Väinämöinen

Väinämöinen, pansarskepp, byggt i Åbo och övertaget av försvarsmakten 29/4 1932. V. och systerfartyget Ilmarinen, som togs i tjänst 3/9 1933, var de två största enheterna i Finlands flotta. Tillsammans bildade de en egen pansarflottilj inom Finlands kustflotta. De konstruerades som flytande batterier med tanke på uppgifter i skärgården och försvaret av områden utan kustartilleri, speciellt Åland, varför djupgåendet endast var 4,5 m. Ett dieselelektriskt maskineri på 3 500 hkr gav en fart av 15 knop, och deplacementet var 3 900 ton. Bestyckningen bestod av fyra 25,4 cm kanoner monterade i två dubbeltorn med en räckvidd på 36 km. Sekundärartilleriet omfattade åtta 10,5 cm luftvärnspjäser i dubbellavettage bakom sköldar. Under 1941 förstärktes luftvärnet ombord ytterligare. Pansarskeppen var inte lämpade för tjänst under vintern, då de i stället förtöjdes vid Skatudden i Hfrs. V. representerade Finland vid den stora flottrevyn i Spithead under kung Georg V:s kröningsfestligheter 1937.

I september 1941 genomförde Finlands örlogsflotta en skuggoperation ("Nordwind") avsedd att vilseleda fienden i samband med den tyska erövringen av öarna i Estland. De båda pansarskeppen fick 13/9 1941 order att gå från Utö mot Dagö, säkrade av fyra patrullbåtar samt tre finländska och åtta tyska enheter i en simulerad trupptransport, avsedd att lura ryssarna. Ilmarinen låg i täten när två kraftiga detonationer, troligen förorsakade av minor, skakade fartygets akterskepp, varefter Ilmarinen fick slagsida och sjönk på bara sju minuter med förlust av 271 man.

V. fortsatte i skärgårds- och mintjänst och som stöd för lätta ubåtsjaktförband. Efter kriget överfördes hon till Pansio örlogsstation. I samband med krigsskadeståndsleveranserna överläts pansarskeppet 5/6 1947 till Sovjetunionen för 265 milj. mk, vilket kvitterades som en delbetalning av de s.k. tyska tillgodohavandena i Finland. Nytt namn blev nu Vyborg med placering i Porkala arrendeområde. Fartyget klassades 1949 som monitor (flytande kustbatteri) och undergick på varv i Tallinn 1953-57 en viss modernisering samt stationerades därefter i Kronstadt. Det utmönstrades slutgiltigt 1966 och fördes detta år till skrotning i Leningrad. (K. Keskinen/J. Mäntykoski, Suomen laivasto sodassa 1939-1945, 1991; Finland i krig 1939-1945,del 1-3, 1986-2001; P-O. Ekman, Sjöfront, Sjökrigshändelser i Norra Östersjöområdet 1941-1944, 1981; N.v. Knorring, Från Crichton till Åbovarven, 1995) (Thure Malmberg)