Ilmola, fi. Ilmajoki, kommun i Södra Österbotten ca 15 km s.v. om Seinäjoki, Västra och Inre Finlands region. Areal 577 km2, invånare 11 841 (2010).
Kommunen upptas huvudsakligen av en välodlad slättbygd kring Kyro älv. Över slätten höjer sig enstaka berg, bl.a. Santavuori (128 m ö.h.), känt för sitt slagfält från klubbekriget. Den tätaste bebyggelsen finns i älvdalen, bl.a. kyrkbyn (ca 5 000 inv.) som är ett viktigt centrum för handel och andra servicenäringar, och i samhällena Koskenkorva (2 200 inv.) och Ahonkylä (950 inv.). I kyrkbyn märks församlingens träkyrka, uppförd 1764-65, och hembygdsmuseet, uppfört 1909-15 enligt ritningarna till en äldre kyrka, byggd 1683 och raserad 1767. I parken som omger museet finns ett minnesmärke över bondeledaren Jaakko Ilkka (M. Visanti, 1924) och ett monument över slättens uppodlare (K. Kallio, 1954).
Kommunikationerna i Ilmola är goda; genom kommunen löper bl.a. riksväg 3. Den privatägda flygplatsen Rengonharju, som betjänar hela Seinäjokiregionen, anlades urspr. 1974 och har sedan 1983 reguljär trafik på Helsingfors. Jordbruket är sedan gammalt högtstående; i Ilmola grundades 1803 landets första lantmannagille. Under 1800-talet erhölls främst genom mossodling ca 16 000 ha ny åkerjord, varigenom socknens åkerareal mer än tiodubblades. Industrin, som i våra dagar är relativt betydande, är koncentrerad till Koskenkorva samhälle vid järnvägen Seinäjoki-Kaskö, som är dragen genom kommunen. Bland industriföretagen märks Altia Abp (etabl. 1940) som framställer det kända brännvinet Koskenkorva. Socknen var förr även känd som den berömda urmakarsläkten Könnis hemvist. Jaakko Könni d.ä. (1721-94) grundlade på 1750-t. en urmakartradition som sträckte sig flera släktled framåt i tiden och som slutligen ledde till en nästan fabriksmässig tillverkning av bl.a. det kända golvuret. Idag kan man bekanta sig med de österbottniska bondetraditionerna vid Yli-Laurosela gårdsmuseum. Bland evenemang märks Ilmajoen musiikkijuhlat, årligen återkommande musikdagar som arrangerats sedan 1975.
Talrika fornfynd vittnar om en rik förhistorisk kultur i älvdalen. Den nuvarande bosättningen härstammar från medeltiden. Ilmola blev kapell under Storkyro 1516 och bildade egen församling 1532. Från denna vidsträckta församling lösgjorde sig senare Alavo, Jalasjärvi, Kauhajoki, Kurikka, Peräseinäjoki och Seinäjoki. Den sista striden under klubbekriget utkämpades 24/2 1597 vid Santavuori, där bönderna led ett svårt nederlag i sin ojämna kamp mot Klas Flemings knektar, som gjorde processen kort med sina i vapnens bruk oövade motståndare. Socknen ingick under största delen av 1600-talet (1614-84) i olika stormannaförläningar. Där inrättades 1913 landets första fångkoloni. (N. Liakka, Ilmajoen pitäjä, 1934, ny utökad uppl. 1986; A.J. Alanen, I. vuoden 1809 jälkeen, 1953)
Kommunen upptas huvudsakligen av en välodlad slättbygd kring Kyro älv. Över slätten höjer sig enstaka berg, bl.a. Santavuori (128 m ö.h.), känt för sitt slagfält från klubbekriget. Den tätaste bebyggelsen finns i älvdalen, bl.a. kyrkbyn (ca 5 000 inv.) som är ett viktigt centrum för handel och andra servicenäringar, och i samhällena Koskenkorva (2 200 inv.) och Ahonkylä (950 inv.). I kyrkbyn märks församlingens träkyrka, uppförd 1764-65, och hembygdsmuseet, uppfört 1909-15 enligt ritningarna till en äldre kyrka, byggd 1683 och raserad 1767. I parken som omger museet finns ett minnesmärke över bondeledaren Jaakko Ilkka (M. Visanti, 1924) och ett monument över slättens uppodlare (K. Kallio, 1954).
Kommunikationerna i Ilmola är goda; genom kommunen löper bl.a. riksväg 3. Den privatägda flygplatsen Rengonharju, som betjänar hela Seinäjokiregionen, anlades urspr. 1974 och har sedan 1983 reguljär trafik på Helsingfors. Jordbruket är sedan gammalt högtstående; i Ilmola grundades 1803 landets första lantmannagille. Under 1800-talet erhölls främst genom mossodling ca 16 000 ha ny åkerjord, varigenom socknens åkerareal mer än tiodubblades. Industrin, som i våra dagar är relativt betydande, är koncentrerad till Koskenkorva samhälle vid järnvägen Seinäjoki-Kaskö, som är dragen genom kommunen. Bland industriföretagen märks Altia Abp (etabl. 1940) som framställer det kända brännvinet Koskenkorva. Socknen var förr även känd som den berömda urmakarsläkten Könnis hemvist. Jaakko Könni d.ä. (1721-94) grundlade på 1750-t. en urmakartradition som sträckte sig flera släktled framåt i tiden och som slutligen ledde till en nästan fabriksmässig tillverkning av bl.a. det kända golvuret. Idag kan man bekanta sig med de österbottniska bondetraditionerna vid Yli-Laurosela gårdsmuseum. Bland evenemang märks Ilmajoen musiikkijuhlat, årligen återkommande musikdagar som arrangerats sedan 1975.
Talrika fornfynd vittnar om en rik förhistorisk kultur i älvdalen. Den nuvarande bosättningen härstammar från medeltiden. Ilmola blev kapell under Storkyro 1516 och bildade egen församling 1532. Från denna vidsträckta församling lösgjorde sig senare Alavo, Jalasjärvi, Kauhajoki, Kurikka, Peräseinäjoki och Seinäjoki. Den sista striden under klubbekriget utkämpades 24/2 1597 vid Santavuori, där bönderna led ett svårt nederlag i sin ojämna kamp mot Klas Flemings knektar, som gjorde processen kort med sina i vapnens bruk oövade motståndare. Socknen ingick under största delen av 1600-talet (1614-84) i olika stormannaförläningar. Där inrättades 1913 landets första fångkoloni. (N. Liakka, Ilmajoen pitäjä, 1934, ny utökad uppl. 1986; A.J. Alanen, I. vuoden 1809 jälkeen, 1953)
Ilmola ligger i den sydösterbottniska kärnbygden och är känt bl.a. som bondeledaren Jaakko Ilkkas hemsocken. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Bildkälla: Finl. kommunförbund