Ilmarinen, kustpansarfartyg i Finlands sjöstridskrafter, sjösatt 1931 på Crichton- Vulcans varv i Åbo. I., som jämte systerfartyget Väinämöinen, var flottans dåvarande stolthet, hade ett deplacement på 3 900 ton. Trots det ringa deplacementet förde pansarbåtarna fyra 254 mm kanoner i dubbeltorn och var därmed kraftigare bestyckade än så gott som alla fartyg inom den sovjetiska Östersjöflottan. Sekundärartilleriet bestod av åtta 105 mm och fyra 40 mm luftvärnskanoner. Ett på 1930-t. tämligen unikt dieselelektriskt maskineri var visserligen tillförlitligt och ekonomiskt, men gav en fart på endast 15 knop. Aktionsradien var dock fullt tillräcklig för finländska förhållanden. En svaghet var att dubbelbottnen var obepansrad och därmed sårbar för minexplosioner, vilket skulle visa sig ödesdigert.
I. gick under 13/9 1941 i n. Östersjön, efter att ha deltagit i en strategiskt sett betydelselös avledande manöver tillsammans med Väinämöinen och andra finländska samt tyska flottenheter. Den troliga orsaken var att två minor detonerat på ett sårbart ställe under akterskeppet. Vid förlisningen omkom 271 av besättningen på omkring 400 man. Förlusten av I. var en svår motgång för Finlands flotta, vars slagkraft därigenom inskränktes avsevärt. (V. Heinämies, Seitsemän minuuttia merellä, 1945; P-O. Ekman, Sjöfront, 1981; T. Niklander, Meidän panssarilaivamme, 1996)
I. gick under 13/9 1941 i n. Östersjön, efter att ha deltagit i en strategiskt sett betydelselös avledande manöver tillsammans med Väinämöinen och andra finländska samt tyska flottenheter. Den troliga orsaken var att två minor detonerat på ett sårbart ställe under akterskeppet. Vid förlisningen omkom 271 av besättningen på omkring 400 man. Förlusten av I. var en svår motgång för Finlands flotta, vars slagkraft därigenom inskränktes avsevärt. (V. Heinämies, Seitsemän minuuttia merellä, 1945; P-O. Ekman, Sjöfront, 1981; T. Niklander, Meidän panssarilaivamme, 1996)