teckenspråk

teckenspråk är fullvärdiga språk med egna ordförråd och egna grammatiker. Medan talade språk uttrycks med röst och uppfångas med hörsel, produceras t. med kropp och händer och de uppfattas med syn. T. är naturliga språk som utvecklats spontant på samma sätt som talade språk - en del menar t.o.m. att t. är det språk som människan först använde. T. är modersmål och första språk för teckenspråkiga. Att ett dövt barn tidigt tillägnar sig t. har visat sig avgörande för dess utveckling.

En teckenspråkig är kulturellt sett medlem i en dövkultur. Medan det omgivande samhället tenderar att klassificera döva teckenspråkiga som funktionshindrade, har de själva en stark identitet som medlemmar i en språklig minoritet. Benämningen dövstum är i dag förnedrande och bör undvikas. Benämningen döv upplevs däremot inte som nedsättande av en teckenspråkig. Att vara teckenspråkig döv är inte detsamma som att vara hörselskadad.

T. är inte detsamma som tecknad svenska (eller finska etc.). Tecknad svenska är inte ett naturligt språk, utan ett system som utarbetats med svenskan som grund där varje ord återges med ett tecken; sålunda använder tecknad svenska svensk ordföljd och inte den ordföljd som svenskt t. kräver. Tecknad svenska används inte av teckenspråkiga utan t.ex. av personer som blivit döva i vuxen ålder. Tecken kan också användas som stöd för talet i kommunikation med personer för vilka talat språk - kroniskt eller periodvis - är svårt (t.ex. dysfatiker) och i kommunikation med utvecklingsstörda. Begreppet TAKK hänför sig till denna typ av användning av tecken och står för "tecken som alternativ och kompletterande kommunikation"; även begreppet "teckenkommunikation" används. Detta är heller inte att förväxla med t., även om TAKK lånar in tecken från teckenspråkigas modersmål, d.v.s. från t.

T. förändras och utvecklas med tiden, liksom alla andra språk: nya tecken tillkommer, gamla försvinner eller får en annan form. Det finns också en liknande dialektal variation inom t. som inom talade språk. Historiskt material om t. är snarast obefintligt eftersom tecknade språk saknar en konventionell skriven form. Detta betyder också att det är svårt att säga hur många t. det finns: över 120 har beskrivits men vissa källor uppskattar att det finns över 1 000 naturliga t. Språksläktskap mellan olika t. följer inte språksläktskapen mellan talade språk; t.ex. är svenskt t. (Swedish sign language; SSL) och finskt t. (!FinSL) nära besläktade. I takt med globaliseringen har amerikanskt t. (ASL) fått rollen som internationellt gångbart t. - på samma sätt som engelskan för talade språk. Teckenspråkens tecken kombineras till yttranden enligt språkens egna regler: t. har därigenom en lika komplicerad struktur som talade språk, vilket gör det möjligt att teckna om allt man kan tala om. En del tecken motsvaras av ett ord i svenskan, men det finns också tecken som kan motsvara en hel mening. T. består av hand-, kropps- och munrörelser, samt huvud- och blickriktningar. För att teckna namn, främmande ord eller ord i ett talat språk som inte motsvaras av något tecken kan en teckenspråkig använda handalfabetet, som har ett tecken för varje bokstav i talade språk; handalfabetet är dock i sig inte detsamma som t.

I Finland har ca 5 000 döva personer !FinSL som sitt modersmål; därutöver använder ca 10 000 hörande personer t. varje dag: familjemedlemmar, släktingar och personer som arbetar på t., såsom tolkar. Finlandssvenskt t. (!FinSSL) är modersmål för ca 150 döva personer i Finland, samt för en ansenlig grupp i Sverige, som flyttat dit p.g.a. att det saknas högre utbildning för svenskspråkiga på t. i Finland. Svenskt skriftspråk är en finlandssvensk teckenspråkigs första främmande språk. !FinSSL är besläktat både med SSL och med !FinSL. Carl Oscar Malm betraktas som både det finlandssvenska och det finska teckenspråkets fader. Malm var själv döv och hade fått sin utbildning vid Manillaskolan i Stockholm. Han grundade 1846 dövskolan i Borgå; skolan stängdes 1993. En av Malms första elever var David Fredrik Hirn som påbörjade arbetet med att sammanställa en ordbok över teckenspråket i Finland (D.F. Hirn, De dövstummas åtbördsspråk i Finland - Kuuromykkäin viittomakieli Suomessa I-III, 1910, 1911 o. 1916). 2002 utkom ordboken Se vårt språk! Näe kielemme! över dagens !FinSSL. Föreningen Finlandssvenska teckenspråkiga grundades 2002 med uppgift att värna om finlandssvenska teckenspråkigas kultur och att bevaka gruppens särintressen. Den nationella organisationen är Finlands dövas förbund (hörselskadade).

Under oralismen (från sent 1800-t. till 1960-t.) förbjöds användningen av t. i dövundervisningen; läppavläsning och ljudproduktion var då i fokus. Numera anses t. ha samma värde som talade språk. Efter att dövskolan i Borgå stängdes 1993 kan teckenspråkiga från svenskspråkiga hem få grundutbildning i Ytteresse i n. Österbotten (endast daghem och grundskola). Högt på finlandssvenska teckenspråkigas önskelista står därför möjligheter till vidareutbildning i Finland. Akademiska studier i t. kan i varierande form bedrivas vid Helsingfors universitet, Jyväskylä universitet och Åbo universitet. Utbildning till teckenspråkstolk kräver yrkeshögskoleexamen (4 år; 240 studiepoäng) på det humanistiska området (vid yrkeshögskolorna Diakonia eller Humak). En teckenspråkstolk tolkar antingen mellan ett talat språk och ett t. eller mellan olika t.; även en döv kan således studera till teckenspråkstolk.

Fr.o.m. 1995 nämns t. i Finlands grundlag (17 §, 2000): "Rättigheterna för dem som använder teckenspråk... skall tryggas genom lag." Detta kan tolkas så att t. är officiella minoritetsspråk i Finland. Enligt en förordning av 1996 (1 §) har Forskningscentralen för de inhemska språken som uppgift att bedriva forskning och vårda t. i Finland; vid Forskningscentralen verkar även Språknämnden för t. (T. Rissanen, Viittomakielen perusrakenne, 1985; M. Londen, Döva barn och deras språk, 1992, Communicational and educational choices for minorities within minorities, 2004; B. Wallvik,... ett folk utan land..., 1997, Du måste vara döv för att förstå, 2005; K. Hoyer, Variation i teckenspråk, 2000; Viittomakieliset Suomessa, red. A. Malm, 2000; Se vårt språk! Näe kielemme! Finlandssvenskt teckenspråk, red. K. Hoyer/K. Kronlund-Saarikoski, 2002; T. Jantunen, Johdatus suomalaisen viittomakielen rakenteeseen, 2003; !FinSSL - Finlandssvenskt teckenspråk, red. J-O. Östman, 2005; E. Salmi/M. Laakso, Maahan lämpimään. Suomen viittomakielisten historia, 2005; T.: sociala och historiska perspektiv, red. K. Hoyer/M. Londen/J-O. Östman, 2006) (Jan-Ola Östman)