häxförföljelser. Tron på häxor, som stod i förbund med den onde, grep omkring sig i Finland på 1600-t. Inkvisitionens häxjägare hade redan på 1400-t. utformat det stereotypa häxbegreppet, och de europeiska häxprocesserna tog sin början i s. Alperna ca 1450, för att därifrån långsamt sprida sig till mer avlägsna områden. Antalet dödade i Europa under denna tidsperiod har uppskattats till inemot 100 000. I ett internationellt perspektiv hörde Norden till de områden som drabbades lindrigast av h.
I svenska riket efter reformationen hade h. samband med tidens renlärighetsiver, för vilken Isac Rothovius, biskop i Åbo 1627-52, var en av de främsta målsmännen. Rothovius ville avlägsna lämningar av katolsk kyrkosed och hednisk vidskepelse; särskilt yttringar av vidskepelsen kom att i kyrkliga kretsar betraktas som häxeri. Initiativet till h. utgick från prästerskapet, medan allmogen, för vilken dessa föreställningar var främmande, stundom kunde ryckas med av den allmänna hysterin. Tron på häxor grasserade även i de högsta samhällsskikten; Johan Vassenius utgav 1648 i Åbo en avhandling om häxeri, De magia naturalii, och Johannes Gezelius d.ä. behandlade ämnet i sin Encyklopaedia synoptica.
Trolldomsjakten tog sig slutligen så groteska former, att det framkallade betänkligheter i mera sansade kretsar. De världsliga myndigheterna hade från början intagit en relativt reserverad hållning till h. En förtjänstfull insats gjordes här av Per Brahe, som upprepade gånger manade prästerskapet till återhållsamhet i detta avseende.
H. kulminerade både i Sverige och i Finland under perioden 1660-70, eftersom överheten vid denna tid förde en kampanj mot vit magi, som även den uppfattades ha sin kraftkälla i djävulen. Kampanjen var ett led i civiliseringen och disciplineringen av undersåtarna.
I Finland fick jakten på häxor sin största utbredning i Svenska Österbotten och på Åland, vilket berodde på kontakterna till Sverige, där stora häxprocesser iscensattes bl.a. i Dalarna. Den typiska häxan i Finland var oftare man än kvinna, det kunde t.ex. vara en välbärgad bonde (eller hans hustru) som försökte skada någon annan genom sin trolldom. Angivelserna för häxeri berodde oftast på konflikter inom lokalsamhället, för vilket häxprocesserna fungerade som en social säkerhetsventil. På Åland dömdes åren 1666-70 nio kvinnor till döden, och på 1670-t. avkunnades åtminstone 20 dödsdomar i Svenska Österbotten. Mot slutet av seklet avmattades rörelsen för att slutligen helt dö ut.
Under perioden 1500-1750 ställdes 1 500-2 000 personer inför rätta för trolldom i Finland, och uppskattningsvis 150 dödsdomar utfärdades, men endast få sattes i verket. Om tinget gav en fällande dom, vilket långt ifrån alltid var fallet, blev straffet vanligen böter. Bestämmelserna om trolldom fanns kvar ännu i 1734 års lag, och först 1779 avskaffades dödsstraffet för trolldom. (R. Hertzberg, Vidskepelsen i Finland på 1600-t., 1889; A. Heikkinen, Paholaisen liittolaiset, 1969; M. Nenonen, Noituus, taikuus ja noitavainot Ala-Satakunnan, Pohjois-Pohjanmaan ja Viipurin Karjalan maaseudulla vuosina 1620-1700, 1992)
I svenska riket efter reformationen hade h. samband med tidens renlärighetsiver, för vilken Isac Rothovius, biskop i Åbo 1627-52, var en av de främsta målsmännen. Rothovius ville avlägsna lämningar av katolsk kyrkosed och hednisk vidskepelse; särskilt yttringar av vidskepelsen kom att i kyrkliga kretsar betraktas som häxeri. Initiativet till h. utgick från prästerskapet, medan allmogen, för vilken dessa föreställningar var främmande, stundom kunde ryckas med av den allmänna hysterin. Tron på häxor grasserade även i de högsta samhällsskikten; Johan Vassenius utgav 1648 i Åbo en avhandling om häxeri, De magia naturalii, och Johannes Gezelius d.ä. behandlade ämnet i sin Encyklopaedia synoptica.
Trolldomsjakten tog sig slutligen så groteska former, att det framkallade betänkligheter i mera sansade kretsar. De världsliga myndigheterna hade från början intagit en relativt reserverad hållning till h. En förtjänstfull insats gjordes här av Per Brahe, som upprepade gånger manade prästerskapet till återhållsamhet i detta avseende.
H. kulminerade både i Sverige och i Finland under perioden 1660-70, eftersom överheten vid denna tid förde en kampanj mot vit magi, som även den uppfattades ha sin kraftkälla i djävulen. Kampanjen var ett led i civiliseringen och disciplineringen av undersåtarna.
I Finland fick jakten på häxor sin största utbredning i Svenska Österbotten och på Åland, vilket berodde på kontakterna till Sverige, där stora häxprocesser iscensattes bl.a. i Dalarna. Den typiska häxan i Finland var oftare man än kvinna, det kunde t.ex. vara en välbärgad bonde (eller hans hustru) som försökte skada någon annan genom sin trolldom. Angivelserna för häxeri berodde oftast på konflikter inom lokalsamhället, för vilket häxprocesserna fungerade som en social säkerhetsventil. På Åland dömdes åren 1666-70 nio kvinnor till döden, och på 1670-t. avkunnades åtminstone 20 dödsdomar i Svenska Österbotten. Mot slutet av seklet avmattades rörelsen för att slutligen helt dö ut.
Under perioden 1500-1750 ställdes 1 500-2 000 personer inför rätta för trolldom i Finland, och uppskattningsvis 150 dödsdomar utfärdades, men endast få sattes i verket. Om tinget gav en fällande dom, vilket långt ifrån alltid var fallet, blev straffet vanligen böter. Bestämmelserna om trolldom fanns kvar ännu i 1734 års lag, och först 1779 avskaffades dödsstraffet för trolldom. (R. Hertzberg, Vidskepelsen i Finland på 1600-t., 1889; A. Heikkinen, Paholaisen liittolaiset, 1969; M. Nenonen, Noituus, taikuus ja noitavainot Ala-Satakunnan, Pohjois-Pohjanmaan ja Viipurin Karjalan maaseudulla vuosina 1620-1700, 1992)
häxförföljelser. En häxa ådöms vattuprovet. Teckning av Carl Larsson i den illustrerade, på 1880-t. i Stockholm utgivna upplagan av Z. Topelius Fältskärns berättelser. Foto: Schildts bildarkiv.