den finländska och nordiska samhällsbilden. I själva verket var folkrörelserna, både de nationella och lokala, mycket centrala för de nordiska samhällenas och organisationsformernas utveckling. Att de moderna g. uppstått vid sidan om och utanför det traditionella systemet av partier och föreningar är delvis en följd av att de traditionella organisationerna har stelnat i sin utveckling och inte mera har förmått attrahera nya medlemmar bland den växande ungdomen. (M. Friberg/J. Galtung, Rörelserna, 1984; P. Gundelach, Sociale bevegelser og samfundsändringer, 1988; Party systems and voter alignments revisited, red. L. Karvonen/S. Kuhnle, 2001; K. Jokinen/K. Saaristo, Suomalainen yhteiskunta, 2002; S. Järvelä/E. Luhtakallio, Ihmiset Attacissa, 2002; P. Pesonen/O. Riihinen, Dynamic Finland. The political system and the welfare state, 2002) (Erik Allardt)
gräsrotsrörelser. Demonstrationer mot pälsdjursuppfödningen - här i Hfrs 1998 - har på senare år hört till de protestaktioner som uppmärksammats mest både av allmänhet och medier. Foto: Lehtikuva Oy, S. Gustafsson.