Kemi, stad i Lappland
kemi. Denna vetenskap fick sin första lärostol vid Åbo akademi 1761. Den första professorn i ämnet var Pehr Adrian Gadd, en typisk företrädare för nyttans tidevarv. Hans undersökningar omfattade bl.a. nyttjande av inhemska råmaterial och växter för att framställa färgämnen och läkemedel. Gadds efterträdare Johan Gadolin (professor 1789-1822) är utan jämförelse den mest kände kemisten i vår historia. Det anses allmänt att han med sina undersökningar av förbränning, värmets natur och särskilt inom mineralogin, lade grunden för k. som exakt vetenskap i Finland. Efter Gadolin innehades professuren 1823-39 av Pehr Adolf von Bonsdorff, som ledde flyttningen av det kemiska laboratoriet till Helsingfors efter Åbo brand. Efter von Bonsdorffs död sköttes professuren av Adolf Moberg, som i likhet med Gadolin och von Bonsdorff främst företrädde den oorganiska kemin.
Med Adolf Edvard Arppes utnämning till professuren 1849 infördes också den organiska kemin som forskningsområde i vårt land. Arppe blev universitetets rektor och kunde aktivt medverka till att kemin 1867 fick sin egen institutionsbyggnad vid Snellmansgatan 5. Byggnaden, som idag inrymmer Helsingfors universitets museum, kallas Arppeanum. Arppe efterträddes 1871 av Johan J. Chydenius, och 1881 av Edvard Hjelt, båda företrädare för den organiska kemin. Den organiska kemin upplevde genom dessas insatser, och i början av 1900-talet tack vare Ossian Aschans och Gustaf Komppas insatser inom kamfer- och terpenkemin, en guldålder, där särskilt naturproduktskemin fått betydelse för den kemiska forskningen i Finland ända in i våra dagar. Också journalisten och kemisten Gustaf (Guss) Mattson förtjänar att omnämnas bland våra kända organiker kring sekelskiftet 1900. Aschan var dessutom banbrytare inom områden som förebådade petrokemi, och tog 1916 initiativet till att grunda skogsindustrins Centrallaboratorium Ab, som fortfarande är ett viktigt centrum för all träkemisk forskning. Finlands första träkemist var rikssvensken Erik Hägglund, verksam som professor i träförädlingsteknik 1921-30 vid den nygrundade Åbo Akademi. Träforskningen i vårt land har förts vidare av bl.a. Fredrik Klingstedt i Åbo och Terje Enkvist i Helsingfors. Alfons Hellström upptäckte en metod att destillera tallolja och lade därmed grunden till en världsindustri.
Intresset för den kemiska industrin var livligt redan i början av 1900-talet, men först efter andra världskriget började denna industrigren anta mera betydande proportioner (kemisk industri).
Den fysikaliska kemin fick sin första representant i Lars Öholm, professor 1915-39, efterträdd 1944 av Eero Tommila, som skapade ett bestående internationellt kontaktnät och vidareutvecklade den fysikalisk-kemiska forskningen. Traditionen inom mineralogi och oorganisk kemi fördes vidare av Walter Wahl under 1930- o. 40-talen. Anders Ringbom, som var professor i analytisk och oorganisk kemi vid Åbo Akademi 1943 -68, och Per Ekwall, professor vid samma universitet i elektrokemi och fysikalisk kemi 1935-63, hör till våra mest citerade kemister. Ekwall gjorde sig också känd som grundare av det numera välkända Ytkemiska Institutet (YKI) i Stockholm.
Arthur Rindell blev den förste professorn (1900-19) i agrikulturell kemi i vårt land. Därmed inleddes en period av blomstring för forskning inom biokemin, som har en mycket stark ställning hos oss. Biokemins främsta representant är naturligtvis Artturi I. Virtanen, som fick Nobelpriset i kemi 1945.
Universitetsstudier i kemi kan idag bedrivas vid universiteten i Helsingfors, Jyväskylä, Östra Finland (Joensuu och Kuopio) Åbo och Uleåborg, samt vid Aalto universitetet (tidigare Tekniska högskolan) och de tekniska universiteten i Tammerfors och Villmanstrand.
Kemistorganisationer. Äldst är Finska kemistsamfundet (Suomen kemistiseura), gr. 1891 i Hfrs, med underavdelningen Kemiska sällskapet i Åbo, gr. 1919. Samfundet utgav 1893-1973 tidskriften Finska kemistsamfundets meddelanden. Suomalaisten kemistien seura, Hfrs, gr. 1919, är de finskspråkiga kemisternas vetenskapliga samfund, med sex underavdelningar. Organisationen utdelar bl.a. Gadolinmedaljen. Dess språkrör Suomen Kemistilehti utkom 1928-73. De ovannämnda organisationerna bildade 1937 Centralrådet för Finlands kemister (Suomen kemistien valtuuskunta), till vilket 1962 ytterligare anslöt sig kemistklubben vid Suomen teknillinen seura och Tekniska föreningens i Finland avdelning för k. Centralrådet, vars främsta uppgift var att sköta förbindelserna med utlandet, ersattes 1970 av Kemiska sällskapet i Finland (Suomen kemian seura), som bildades på initiativ av Suomalaisten kemistien seura, Finska kemistsamfundet och Kemisktekniska föreningen (Kemiallisteknillinen yhdistys, gr. 1970). Kemiska sällskapet i Finland har bl.a. till ändamål att förenhetliga publikationsverksamheten på området och att arrangera årliga kemidagar och internationella konferenser. Det utgav 1974-88 tidskriften Finnish Chemical Letters och är delägare i förlaget Kemia kustannus Oy som publicerar tidskriften Kemia-Kemi. Fackligt representerades kemisterna tidigare av Kemistförbundet i Finland (Suomen kemistiliitto, Hfrs, gr. 1945), ett Akavaanslutet förbund, som 1981 hade 1 700 medlemmar. Numera heter förbundet Akademiska naturvetarförbundet (Luonnontieteiden akateemisten liitto). Till förbundet, som har ca 7000 medlemmar (2010), hör naturvetare från olika områden, förutom kemister bl.a. biologer och genetiker. (T. Enkvist, The history of chemistry in Finland 1828-1918, 1972; Suomen tieteen historia 3, red. P. Tommila, 2000) (Franciska Sundholm)