hörselskadade. Omkring 15 % av populationen har någon grad av hörselnedsättning, och man beräknar att 6-7 % kunde ha nytta av hörapparat. Enligt en prognos kommer antalet h. att fördubblas. Nedsatt hörsel är ett stort folkhälsoproblem, som växer i snabb takt.
Man skiljer mellan döva och h. En döv person kan inte höra ljud eller hör mycket litet. Av Finlands ca 8 000 döva har omkring 5 000 teckenspråk som modersmål. Teckenspråkiga döva bildar en språklig minoritet och ett samhälle med egen kultur. Sedan 1995 har teckenspråkiga enligt grundlagen rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur.
Bland h. är den vanligaste typen av hörselskada nedsatt hörsel. Andra typer av hörselskada är tinnitus (ett susande ljud i örat som man själv hör men inte omgivningen), ménière (en sjukdom med flera olika symptom, framför allt kraftiga yrselattacker med illamående, vätskeobalans i innerörat) och ljudöverkänslighet (hyperacusis, innebär att de flesta ljud, även svaga, upplevs som starka och plågsamma). Till h. räknas också vuxendöva och personer med cochlea-implantat (ett inopererat tekniskt hörhjälpmedel som stimulerar hörselnerven). Personer med hörselskada har ett talat språk som modersmål. H. lär sig tecken och använder dem som stöd i sitt tal. Personer med hörselskada använder tekniska hörhjälpmedel, bland vilka hörapparaten är det vanligaste. Induktionsslinga (T-slinga) är ett hörhjälpmedel som installeras i en lokal och som gör det möjligt för en person som har en hörapparat med T-läge att få höra ljudet från en mikrofon via slingan till hörapparaten, alla andra ljud utestängs då. Det finns även induktionsslingor för telefoner och för tv. Svenska språket är svårare att uppfatta än finska vid en liten hörselnedsättning p.g.a. att svenskan är rikare på konsonanter. Personer med svenska som modersmål behöver därför en hörapparat tidigare än finskspråkiga. Textad information är viktig för h., t.ex. textning av tv-program.
Döva har rätt till teckenspråkstolk medan h. använder skrivtolk. Tolkning beviljas av kommunen på basis av lagen om service och stöd på grund av handikapp (handikappservice).
Dövundervisningen introducerades i Finland (och hela Norden) av Abraham Argillander (1722-1800). Han använde i sin undervisning en på egen hand utvecklad talmetod. Den första dövskolan grundades 1846 i Borgå av C.O. Malm, som senare var lärare i landets första statliga dövskola, som arbetade i Åbo 1860-63. Malms skola i Borgå övertogs 1863 av staten och verkade fram till 1993, då den nedlades; den var den enda svenskspråkiga av landets fyra statliga dövskolor. Alternativen för finlandssvenska döva är numera att delta i den allmänna undervisningen med hjälp av tolk, att gå i finsk dövskola eller att gå i dövskola i Sverige. Statliga skolor för döva och h. finns i Jyväskylä, S:t Michel och Uleåborg. Dessutom finns ett varierande antal kommunala grundskolor med klasser för döva och h. (19 st. 2004). Största delen av de hörselskadade läropliktiga barnen deltar i den allmänna undervisningen. Skolor där döva och h. barn är integrerade besöks av en pedagogisk handledare.
Förbundet Finlands svenska hörselskadade (gr. 1986) är en riksomfattande intresseorganisation och en förbindelselänk mellan svenskspråkiga föreningar för h. Förbundet, som bl.a. arrangerar anpassningskurser, har tio regionala medlemsföreningar med totalt över 2 000 medlemmar. Medlemsföreningen Svenska hörselskadade i Helsingforsregionen (gr. 1926) var den första föreningen för svenska h. i Finland. Riksorganisationen Hörselvårdsförbundet (Kuulonhuoltoliitto, gr. 1930), som är en service- och intressebevakningsorganisation för h. och vuxendöva, anordnar bl.a. rehabilitering och rekreationsverksamhet och arbetar för utvecklandet av servicen; antalet medlemmar var 2003 ca 16 000 i 89 lokalföreningar. Till förbundet hör dessutom Finlands tinnitusförening (Suomen tinnitusyhdistys) och Finlands akustikusneurinomförening (Suomen akustikusneurinoomayhdistys). Finlands dövas förbund (Kuurojen liitto, gr. 1905) arbetar för teckenspråkiga döva. Förbundet har drygt 40 lokala medlemsföreningar med totalt över 4 000 medlemmar samt över 100 anställda. Till verksamhetsformerna hör sociala tjänster, ett teckenspråkscenter, ett kulturcenter med bibliotek, museum och teater m.m. Förbundet upprätthåller även en folkhögskola. Genom Dövas förbund grundades 2002 föreningen Finlandssvenska teckenspråkiga, till vars uppgifter hör att värna om den egna kulturen och effektivera intressebevakningen. (R. Helling, Dövstumskolan i Borgå 1846-1946, 1946; I. Siiriäinen, Gör hörselskadade sig hörda?, 1985; R. Ojala/P. Pöntys, Förbundet för hörselvård 1930-90, 1993; Kieli käsillä: Jyväskylän kuulovammaisten koulu 1894-1994, red. E. Stolt, 1994; A-L. Eriksson m.fl., Dövskolan i Borgå 1946-1993, 1995; T. Jauhiainen, Tinnitus: kun korva soi, 1997; B. Wallvik,... ett folk utan land..., 1997, Viitotulla tiellä, 2001; Kuulon ja kielen kuntoutus: vuorovaikutuksesta kommunikointiin, red. E. Lonka/A-M. Korpijaakko-Huuhka, 2000; Viittomakieliset Suomessa, red. A. Malm, 2000; Kieli, kuulo ja oppiminen: kuurojen ja huonokuuloisten lasten opetus, red. M. Takala/ E. Lehtomäki, 2002; M. Londen, Communicational and educational choices for minorities within minorities: The case of the Finlands- Swedish deaf, 2004)
Man skiljer mellan döva och h. En döv person kan inte höra ljud eller hör mycket litet. Av Finlands ca 8 000 döva har omkring 5 000 teckenspråk som modersmål. Teckenspråkiga döva bildar en språklig minoritet och ett samhälle med egen kultur. Sedan 1995 har teckenspråkiga enligt grundlagen rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur.
Bland h. är den vanligaste typen av hörselskada nedsatt hörsel. Andra typer av hörselskada är tinnitus (ett susande ljud i örat som man själv hör men inte omgivningen), ménière (en sjukdom med flera olika symptom, framför allt kraftiga yrselattacker med illamående, vätskeobalans i innerörat) och ljudöverkänslighet (hyperacusis, innebär att de flesta ljud, även svaga, upplevs som starka och plågsamma). Till h. räknas också vuxendöva och personer med cochlea-implantat (ett inopererat tekniskt hörhjälpmedel som stimulerar hörselnerven). Personer med hörselskada har ett talat språk som modersmål. H. lär sig tecken och använder dem som stöd i sitt tal. Personer med hörselskada använder tekniska hörhjälpmedel, bland vilka hörapparaten är det vanligaste. Induktionsslinga (T-slinga) är ett hörhjälpmedel som installeras i en lokal och som gör det möjligt för en person som har en hörapparat med T-läge att få höra ljudet från en mikrofon via slingan till hörapparaten, alla andra ljud utestängs då. Det finns även induktionsslingor för telefoner och för tv. Svenska språket är svårare att uppfatta än finska vid en liten hörselnedsättning p.g.a. att svenskan är rikare på konsonanter. Personer med svenska som modersmål behöver därför en hörapparat tidigare än finskspråkiga. Textad information är viktig för h., t.ex. textning av tv-program.
Döva har rätt till teckenspråkstolk medan h. använder skrivtolk. Tolkning beviljas av kommunen på basis av lagen om service och stöd på grund av handikapp (handikappservice).
Dövundervisningen introducerades i Finland (och hela Norden) av Abraham Argillander (1722-1800). Han använde i sin undervisning en på egen hand utvecklad talmetod. Den första dövskolan grundades 1846 i Borgå av C.O. Malm, som senare var lärare i landets första statliga dövskola, som arbetade i Åbo 1860-63. Malms skola i Borgå övertogs 1863 av staten och verkade fram till 1993, då den nedlades; den var den enda svenskspråkiga av landets fyra statliga dövskolor. Alternativen för finlandssvenska döva är numera att delta i den allmänna undervisningen med hjälp av tolk, att gå i finsk dövskola eller att gå i dövskola i Sverige. Statliga skolor för döva och h. finns i Jyväskylä, S:t Michel och Uleåborg. Dessutom finns ett varierande antal kommunala grundskolor med klasser för döva och h. (19 st. 2004). Största delen av de hörselskadade läropliktiga barnen deltar i den allmänna undervisningen. Skolor där döva och h. barn är integrerade besöks av en pedagogisk handledare.
Förbundet Finlands svenska hörselskadade (gr. 1986) är en riksomfattande intresseorganisation och en förbindelselänk mellan svenskspråkiga föreningar för h. Förbundet, som bl.a. arrangerar anpassningskurser, har tio regionala medlemsföreningar med totalt över 2 000 medlemmar. Medlemsföreningen Svenska hörselskadade i Helsingforsregionen (gr. 1926) var den första föreningen för svenska h. i Finland. Riksorganisationen Hörselvårdsförbundet (Kuulonhuoltoliitto, gr. 1930), som är en service- och intressebevakningsorganisation för h. och vuxendöva, anordnar bl.a. rehabilitering och rekreationsverksamhet och arbetar för utvecklandet av servicen; antalet medlemmar var 2003 ca 16 000 i 89 lokalföreningar. Till förbundet hör dessutom Finlands tinnitusförening (Suomen tinnitusyhdistys) och Finlands akustikusneurinomförening (Suomen akustikusneurinoomayhdistys). Finlands dövas förbund (Kuurojen liitto, gr. 1905) arbetar för teckenspråkiga döva. Förbundet har drygt 40 lokala medlemsföreningar med totalt över 4 000 medlemmar samt över 100 anställda. Till verksamhetsformerna hör sociala tjänster, ett teckenspråkscenter, ett kulturcenter med bibliotek, museum och teater m.m. Förbundet upprätthåller även en folkhögskola. Genom Dövas förbund grundades 2002 föreningen Finlandssvenska teckenspråkiga, till vars uppgifter hör att värna om den egna kulturen och effektivera intressebevakningen. (R. Helling, Dövstumskolan i Borgå 1846-1946, 1946; I. Siiriäinen, Gör hörselskadade sig hörda?, 1985; R. Ojala/P. Pöntys, Förbundet för hörselvård 1930-90, 1993; Kieli käsillä: Jyväskylän kuulovammaisten koulu 1894-1994, red. E. Stolt, 1994; A-L. Eriksson m.fl., Dövskolan i Borgå 1946-1993, 1995; T. Jauhiainen, Tinnitus: kun korva soi, 1997; B. Wallvik,... ett folk utan land..., 1997, Viitotulla tiellä, 2001; Kuulon ja kielen kuntoutus: vuorovaikutuksesta kommunikointiin, red. E. Lonka/A-M. Korpijaakko-Huuhka, 2000; Viittomakieliset Suomessa, red. A. Malm, 2000; Kieli, kuulo ja oppiminen: kuurojen ja huonokuuloisten lasten opetus, red. M. Takala/ E. Lehtomäki, 2002; M. Londen, Communicational and educational choices for minorities within minorities: The case of the Finlands- Swedish deaf, 2004)