Hjelt, Edvard

Hjelt, Edvard Immanuel (f. 28/6 1855 Vichtis, d. 2/7 1921 Mergentheim, Württemberg, Tyskland), kemist och politiker, fil.dr 1880. Hjelt var 1882-1907 professor i kemi vid Helsingfors universitet och försvarade som rektor från 1899 framgångsrikt universitetets ställning under ofärdsåren; var dess vicekansler från 1910 och tf. kansler från 1917. Han blev 1907 senator och bitr. chef för ecklesiastikexpeditionen och var 1908-09 vice ordförande i senatens ekonomiedepartement. Under världskriget understödde Hjelt aktivt jägarrörelsen och reste i augusti 1917 till Tyskland, där han från finländsk sida ledde de inofficiella förhandlingar som fördes med de tyska myndigheterna och 7/3 1918 ingick en rad avtal som band Finland vid den tyska krigsekonomin och vid ett ekonomiskt efterkrigssamarbete. Han var februari 1918-mars 1919 finländskt sändebud i Berlin.

Hjelts forskningar gällde främst den organiska kemin, med särskild tonvikt på undersökningar av kamfer och med kamfer besläktade naturprodukter, inom vilken han var en internationellt erkänd auktoritet. Av hans skrifter kan nämnas flera läroböcker i kemi, några arbeten om kemins historia, biografier över fadern (Otto Hjelt, 1916) och Gustaf Mattsson (1920), memoarverket Från händelserika år (2 bd, 1919-20), den historiska översikten Finlands självständighet - Från dröm till verklighet (1921) och den polemiska skriften Finsk-svensk och finsk-tysk politik under krigsåren (1920). Erhöll statsråds titel 1904. (E. Hjelt- Cajanus, E. H., 1953)